Åt hans självsvåld bifall blicka;
böj dig, spänn igen hans skor,
stoppa namnam i hans ficka;
vänta, pilten blir väl stor.
Se i hoppets perspektiv
(alla mödrar sett detsamma)
glädjen för din framtids liv;
vad han pekar på för mamma
strax den söta gossen giv.
Mamma! Detta ljuva ord
låt till yrsel dig berusa.
Agan är ju snillets mord;
kela, eftergiv och krusa;
följden inom kort blir spord.
Pilten kammar upp sin lugg,
bär som yngling frack och piska,
ler åt söta mor i mjugg,
tröttnar vid att evigt sliska,
blir på sonlig vördnad njugg.
Unga herrn, förvänd och tvär,
styrd av infall och av nycker,
dagligt mera sturskhet lär;
och när denna sorg dig trycker,
gör han gäck av ma chére mère.
Spillda böner, fåfäng gråt -
fädernet till sista summan:
Junkern vandrar lastens stråt,
skryter av att lura gumman,
gör din kassa jämt försåt.
Stackars mor! Vad sorgligt slut!
Men, på flathet skall så hända.
Skurken suckar var minut:
Gud, låt kär´ngen ta en ända,
att jag mödernet får ut!
A M Lenngren:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar