I vind och vita sjöar red jag högt på haven fram.
Rorkätting och binnacle de skeno såsom guld,
och helig min Antonius han var oss alla huld.
Ja, helige Antonius var med i all min lek
med händer knäppta som till bön, Antonius av ek.
Så god galjonsbild fick jag att på haven bära fram,
och snidad from av snickar Hook i soligt Rotterdam.
Hans kåpa lyser grå och gul med rep mot vridet knä,
min helige Antonius, Antonius av trä.
Hans radband skimrar grönt mot sjön, hans blick är hård av år.
Fast frestad liksom förr alltjämt mot himmelen han går.
Min mesanmast har djupa ärr, min jibbom gnisslar gällt,
att brassa fall för dödsens storm min skeppare beställt.
Åkallan hördes på mitt däck och bön på isig back,
jag låg för sjön, så högt mot skyn jag såg Antonius´ klack.
O jungfru dig förbarma i öde stjärnlös natt!
Ty onda andar tog min bom och revet tog min ratt.
Min helige Antonius och jag fått uppbrottsbud,
vi gå till sängs med tång till strå, Antonius min Gud.
Antonius du rider än så stolt som aldrig förr.
På redlöst vrak du hört oss be på knä vid dödens dörr.
En styrman har jag icke mer som hör min sista bön.
Han höll mitt roder avgrundsfast och följde ner i sjön.
Nu gungas jag i tysta djup och vaggas ömt till ro.
I rivna luckor, murkna klys nu tång och musslor bo.
I gröna sjöar vrides vilt, Antonius, ditt knä
med blicken upp mot grånad sky, Antonius av trä.
Och djupt inunder rämnat däck i ljuslöst ökenhav,
där ligga bleka mina män till sängs i sandig grav.
Och ömt jag San Antonius för till bädd på bankars grus.
Hans brustna ögon bedja skyn om stjärnor och om ljus.
D Andersson:
Rorkätting och binnacle de skeno såsom guld,
och helig min Antonius han var oss alla huld.
Ja, helige Antonius var med i all min lek
med händer knäppta som till bön, Antonius av ek.
Så god galjonsbild fick jag att på haven bära fram,
och snidad from av snickar Hook i soligt Rotterdam.
Hans kåpa lyser grå och gul med rep mot vridet knä,
min helige Antonius, Antonius av trä.
Hans radband skimrar grönt mot sjön, hans blick är hård av år.
Fast frestad liksom förr alltjämt mot himmelen han går.
Min mesanmast har djupa ärr, min jibbom gnisslar gällt,
att brassa fall för dödsens storm min skeppare beställt.
Åkallan hördes på mitt däck och bön på isig back,
jag låg för sjön, så högt mot skyn jag såg Antonius´ klack.
O jungfru dig förbarma i öde stjärnlös natt!
Ty onda andar tog min bom och revet tog min ratt.
Min helige Antonius och jag fått uppbrottsbud,
vi gå till sängs med tång till strå, Antonius min Gud.
Antonius du rider än så stolt som aldrig förr.
På redlöst vrak du hört oss be på knä vid dödens dörr.
En styrman har jag icke mer som hör min sista bön.
Han höll mitt roder avgrundsfast och följde ner i sjön.
Nu gungas jag i tysta djup och vaggas ömt till ro.
I rivna luckor, murkna klys nu tång och musslor bo.
I gröna sjöar vrides vilt, Antonius, ditt knä
med blicken upp mot grånad sky, Antonius av trä.
Och djupt inunder rämnat däck i ljuslöst ökenhav,
där ligga bleka mina män till sängs i sandig grav.
Och ömt jag San Antonius för till bädd på bankars grus.
Hans brustna ögon bedja skyn om stjärnor och om ljus.
D Andersson:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar