en man med tunga, dunkla lockars fall
och ögon fyllda av oändlig vår.
Jag ger i livets vardag mig till pris.
Jag knuffas genom världens äventyr
emellan helveten och paradis.
Men plötsligt blir det som så ofta förr -
Jag träder undrande i kvällen ut:
en ensam man står lutad vid min dörr.
Jag söker vägar bort från mig och mitt
- från all min kamp, från allt mitt styckeverk -
att känna livet barnsligt, nytt och fritt -
men drives obevekligt hem igen.
Jag träder trött in över gårdens sand,
men mot min dörrpost ser jag honom än:
en ädel panna, märkt med djupa sår,
ett huvud tungt av dunkla lockars svall
och ögon leende av evig vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar