som varit vittnen till hans forna blygd.
Han mäktar ej med trotsigt sinne vända
sitt bleka anlet mot sin fosterbygd.
I fjärran land vill han sin levnad ända
sin nesa dölja under glömskans skygd. -
En vanlig brottsling, ja! Ej en med krona!
En slik för hög är att sitt brott försona.
En slik för hög är att den ånger fatta,
den ödmjukhet, som av en «sämre« krävs.
Förakt och straff hans vilda mod ej matta,
av himlens vrede ej hans högmod kvävs.
Drag fram hans brott: av falska ord och glatta
till hans försvar en brokig vävnad vävs!
Driv honom bort: helt plötsligt upp han dyker,
med skrymtfull min, och dig om munnen stryker.
En ringa tidrymd från den stund är fluten,
då, följd av hat Louis Napoleon
blev av sitt land, som han förrått, förskjuten,
rättvisa krävd för vad han bröt en gång -
då rätt blev skipad, järnhård boja bruten
och marseljäsen folkets fria sång -
En ringa tidrymd!... Blindhet utan like!
Nu vill Napoleon ha igen sitt rike.
Han som sin krona med en våldsbragd vunnit,
som skyddat henne med ett liv av svek;
han, för vars skull så mycket blod har runnit,
så mången kind av sorgen färgats blek;
han, vid vars hand vanärans höjdpunkt hunnit
det land som förr för inga stormar vek:
han kommer nu med smeksam röst och säger:
»I mig en fader, arma land, du äger!«...
Höj upp ditt huvud! Bjud din blixt slå neder
den fräcke skändarn som djärvs håna dig,
du arma land, sen först han stal din heder
och drog dig in på en försåtlig stig!
Din heder? Nej, vartän hans bana leder,
den stjäl han ej, den är ovanskelig!
Höj upp ditt huvud! Bjud en blixt slå neder
den krönte skrymtarn och hans falska eder!
Men du förmätne! Brinner än en gnista
uti din barm av samvete och vett,
hör upp att spela, ända i det sista,
den lömska roll som vi så länge sett!
Den stund skall slå, då livets villor brista,
då stoft och höghet, guld och mull bli ett!
Hör upp att gyckla! Sök ej Galliens krona!
Men gack i frid att dina brott försona.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar