på vården över deras ben,
ej livet gav dem sköna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!
Så gjorde fädren, de som jagats
från land till land i spe och skam
och genom sekel som ej dagats
sett ghettots jämmer slå sin stam.
Där den förtröttade fått somna
från hemlös vandrings tistelstråt,
och ängslat hjärta äntligt domna
från andras hån och egen gråt.
Där ej med sommarns löften gäcken
den döda ro, som vunnits re´n.
Ej blommor lägg som kärlekstecken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar