byxorna för långa, ej barn, ej män.
Jämkande manschetterna gå de och grunda
över oblaten, som de smaka än.
De titta högtidligt på sin första klocka,
som går för sakta, ty aldrig blir man stor.
Vördsamt omkring dem kvarterets barn sig skocka,
granska deras handskar, kläder och skor.
"Sannerligen, sannerligen säger jag eder"
sakta förtonar för vardagens prat.
Orgelbruset surrar ännu i deras leder
när de se på "Chaplin som brandsoldat".
Med läppar knappast torra av nattvardsvinet
draga de hostande förbjudna bloss,
men det går dåligt med svordomen och grinet
innan de kommit ur stärkkragen loss.
Kristus, som korsfästs för dem, ha de förgätit
innan deras byxor mist sina veck.
Fastän de av honom ha druckit och ätit
gå de och fundera på rackarstreck.
De kamma och borsta sig, när ingen ser´et,
och lyssna på det nya i sin röst,
svärma för den stiligaste i kvarteret
och krama hennes brådmogna bröst.
Det är den sköna tid, då träden stå skira
i sin första grönska och rymden är ljum,
då gravarna våras och ogräsen spira
och allt är ett väldigt mysterium.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar