Etthundratusen i rad jag sätter
och skickar magra och skickar feta
på pappersängarna ut att beta;
små svarta kräk
med bly i käk.
Nu låta de sig så tama fånga,
men släpp dem bara att slåss och stånga,
så ränna de hela världen kull
och bucka bulor i månget hull.
Nog stänger jag dem uti min kätta.
Men andra vilja i band dem sätta.
Å, mina getter ha ben som vindar,
de hoppa över staket och grindar!
Det finns ej ort,
ej mur, ej port,
ej slott så högt eller tjäll så ringa,
där de ej muntra på bete springa;
det är knappt möjligt att säga vem
som icke stångats en gång med dem.
Ty mina getter ha eld i hornen,
de blänka rätt som en fyr i tornen,
och där de springa, där lyser strimman
som dagens solsken, i midnattstimman.
Beror allt på
vad mat de få.
De äta tankar, som snillet föder,
men ofta nog man med drav dem göder,
och stundom mjölka de rikedom,
men stundom lämna de stävan tom.
Där flödar långt i den öde ljungen
en silverkälla, ur djupet sprungen;
där råder Sanningens kloka flicka,
och giver hon mina getter dricka,
så få de märg
att bryta berg.
Men ack, det händer visst icke sällan,
att lögnen blandar sitt gift i källan,
och då så bitas de som en mops,
och vargen äter dem till kalops.
Nu kommer pojken, så svart som tattarn,
med manuskriptet ifrån författarn.
Ut, mina getter, från bås och kätta!
Nu ha vi nyheter att berätta.
Vad ryms ej allt
i en tidnings spalt!...
Bah, nu är intet, som lönar mödan!
Det är annonser, som slåss om födan...
En liten fröken har tappat skon,
och en skogsskövlare gör cession.
Det där går bakåt, liksom en hummer;
men vänta, vänta, i nästa nummer,
då få ni springa i kapp med tiden:
han travar fort, han är väl beriden.
Ut, ut, små troll!
Läk ut, mitt såll!
En tidning vet ju allt det som händer
och inte händer i alla länder.
Men kära ni, byt ej plats med å,
och tryck ej si, när du menar så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar