på dina saliga ängar,
där blomstrens eviga honung
sin ånga för barnen strör,
då samlas väl dit för att leka
jämväl de klena och bleka
du tog ur armodets sängar
och de som vid jordens parker
stått längtande utanför.
Och går ditt folk att betrakta
ibland de små lustiga vänner,
dem heliga mödrar vakta
och tjänande himmelska mör,
då låt mig stå vid staketet,
om än som ett ogräs bland vetet,
och se om min son jag känner;
en stund låt mig stå, fast förkastad,
och lyss om hans skratt jag hör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar