Trappisten

Du vän av livets sorl och färg, som hastar
till nya skådespel för varje ort,
på dina strövtåg du kanhända rastar
en gång vid Staouelis klosterport.

Betrakta hur barmhärtighet bevisas
den här av fattige, som samlas hit.
Kabyl och kristen klädas och bespisas
med frukten av trappistens arbetsflit.

På refektoriets enkla håvor bjuden,
förfriska dig i dagens heta kvalm,
men brodern i den vita ordensskruden
du störe ej i skuggan av hans palm!

Gå ur hans väg! Din synkrets helst begränsar
den värld, som har till ändamål blott sig.
För denne munk, som tyst sin trädgård rensar,
finns intet av allt det som lockar dig.

Ty han, som stum här sysslar med sin spade,
skeppsbruten kom från livets strida älv,
sin heta panna han på tröskeln lade
och bad och sade: "Fräls mig från mig själv!"

Intill en broders öra böjd, förkrossad
han blotta fick det sår, han hemligt bar,
och bördan föll, från sargad skuldra lossad,
med varje minne av vad förr han var.

Som tiggarn kastar vandringsstav och ränsel,
där ett härbärge unnar gästfri härd,
så här vid porten konstnärn fällt sin pensel,
sitt guld den rike, krigaren sitt svärd.

Var han kanhända något av allt detta,
den man, som sökte här en stormfri hamn?
Vad du vill veta skall man ej berätta,
ty ingen känner här den andres namn.

Om furstens eller dagakarlens öden
förr varit hans, nu ingen mera vet.
I tystnad, späkning, stilla gång mot döden
har alla funnit samma jämlikhet.

Om myriader varit idel öra
att fånga upp ett tonfall av hans röst,
han nu förstummats för att bättre höra
den tysta stämman djupt i eget bröst.

Om han i festens rus har ägt sin gamman,
av markens frukt han nu ej mer begär
än minsta näring åt den trötta flamman,
som till hans prövning ännu flämtar här.

Om herradömen att hans nycker tjäna
med gröda böljat som ett hav av gull,
hans håg nu vändes åt den teg allena,
där skörd för himlen gror i jordens mull.

Så på sitt timglas lugnt han blicken riktar,
tills solnedgången finner tom hans cell,
då ej ett blad i palmens krona sviktar
i rosigt eterhav en molnfri kväll.

Av tigande gestalter sänks en kista
ned i en grav, där intet öga grät;
men ingen inskrift, intet namn de rista,
det tarvas icke. Det finns En som vet.

C Snoilsky: