söndag 18 augusti 2024

Efterskrift

 






















Det här bågskyttet
har varit mig liksom ett semesternöje.

Som andra poeter, större och mindre,
medan de vilar sig från de egentliga storverken,
ibland brukar företa en resa
- till Indien, Japan eller Shetlandsöarna -
och skicka hem små resebilder
- och intet ont i det -
så har jag, som inte har råd att resa,
gått omkring med min pilbåge
i de blommande backarna.

Jag kommer tillbaka solbränd och präktig
och har haft ett välsignat nöje -
rätt billigt visserligen men även nyttigt,
som övning betraktat.

Och nu är jag då hemma igen
hos de mina och mitt arbete
och hänger tills vidare upp min båge
på en spik i vedboden.


 R Jändel:

lördag 17 augusti 2024

Moguls kungaring

 















Sen hundra år försvunnen
var Moguls kungaring.
Man sökte den i brunnen,
man sökte staden kring.

Det där fick Hafed höra,
som stadens sopor bar.
Han ställde sopetunnan
på öppna torget kvar. -

”Att bära tunnan, bröder,
blir tyngre år från år.
Jag letar kungaringen
och sätter på mitt hår!”

Med gräfta, spett och spade
han sökte dag och natt.
Men gyllne kungaringen
den fick han aldrig fatt.

När han i soluppgången
smög ut längs husets vägg,
fick folket sed att pricka
hans rygg med ruttna ägg.

Han grät. Han bad. Han grävde.
När han om kvällen fått
turbanen löst vid badet,
var unga håret grått.

Men Hafeds bror, Umballa,
låg kvar på torget trygg.
Han låg i soln som alla
och skubbade sin rygg.

Han snarkade åt myggen,
åt lopporna han log;
när bromsen kom för nära,
då såg han upp och slog. -
Mot fyra kopparslantar
han sopetunnan tog.

Och var han syntes, höllo
för näsan alla män
och alla dörrar föllo
som av sig självt igen,

och månglaren sköt undan
sitt salubord med frukt:
ty fyllde sopetunnan
kvarteret med sin lukt.

Så snart han kom ur staden,
han stjälpte tunnan kring.
Bland vissna sallatsbladen
låg Moguls kungaring!!

Sen hundra år försvunnen
för sol och hackas hugg,
den krönte återfunnen
Umballas svarta lugg.

Ur stadens hästskoportar
kom folket helgdagsklätt.
Och bagarn, som om natten
sett syner var han sett,

som drömt, att mitt i degen
han kungaringen fann,
och drömt sin dröm så länge
att soln i fönstret brann,

lät brödet stå i ugnen,
sprang ut med lyftat tråg
och stänkte mjöl, så vägen
låg vit så långt man såg.

Och smeden, som i grubbel
lagt släggan vid sin fot,
han slog av fröjd i städet,
så luften yrde sot.

Och tapetserarn, vilken
stått blek i pipans rök,
han lastade med silken
och silvertyg sitt ök.

Han kom och klädde tunnan
med friska fikonblad,
med pärlor och rubiner,
med glimmande brokad.

Och högt på tunnan bars
vid darabuckors dunder
Umballa, österns under!

Nu sade segerdrucken
Umballa till sin bror,
när svarta liveunucken
med mjuka ibisvingen
strök dammet av hans skor:
”Nå, Hafed, kungaringen?”

Då knäföll bleke Hafed
i glada skarans mitt
med pannan tryckt mot jorden;
men nu var håret vitt.

Han stötte i sitt hjärta
sin långa, krökta kniv.
”Du fann bland sopor kronan
jag sökte med mitt liv.”

Umballas ätt hon njuter
all lyckans gunst sen dess.
Är spel med trumf i ruter,
så har hon ruter äss.

Att Hafed lämnat söner
vet jag, som ung till år,
i dag i bibeln lägger
mitt första gråa hår.


V v Heidenstam:

fredag 16 augusti 2024

Jaroslav Vrchlický (Gyllne Prag)














Gyllne Prag! Mig klangen gläder 
av ditt blotta namn, 
och din bild emot mig träder 
jämt med öppen famn. 
Rådhus, ghetto, torn och broar, 
Elbes dottervåg — 
allt förtjusar, lär och roar
reselysten håg.

Över Hradschins tomma salar 
domens kors har satts. 
Stumt om forna bragder talar 
Wallensteins palats. 
Mäster Hus till frihet bjuder;
folket rustar sig. 
Hör, för minnet åter ljuder 
trettiårigt krig. 

Helst min hågkomst dock vill stanna 
nära bildprydd bro, 
där, med framåtlutad panna, 
skalden i sitt bo 
låter känslans flammor flöda, 
famnar tankens värld 
och bland levande och döda 
gör sin segerfärd. 

Outtröttligt som naturen 
är din diktnings schakt, 
och på aningsvingar buren 
når du ändlös trakt. 
Hos historiens världsbekante 
är du trogen gäst: 
bjuda dig som gäst. 

Ur ditt horn du ymnigt öser 
diktens smälta guld, 
och från skaparkval dig löser 
sånggudinnan huld. 
I miljoner droppar bryter 
sig ditt känslosvall,
men var droppe solklar flyter 
som en ren kristall. 

Kosan jag dock icke ställer 
till en stor poet — 
mitt besök en mänska gäller: 
Ty ej mången vet, 
att hans bröst inom sig rymmer 
mången rar klenod, 
rik på fröjder, på bekymmer, 
barnsligt ren och god. 

Framför allt jag icke ville 
störa diktarns fred, 
icke mästra erkänt snille 
på kritikens sed. 
Nej, jag ville glädjas bara 
att få se dig än, 
stolt och tacksam att få vara 
famulus och vän. 

Vila handen! Låt oss följas 
ut på grönklädd ö! 
Må den torra strupen sköljas 
uti Pilsens sjö! 
Måtte Melniks röda druva 
öka hjärtats glöd 
och med sydländsk saft förljuva 
nordens sura bröd! 

Carpe diem! . . . Toner strömma 
över torn och slott. 
Vi i Hradschins skugga glömma, 
att vårt skägg är grått. 
Och när Prags kastanjer knoppas, 
träffas vi igen. 
Låt oss sjunga, låt oss hoppas, 
mästare och vän!



Den skördetid nu kommer

 














Den skördetid nu kommer 
som före hösten går,
för ännu är det sommar,
då lust och glädje rår. 
Ja, än kan solen värma 
och frukten smakar sött, 
en skatt får vi oss närma
av bär i blått och rött. 

De fagra kantareller, 
Karl Johans ädla svamp,
som Gud vid stigen ställer, 
ger hopp i livets kamp.
Ja, ätlig sopp och riska 
och milda kremlors rad
gör våra kroppar friska 
och själen varm och glad.

Tack, Herre, för de gåvor 
du denna sommar gav! 
Låt aftonsolens lågor 
nu smycka land och hav, 
tills mörkrets väv sej sänker 
och löftets stjärnor tänds: 
du ännu på oss tänker, 
ditt ord oss ännu sänds.

Kejsaren

 
















Vad är äran? Fråga vågen,
som mot Sankt' Helena slår!
Medan kejsarn, mörk i hågen,
spejande i fönstret står!

Vad är makten? Vinden fråga,
som har rört det stora hav,
men i aftonsolens låga
tynar i en grotta av!

Vad är bragden? Spörj de döda,
som i Rysslands stäpper bo
efter frost och vedermöda!
Fråga, fråga Waterloo!

Han, som över Bernhardsfjället
mäktig skred, var är han, var?
Fråga Invalidhotellet!
Han är stoft, du får till svar.

Och hans verk — du slutligt ropar —
finns därav ej något än?
Tiden svarar: snart jag sopar
jättens alla steg igen.


C D af Wirsén:

onsdag 14 augusti 2024

Konferensman













Den Andlige berättade: 

I. 

En konferensman var jag som de andra. 
Jag bar en svart och fejad högtidshatt, 
ett hyfsat paraply ihopaspänt... 
Jag stod som bild i bladet bland de andra: 

en stelnad gång, med klacken fast i jorden 
och foten himlavänd samt handen fastnad 
i litet ljust och krusigt skägg, som ger 
åt barnens vördnadskänsla vink att bocka. 

I sorgset grubbel sänkt, man så mig gripit 
och insatt i ett ark bland badortsfolk, 
med sina blanka, sunda kroppar sträckta 
på sand, där vällust mellan svallen smög, 
och lystet öga glyste. 

Där filmens lilla dotter, lögnfullt skön, 
på inspektion i flärdens jättestäder 
med finbehandskad hand välsignade 
sitt trogna folk. 

Där danserskan på himlahusets torn 
riskerade i tapper tåspetsdans sitt liv 
för ryktbarhet och stark reklam, 
som hennes äras portar skulle sparka 
på vida gavlar upp. 

Där muskeltvingaren i lugn av muskler 
med nävar, skrudade i läderlod, 
förvirrad värld med jättes barnablick 
betraktade i ro. 

Där firad statsman ringad stod av frågor 
från dagens frågare i styvnat vimmel, 
alltmedan sober gåsmarsch av de fallna 
och högtidsstärkta åsiktsbankruttörer 
invid berättade om styrkas svaghet 
och planers sammanbrak. 

I svarta raden skred jag bland de andra 
på blanktryckspromenad bland brokigheter, 
envar förtäljande om livets språng, 
om lyckans inköp för en kullerbytta, 
om köttets handelsknep. 

Ett ivrigt läsaröga såg väl även mig 
i liten mörk oval, med huvet böjt 
– det livet böja låter ... 

Vi drogo i ett varsamt tåg 
från kyrka till kongressens sal, 
från salen till en kyrka åter. 



II. 

Med tåg jag kommit hit från litenheten 
i grön provins, där jag min gärning gjorde 
i kyrka vit som bästa tankes renhet,
i kyrka röd som smärtans röda blod – 

där jag i skuggigt ämbetsrum tog mot 
den blossande, med löftet i sitt öga, 
som bad om kyrkostämpel på sin lycka. 
Där jag tog mot den bleknade, som bad 
om ett bevis på dödens storbesök. 
Där fåfängt jag med vilda sinnen brottats 
och omakar till makar sökte göra, 
då Ordet manat: ”Tu må vara ett”, 
fast mänskovilja skrek: ”Var god och klyv oss!” 

De stego sakta in, när dödbok bläddrades i vintertid – 
när odöpt bi i sommarträdgårn flög, 
och fåglar lekte i attestlös glädje 
vid blanka kronors sus. – – – 
Jag röster hörde, mörka, blida, vilda ... 
Och tavlor såg jag – bilder, mycket skilda! 

Se där! Det vita Centrum! 
Med jubel undertryckt 
i kyrkans tysta väntrum. 
Världsmening själv, minsann, 
av egen mening gjord. 

Se, mörka myrtenglitt och skära kärleksknoppar! ... 
En axel, sammansmidd av vita mänskokroppar, 
kring vilken Alltet går av stjärnor och av jord ... 
Med kuvad stolthet nalkades han. Ett äretörstigt öga sög: 
”Har ren du hört det, allvarets man? 
Ett barn är fött, en son, som dög! 
Napoleones händer – filigran, filigran för dylik karl, 
med trint och grop och ränder! 
En mästersmed Naturen har, 
som sådan småkonst sänder! 

Vad litet väger tungt! Ett barn är fött ... 
Mitt barn – och därmed punkt!” 
”Kommer jag hem och vill väl, 
hotar han dra mej ihjäl, 
kniper om börsen och slår. 
River mitt hår... 

Evig en olycka! Himmelens olycka, 
var det när bröllopet skedde! 
Karlen var den, som förledde. 
Himmelens olycka var det, när bröllopet skedde!” 

”Skilj oss till säte och säng! 
Bort med den buse och dräng! 
Evig en olycka, himmelens olycka – – – ” – – – 

Men mannen blinkade och sade i makligt majestät: 
 ”Nå, vad beträffar det med börsen, pastorn, 
så kan jag svara på, att hårt jag kniper, 
ty jag kan räkna jag, men inte hon. 

Och vad beträffar det med håret, pastorn, 
så är det sant: Jag luggade den damen, 
när hon mig ljög i synen rart en kväll... 
Ty Andre man i garderoben satt med vinbutelj, 
när jag fick svagdricksslatt ...”  

”Jag ville ha anmält: Min dotter är död, 
Maria hon hette, den lilla. 
Ej gammal till åren – men stöd åt sitt stöd. 
Så varsam i livet och stilla. 
Den sjunde var datum. Kvarteret jag har 
ej längre bland virriga minnena kvar, 
ty sorgen kan minnet förvilla... 
Hon hette Maria, den lilla.” 

”Vad tänker väl Herren på smärtornas dag? 
Det ville så gärna jag fråga. 
Om brista är sörja, då sörjer väl jag. 
Att leva man knappt har förmåga. 

Ett lekande minne jag leder i hand 
och hjälper med strykjärn och blomma och band. 
Med minnet jag ledsen får vandra här kvar, 
i ensamhet brinna så stilla. 
Den sjunde var datum –– den siffran jag har, 
den siffran kan intet förvilla... 
Hon hette Maria, den lilla.” 

Vad tungt jag hörde och vad surt jag såg, 
ej skakade min trygga ämbetshåg. 
Jag stämplade och bokutdragen gjorde, 
jag tröstade med kraft som tröstas borde. 

När Vår kungjorde med sitt vita flarn 
en födelse av markens nya barn, 
när Vinter i advent gav frusen lilja, 
jag tänkte alltid: God är Herrens vilja. 

Och fredad satt jag i min ämbetsring, 
och tysta änglar vaktade omkring...
 Då kom en tid, som stampade i marken, 
så traditioner klövos, rämnade. 
Våld slaktade som höns små fredsavsikter,
med vita dun och skrämda kackel raskt. 

Upp mänskligheten sprang – 
ett dödsskrämt djur med sår, 
som flödade i bröst och sidor. 
Kanonhet mark fick dricka ... 

Men även stridsfritt land en dödsnöd sökte 
som ivrig, nytänd firma kunder söker, 
och sände ut bacillagenter kvicka i varje hus. 
En hundramilaskog av granträd höggs 
för att åt sorgen hackas, 
och dödens tjänare fick tvenne hakor 
och stånkade i trappan. 
 Då sjönk min styrka. 
Ej jag mer förmådde att hopsummera livets siffror så: 
”Svartsiffror mest – rödsiffror ej så få ...” 
Nej, svarta siffror togo överhand att kasta ut de röda. 
 Jag ställdes i ett val: Stark ämbetsman 
med kämpalugn i nöden 
– eller en brinnande apostel, som vill störta 
på torget ut och riva sönder de stärkta trasor, 
kyrkostyv symbol, vid ljungande rop: 
 ”Som andens fackla vill jag vandra! 
Till storms, min håg! Stoft blive låga, bön, 
bland skrän och kval! Vak upp! På knä, 
att Straffarn oss förlåter!” – – – 

En konferensman blev jag bland de andra. 
Vi skredo i ett varsamt tåg 
från kyrka till kongressens sal, 
från salen till en kyrka åter. 



III. 

Så är på jorden städse ordningsfråga 
av timmer funtad, men en andens längtan 
är sammanvävd av skär osinnlighet, 
den dopnamn får av hopplös sammansättning, 
ty fasta uttryck aldrig dröm kan täcka. 
Så blandade de sina fasta bjälklag 
av tjänsteår och kassor och prebende 
med stjärnestrålar eller luftmusik. 
Och alla stolta, klara stjärndiskurser 
och himlakontroverser kryddades 
med ordningsprick och paragrafers kringlor 
och klubbades med svarvat ebenholts. 
Och trosnit drog med trosnit fingerkrok, 
och höghet gav åt höghet danska skallar. 
Men jag, som var i anden brinnande, 
i smärta såg de vita vingar spikas 
 vid konferensens tunga furubord. 
Och stundom tycktes som den stora Straffarn 
vid denna lugna mötesredlighet 
och denna ordnade förhandlingsgång 
en suppleant i obemärkthet varit, 
på papper krönt, men ej till tjänsten kallad. – – – 

Dock! Ej bättre mötesform på jord man smitt, 
ty stoft fick sitt, och stjärna fick väl sitt. 
Jag tänkte ropa: ”Upptag till behandling 
punkt nollettusen-ingenting i dag! 
Den lyder så: Vad anses Herren mena? 
Ty i det huvud jag har med på resan, 
där har jag packat alla tidens fasor. 
Nu råma städerna som djur och stater svimma. 
Nu brinner Krubban strax i Betlehem. 
Kungsstjärnan sotas ner av feta rökar 
från jord i brand, från hem i brand, där krigarn ej 
på fingret ids räkna dem han för en dag 
har ljustrat på sliten bajonett... 
Jag tänkte ryta: Upptag till behandling 
mitt nödspörsmål!” 

Då sade sekreterarn stilla så: 
”En enkel lunch serveras klockan två!” 
En flärdfri frestelse med Petrifiskar, 
som hoppat upp och ner vid språk och smatter 
och dansat i flottyr. Små nyktra glas 
med lugn och städad vara, 
där inga sus och djävulsporl förmärktes... 
 Nu skred med Bacchuskind 
och härmade med manings sträckta hand 
den rörelse, som säger: Var välsignad!,
en kvickögd ganymed, omsvärmad av 
små svarta tjänare, som faten buro. 
Jag såg apostlabordet – vita duken 
förvirrad blicken följde till den punkt, där då,
i drömmar sänkt, mitt öga hade väntat 
en ljuskrönt Höghet finna, men i stället 
en sund och blomstrad ämbetsbroder fann. 
Han grep ett fat och lät i helfet oskuld 
demonisk groda daska ner i talet: 
”Jag säger, bror, att lammet dock är bättre 
som det är än i det gröna stuvat...” 
Och, mättad utan mat, jag ängsligt kände 
förbannelsen av köttets tryck. 
Och darrande, i hopplöshet, som brände, 
jag gick att dricka kvalens bittra dryck, 
att lyfta i förfäran mina händer 
i hjärtats ensamhet vid mörka stränder. 



IV. 

Då sprang på vida gavlar upp den port, 
som gömda intrycks villervallor binda: 
Drömmens sjufärgsgalna forsar nu 
i morlande tornado störtade fram 
och blandade sig med verkligheters ting. 
Uppsagd blev till feberflyttning 
sund förståndskontroll med jämnmått, 
lärareschemat, praktiska taxan, ingenjörens ring. 
Mudderverk med drypande skopor 
vräkte syner jämt ur dyn. 
 Se, en köttblå råhet där! 
Se, en vit och slagen hand! 
Där på svarta svallen lyftes 
fallna gudars brutna lemmar, 
rivna proklamationsplakat. 
Tidens gömda skräcknyheter 
stego nakna upp på nytt, 
hotande med vitnade händer, 
stirrande med bristande ögon. 

Flytt var allt – men dock ej flytt. 
Futuristisk skola så 
i ett hjärtas nattsalonger 
vilda stycken exponerar: 
Läppar, som av feghet tego, 
händer, som för vinning dödat, 
öga, grymhet givit sting... 
 – – – Uppsagd var till feberflyttning 
sund förståndskontroll med jämnmått, 
 lärareschemat, praktiska taxan, 
ingenjörens ring. 

I skog jag tumlade... 
Där skuffade varandra dogmer, 
och veka lärosatser fingo näsblod 
vid knytnävsslag från sträva lärosatser, 
och kräklor och gevär tillsammanstöttes 
i klirr och skrammel – röster blandades 
som i en sprängd och tokig jätteorgel, 
där alla stämmor sluppit loss och skräna 
i munnen på varandra. 

Men mörka troppar ändå framåt rördes 
vid tungt tumult mot fjärran svarta ränder, 
och ovanför det svarta stundom sken 
en flämtande, en klarröd gryning, 
ett oberoendets och trygghets skimmer, 
som små signaler klippte: 

Bortom – över ... 
Mot ringmur vroks jag – snart jag fann, 
att denna var ett spår, i marken tryckt, 
ett spår, som trampats i en bokstavsgjutning. 
Ett D, vars storlek – cirka, cirka... 
Ack, lilla måne, gyllne haremskippsko, 
slängd i en mörkblå vrå! 
Ack, morgonsol, rökmössa rosenröd, 
av ägarn vrakad!... 
Jag hade att i dryga almanacksår 
mot nästa fyndplats treva, tills jag letat 
en bokstav än – det var ett E. Av storm 
jag blåstes, och på hästen red jag. 

Han skakade sin man – och varje skakning 
gav mig en stjärnekvälja, ty en skur 
av vita paragrafer störtade i bubblig smälta 
kring min panna och gjorde huvet tungt och hett att bära... 
Men när vid nattfärd tecknet U jag funnit, 
då satte sig mitt högmod för att pusta och säga: 
”Klart på spår! Ty spela här ej jättar topp med mig, 
skall icke fattas mer än S i namnet, 
vars ägare jag når i brus och storm!” 

En visshet tog mig fatt, och måttlig bröstkorg 
av stolthet svällde upp och vaggade och steg 
som havet, tills det fyllde ut val hela himlens valv... 
”Må locket springa!” Valvet sprängdes – 
likt ett väldigt kistlock 
sig himmelskupan sakta lyfte upp 
och vroks åt sidan med en knall... 
I svartblå djupet låg jorden som ett trint, 
ett ljusgrönt äpple, en torftigt mognad frukt 
i evigt fall... 


V.

En examinerad Prelat jag är. 
Melåne. 
Mitt huvud tungt som en kyrka är, 
mitt öga klart som en måne. 
Jag äter min höga kalops som mål, 
min höga potatis därtill. 
Men fradgar för fritt min höghets skål, 
och stimmar för stolt min storhets skrål, 
man stänger mig in i ett låghets hål 
och räcker i luckan en sill.
Firulist, firulara! 
Ty höghet är höghets fara. 
En examinerad Profet jag är. 
Melåne. 
Jag var hos Gud, och jag vandrat där 
bland stjärngrus, trinsande måne. 
Jag ljög mig en ödmjukhet, ej jag bar, 
och letade Höghetens spår. 
Men Höghet ris av sitt blixtträd skar. 
Ett ris profeten gav slag till svar – 
och ränderna än han i hjärtat har. 
Det känns, när det flaxande slår. 
Firuskam, firulara! 
Ty fåfäng är fåfängs fara. 

Vid porten jag hojtade mäktigt så: 
Melåne. 
”Ditt spår är upptäckt. Så öppna då 
för mig och drypande måne! 
Du hör vad jag säger – men verka snart! 
Du lämnar i uppdrag åt mig 
att hämta den fallande äpplekart, 
som studsar från blått och till blått med fart, 
från natt och till natt – och som uppenbart 
i vrede förkastats av dig!” 
Firukast, firulara! 
Men anspråk är anspråks fara. 
Så säg mig: ”Skall strafflänken räcka, då? 
Melåne. 

Skall evig landsväg vår jämmer gå, 
trots bönens mässande fåne? 
Giv svar åt en finstädad konferens, 
som pysslar vid klockornas slag. 
Giv svar, som skrämmer, 
giv svar, som bränns 
om även det aldrig så snöpligt känns, 
att icke jag står på bevisning läns, 
när ordförarn frågar i dag! 
Frågalätt, frågalara! 
Men fråga är frågas fara. 

Nu tändes det riset i maklig prakt. 
Melåne. 
Mig skedde svedan, jag redan sagt. 
Strängt straffad frågarefåne... 
Men när jag med bläsor i kvidan låg, 
då hördes en svävande röst: 
”Din länk, den räcker, den nog förslår... 
Din länk den räcker i nödens år. 
Den är av evighet – du förstår! 
Så vare detta din tröst...” 

Far min tröst – må du fara! 
Kring tröst lade tröstarn snara. – – – 
Den armaste usling på jord jag var. 
Melåne. 
I anden plundrad, när natten bar 
till sjukrum strålar av måne. 
Då sjöng vid gryning ett barn i dag 
vid fjärran rand. 
Ett morgonbud med hälsans klara drag: 
 ”Din starka längtan räcker, menar jag, 
att lätta varandets och stoftets band. 
Gott syfte lyfter mullen mot det klara, 
nyss sjöng jag till mitt kärleksspel... 
Ditt sjuka hjärta hörde fel. 
Jag sjöng om länkar ej – om längtan bara!”

Rossija
















Ryt högre, o världsstorm, du fria
i åskornas ljungande kör!
Rossija, Rossija, Rossija,
förhärja, förbränn och förgör!

Ditt domedag bådande dunder,
ditt avgrunder öppnande schakt,
de sia om strålande under
i vingade väsendens makt.

O gråt icke - knäfall i ånger
för ljungeldsorkanernas skall,
för åskans serafiska sånger,
för dagarnas kosmiska svall!

Förnedringens djungler, de skumma,
och tårarnas bråddjup, de grå,
av Frälsarens strålblick, den stumma,
sitt värmande ljus skola få.

Väl himlens saturniska ringar
och Mjölkgatans silverband bär -
men jorden i fosforglans svingar
med sjudande hjärta sin sfär.

Så rasa, o eldstorm, du fria,
förhärja, förbränn och förtär -
Rossija, Rossija, Rossija,
du framtidens Frälsare är!



tisdag 13 augusti 2024

Vid orgelkonserten i Maria kyrka 1786

 





Abbé Vogler, när du rör
orgelverkets guda-dunder,
örat med förvirring hör
skrålet ur Tatarens grunder;
svalgets stormar, sprak och brand,
hisnad, jämmer, ångst och fasa
i de vreda toner rasa,
som framrusa ur din hand.

Men vid dina milda slag,
när du saligheten målar,
evighetens klara dag
förs på morgonrodnans strålar
under himla-rösters ljud;
ögat vattnas, känslan lider,
bröstet suckar, blodet strider,
hjärtat fröjdar sig i Gud.


Den fjällstig vi går

















Den fjällstig vi går
med ömmande tår
är som Sinai berg underbar, 
så styrk, Fader vår, 
i din nåd våra lår, 
för vi har många höjdmeter kvar. 
Amen. 

Blott Sverge svenska krusbär har

 
















Vem är väl den på jordens vida rymd, som njutit smaken 
av krusbär och av stora, söta, röda stickelbär,
och som härvid ej ropar ut: jag aldrig smakat maken!
Mot det en skeppslast dumma apelsiner intet är.
Själv pomeranser
jag föga anser.
Vad bjuder oss uppriktigt Afrika?
Vad visa kan Amerika?
Vad Asien? Vad allt Europa?
Jag trotsar öppet allihopa.
Men Skandinavien - det är alladar!
Blott Sverge svenska krusbär har.


C J L Almqvist:

måndag 12 augusti 2024

Ögonblicksbild från flickornas lekplan vid Klara folkskola

 

 













Lekar förtjusande,
sorlande, brusande!
Klingande skrattsalvor gå utåt stan!
Sprittande, gungande,
dansande, sjungande
flickorna väsnas och larma på plan.

Här gör sig gällande
livsglädjen svällande,
levande, rörliga gåva och skatt.
Hattarna tappa de,
händerna klappa de.
Ack, vilka strålande minspel och skratt!

Här står jag tittande:
glädjen är smittande,
fängslar de kommande, känslan blir vek.
Nej, se på gubbarna!
Grönska ej stubbarna?
- mysa och nicka vid Rosornas lek.

Lärkor i levnadens,
skönhetens, trevnadens
ljusa, behagliga, vaknande vår!
Flickor, I brokiga, 
leken de tokiga
lekar med munterhet, njut edra år!

Ögon, I lysande,
munnar, I mysande,
flockar, I stojande, leken "tafatt"!
Fria här sorgerna,
få de strax korgarna
fulla med skämtande löjen och spratt.

Hören I, springande
flickor, den klingande
klockan, som kallar er? Åja, det syns!
Fort ordnas lockarne,
upp skynda skockarne,
salarne stängas och "plugget" begynns!


På böndagen den 12 augusti 1710

 









På böndagen den 12 aug. 1710 av Johan Runius, då man förutan flera vedervärdigheter, som i verserne pekas på, efter Rigas övergång var flyktig ifrån Reval och hitåt på sjön, därest man tre veckor haft kontinuerlig motvind, gjordes följande visa. 


Tro, tålmod, hopp, vad vill det av er bliva?
Mitt hjärta mig och er vill övergiva.
Du tro, var är din vittberömda grund?
Var är, o hopp, ditt motgångstrotsand´ ankar
och, tålamod, din´ oförskräckte tankar
om Guds förbund?

Var är ditt ros, o bön? Månn´ du ej hycklar,
då du känns vid att äga himlens nycklar,
att ha med Gud ditt enda tidsfördriv,
ja, vara ett allsmäktigt ting på jorden,
som allt uträtta kan med de try orden:
ack Fader, giv?

Du beder titt men litet därmed vinner,
du söker nog men snart platt intet finner,
du klappar hårt, men ingen låter opp.
Dock om du man blott nej och avslag finge
och ej på köpet allt dig illa ginge,
så vore hopp.

Nu får du mot av allt vad dig behagar:
du ber om solsken och får mulna dagar,
om liv, så får du huset fullt med lik,
om skyndsam fart, så döms ditt skepp till fästan,
om östanvind, så får du lutter västan.
Är det ej svik?

Den minsta tro kan största berg försättja,
är hon man ren, förutan flärd och flättja;
ja, är hon man så stor som senapsfrö,
får bönen allt, varpå hon nånsin pekar,
allenast hon är dristig och ej vekar
som säv och rö.

Har sådan bön dock fordom gjort stor under,
ty genom den fick Samuel blixt och dunder,
Elias regn och eld av himlen ned,
och Daniel band de grymma lejons tänder,
ja, Moses själv den stora Gudens händer,
då han var vred.

Hur är det nu? Är bönens kraft försvagad,
Guds löftens ordning rubbad och olagad?
Vill nu bli brist uppå hans nådes skatt?
Har Herrans hand nu låtit sig förkorta?
Än dröjs hans hjälp, än blir hon alldels borta!
Hur är det fatt?

Ack nej! Han månd´ ej värr´ än fordom handla,
hans högra hand kan allting än förvandla,
fast du här gråta måste mer än le.
Av idel lust far själen alltid illa,
men korset är den hälsosamste pilla
Gud här kan ge.

Gråt därför den som aldrig här får gråta,
men gläd dig, då dig Gud gör kindren våta:
det nu gör ont, det gör dig framdels gott.
Då skall av ångst uppväxa idel nöje,
vad sås i gråt, skall skäras opp i löje
med ymnigt mått.

Så statt nu fast i tålmod, hopp och trona!
Ju större kors, ju fagre blir din krona,
ju flera lik, ju flera liv igen.
Ju längre sörjt, ju bättre smakar trösten,
ju tyngre vår, ju drygar´ frukt om hösten
för åkermän.

Ty var, min själ, med Gud förnöjd och stilla!
Han gör allt väl och aldrig nånsin illa,
evad, hur snart och mycket han täcks ge.
När en gång till hans belät jag uppvaknar,
skall mera lust, än jag i världen saknar,
mig evigt ske!


J Runius:

söndag 11 augusti 2024

På Susannadagen: Joachim uti Babylon

 
















Joachim uti Babylon 
hade en hustru Susanna. 
Töm vår kanna, 
töm vår kanna; 
skål för dess person! 
Joachim var en genomärliger man, 
frun lika ärliger också som han; 
fru Susanna, 
fru Susanna 
många hjärtan vann. 

Tacka vill jag Joachims fru, 
skål för var dygdiger maka! 
Lät oss smaka, 
lät oss smaka 
denna saften nu! 
Klinga med glasen, lät oss sjunga i kor, 
gosse, flicka, gubbe och mor! 
Lät oss sjunga, 
lät oss sjunga 
skålen är så stor.

Joachim var för riker spord, 
kunde traktera sin nästa, 
ge till bästa, 
ge till bästa 
vid ett dukat bord; 
frun uti huset vann så mycket behag,
hungriga friare varendaste dag. 
Hurra gubbar, 
hurra gubbar 
i så lustigt lag! 

Käraste bröder, hör nu då 
på vad den frun månde hända: 
två upptända, 
två upptända 
kring om henne gå. 
Gubbarna flåsa, krypa tyst om varann;
skönheten fanns just där kärleken brann.
Fru Susanna, 
fru Susanna 
trogen var sin man. 

Joachims trädgård var med maner; 
lusthus, tapeter av siden. 
Middagstiden, 
middagstiden 
gick Susanna ner. 
Ekar och lindar stodo runt om en damm.
Sköna Susanna hon plaska och sam. 
När hon plaska, 
när hon plaska, 
skymta liljor fram. 

Ner uti blomstergården nu 
gingo allena två bovar, 
slogo lovar, 
slogo lovar 
kring vår lilla fru. 
Hej, sade boven till den andra så slem, 
hej, det är middag, kom låt oss gå hem. 
Två kanaljer, 
två kanaljer 
i var enda lem! 

Väl förstå man gubbarna nog, 
vad de hade i sinne; 
vita linne, 
vita linne 
ögat lätt bedrog. 
Ögat drog hjärtat, men Susanna drog allt.
Lås var för porten, det var så befallt.
Hurra gubbar, 
hurra gubbar! 
Blodet bliver kallt. 

Så var sakens sammanhang, 
himlen Susanna belöna, 
bland de sköna, 
bland de sköna 
har hon dubbel rang. 
Klinga med glasen, lät oss leva väl! 
Vackra små hjärtan uti tankar och själ. 
Lät oss dricka, 
lät oss dricka 
utan larm och gräl.

En trädgård, ännu höljd i nattlig frukt

 















En trädgård ännu höljd i nattlig fukt,
vart rosenstånd bär svarta, frusna knoppar.
Mot gångens sand hörs fall av tunga droppar,
ack, tunga droppar, det är maskfrätt frukt.
En farstubro, en namnplåt utav koppar,
ett dörrvred med en vacker gammal bukt.
Där inne, glömska utav skick och tukt,
i hat och kärlek mötas tvenne kroppar.

Nu rodnar dimman, solen rinner opp,
och dagen härskar åter över nejden.
De två därinne hava ändat fejden
och sluta fred vid var sin kaffekopp.
En ensamjungfru träder ut på trappen
för att med nattens fallfrukt fylla kappen.

H Löwenhielm:

lördag 10 augusti 2024

Lasse liten

 















Världen är så stor, så stor,
Lasse, Lasse liten,
större än du nånsin tror,
Lasse, Lasse liten.

Där är varmt och där är kallt,
Lasse, Lasse liten,
men Gud råder överallt,
Lasse, Lasse liten.

Långt det är från öst till väst,
Lasse, Lasse liten.
Borta bra, men hemma bäst.
Lasse, Lasse liten.


Z Topelius:

På S:t Lars' dag: Tornedalen

  














Klädd i purpur solen bringar
aftonoffret i naturens
helgedom med höga valvet.
Tyst det blir i Tornedalen,
lundens fåglar sluta sången,
lugnt och fridfullt älvens anlet,
och i blåa mantlar bergen
ligga bedjande för Herran.


L Landgren:
Lars Landgren som byst vid domkyrkan i Härnösand.

fredag 9 augusti 2024

Bröllopsskriften Kärleks-ur och prövosten

över kapitänen Börje Grund och jungfru Elisabeth Svedmark 
















Nu börjar tiden på var till sin gärning mana 
och vill en öppen väg för alla sysslor bana; 
ty vintren fick rätt nu sitt våta avskedspass, 
och allt sitt hindertyg det tog han på sitt lass. 

Nu är en rustetid; ty Mars begynner svärma 
och vill med sitt rumor visst efter åskan härma; 
han rännar hit och dit, han både läs och svär, 
han ropar: Bussar upp, upp bussar till gevär. 

Han sprutar eld och blixt och rök! av all förmåga, 
att världen står därav nu snart i ljusan låga, 
den lågan släcks ej ut av någon vattuflod,
men (huj! jag rys därvid) av bara mänskoblod.

Nu är en hjälpetid, då vi var annan hjälpa
med bön, med gods, med liv mot dem oss vilja stjälpa; 
ty må man säkert tro, att Gud oss hjälpa vill, 
och hjälpe sen Sanct’ Nils den honom liter till. 

Nu är en fröjdetid, nu börjar fiskar spritta, 
nu börjar gräset fram ur dystra dvalan titta, 
evart ut örat hör, evart ut ögat ser 
all ting i glädje mys och ganska ljuvligt 1er.

Nu är en sångetid; nu höras fåglar kvittra, 
nu tirlar lärkjan opp, nu hörs steglitsens zittra, 
den klara nachtigal är bäst vid fluten van, 
rördrummen svarar på grova dulcian. 

Och har man någon lust till instrument, som skärra, 
så kan en lustig broms på basviolen snärra; 
att lulla sig till sömns av bimusiken söt, 
tar bonden för konfekt uppå sin middagsgröt. 

Nu är en gästebodstid; det vill sig genast röja, 
ty gamla mor klätt på sin gröna helgdagströja, 
hon bäddar brudesäng åt sina barn på slös; 
ty hela kullen går på friarstaten lös. 

Nu är en kärlekstid, då djur och fåglar gilla, 
och bju var annan till en såt och kärlek vilja; 
de föra fram så nätt sitt älskogsfulla språk,  
om jag dem härma vill, så kommer jag i bråk. 

Jag kan mig ej förstå på orrens slappertyska, 
Gud vet, vad trasten vill, jag tror han talar ryska; 
likväl så ser man, mor hon nalkas tätt till far, 
så är väl talet mörkt, men meningen är klar. 

Nu är en kärleks tid, dock må här ingen tänka, 
att jag kan allom nu fritt lov till giftas skänka; 
jag vet att mången går i otid allt för när, 
och vet ej ord utav förr än han halvgift är. 

Herr SPARMAN säger väl, en fästemö behöver 
ha ett och tjugu år, och mannen sju däröver; 
men si: Han säger straxt, ett mindre eller mer 
det är en ting, varpå man ej så noga ser. 

När man har bröd i hand, när man har Gud i hågen, 
just då, och intet förr, är man till giftas mogen. 
Så aktas ock en sed, som ålderdomen gav, 
att när två äro sams, så slås den tredje av. 

Då kärlek nu har fått, den tid han kan behöva, 
så plägar han jämväl dem han vill älska, pröva; 
Här vid har fordomdags som man av sagor ser 
de gamla Götar haft ett särdeles maner. 

Ty när nå’n ungkarl kom och ville jungfru fästa 
hos ärbart, vackert folk, där något var till bästa, 
så gåvo de sig först med karlen väl i snack, 
sen när han blev bekant så skullen spela schack. 

På det de måtte rätt få leta ut hans sinne 
och vad han eljest väl, kanske, tort hållit inne; 
ty dum- och yppighet, harm, nit och andre fel, 
ja, rik- och fattigdom plä röja sig i spel. 

En sådan prövosten höllts då för friar ’ n nödig
och höll han där på prov, så var han sextonlödig. 
Men nu i denna tid är världen allt för klok 
och skyler felen med en fariseisk dok. 

Dock kan oss nu på prov ej mer än fordom brista, 
på vilka likväl ej behövs att ge nå ’ n lista. 
Jag menar det är nog att dygden spörs i by, 
och man med ringa konst kan skilja guld frå bly. 

Herr Brudgum, I ha fått det man er gärna unnar, 
en vän, som har det lov av alla frommas munnar, 
att hon är rik av vett, av tukt och ärbarhet, 
så att här syns att dygd är kärlekens magnet.

Till lycka! Jungfru Brud, som väl ha övervägat, 
att hjärtat givs åt den, som bäst är värd att ägat; 
vad kan jag önska mer, än när jag vunnit har 
den mig förnöja kan i alla mina dar? 

Så läte himlen nu er lycka stadigt grönskas; 
och bära mera gott, än av min mun kan önskas; 
att hon må alltid stå som friska lagerblad 
till dess I kunna nå er sällhets högsta grad. 

Gåta 
När tu ä blivna ett , så blir snart tre av tu, 
när fyra komma bort bli tre igen av sju. 
Men vilket är nu mest? de sju de ä väl flera? 
Dock nekar ingen att de tre ju äro mera. 
Säg vad det är för tre som bli utav de tu? 
Säg vad det är för tre som bli utav de sju? 

Svar 
När jungfru bliver fru, så bliva tre av sju. 
När jungfru bliver mor, så bliva tre av tu.

Morgonvinden

 




















Från havet steg vinden i lekande lopp
och sade till dimman: "Giv rum! Jag vill opp!"

Han svängde kring skeppet och ropte: "Slå ut,
du sjöman, ditt segel, ty natten är slut!"

Och hän inåt landet han gjorde ett slag
och manade bonden: "Stå upp! Det är dag!"

Han sade till åkern, de fattigas hopp:
"Nu buga dig, guldax, för sol som går opp!"

Han minde på tuppen vid gården i byn:
"Upp, härold, och hälsa den ljusnande skyn!"

Han sade till blomman: "Ur blånande loft
drick morgonens dagg och giv himlen din doft!"

Med näbb under vingen satt fågeln och sov;
"Sjung, sångare", sad´ han, "din skapares lov!"

Han sade till klockan i tornet: "Hur skön
är dagen, som randas; ring samman till bön!"


A A Grafström:

torsdag 8 augusti 2024

Jag ser vår gård

 

 













Jag ser vår gård, ser äng och vång,
det blir mig vekt i hågen.
På sommarskur vid solnedgång
gå far och mor i rågen.

Det kvittrade i fågelbo,
det droppade från träden,
och far tog på sig rock och sko:
"Kom, låt oss se på säden!"

Och mor tog på schalett och schal,
det sken från gröna tofter,
och aftonen var ljus och sval
och fylld med sköna dofter.
Det rann och sjöng och plaskade
från alla tak och grenar
och fjäderfäet blaskade
sig vått bland gårdsbrons enar.

Inunder grannaste regnbågsspång
mot molntjockt svarta muren
stå far och mor i sädesvång,
som går i ax på skuren.
I kvällssol tindra blad och strå
och fjärran rutor glimma.
Ur gröna tegar stiger blå
en fruktsamhetens dimma.

O Hansson:
Hansson, Ola - porträtt - AF.jpg

onsdag 7 augusti 2024

Publikanens skrifternål

















Ur djupen, ur syndenes grundlösa dy, 
och utur förbannelsens gropar, 
till nådenes grundlösa hav över sky 
jag suckar, och beder, och ropar: 
Gud vare mig syndare nådig! 

Jag usle har djävulen offrat min själ
och kroppen åt köttsliga lustar: 
de voro mitt herrskap, och jag deras träl,
däröver jag hjärtligen pustar. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Jag haver med världen i överdåd ränt, 
mot Herren i himmelen rasat, 
min rygg, men ej ansiktet, till honom vänt, 
och aldrig för helvetet fasat. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Nu törs jag ej träda för Herranom fram, 
ty synden har skilt oss så vida; 
jag ligger begraven i blygsel och skam
och måste i elände kvida: 
Gud vare mig syndare nådig! 

Då Gud med basunaröst utgav sin lag,
vek folket av räddhåga fjärran. 
Ack! huru vill jag uppå vredenes dag 
väl kunna bestå inför Herran? 
Gud vare mig syndare nådig! 

Si, Herren är helig, jag sölad i träck, 
han eld, jag är halmstrå och tjära: 
för helighet går jag i aska och säck, 
hur ville jag gå honom nära! 
Gud vare mig syndare nådig! 

Jag bävar, då jag uppåt himmelen ser: 
där stå mina synder beskrivna,
och slår jag min' ögon til jordena ner, 
där äro de alla bedrivna. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Upp över mig står en förtörnader Gud
och helvetet gapar inunder; 
på sidorna syndernas klagande ljud
och lagens förskräckande dunder. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Mig förestår domen, mig följer på rygg 
den evigt osaliga döden; 
omkring mig är världen, som skapar sig stygg,
och inom är samvetesglöden. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Vart vill jag mig vända? Var tager jag tröst 
i sådana jämmer och smärta? 
Fort, fort mina händer, slå häftigt det bröst, 
som hyser mitt syndiga hjärta. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Slog Moses på klippan med staven en gång, 
så måste hon brista i floder: 
ack! kunde jag märka ett dylika språng 
av lustarnas stenhårda moder! 
Gud vare mig syndare nådig! 

Ack, otrogna hjärta, vi vill du mig så
nu efteråt plåga och kvälja, 
som smickrade fordom, att du måtte få
mig syndaförgiftet att svälja? 
Gud vare mig syndare nådig! 

Dock om du skall bliva med allvar uppväckt, 
så bör du i stycken förkrossas: 
då bliver du offer, som Gudi är täckt, 
och jag utav nöden förlossas. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Ack! Herre, slå sönder mitt hjärta av sten
och skapa i stället ett annat. 
Gör själen från all sin orenlighet ren: 
jag haver nu lustan förbannat. 
Gud vare mig syndare nådig! 

Min Gud, mig ej bort från ditt ansikte driv
och tag ej ifrån mig din Anda! 
I hjärtat dess rika hugsvalelse skriv: 
låt blod mina tårar beblanda. 
Gud vare mig syndare nådig!

Jag menar det blodet, som flyter så milt 
av nådastolsvingarna neder; 
det haver din vredes förbannelse stillt. 
Det tror jag och tröstligen beder: 
Gud vare mig syndare nådig! 

tisdag 6 augusti 2024

Dig, ljusens Fader, vare pris

 





















Dig, ljusens Fader, vare pris:
jag fick till rikedom
det ord, som gör den fromme vis
och gör den vise from.

Hur ljuvt, hur hjärtligt talar du
i detta dyra ord
till mig som går, ett barn ännu,
o Fader, på din jord!

Väl har naturens rika prakt
med tusen stämmors ljud
till min försagda tanke sagt
att du är stor, o Gud.

Din väldighet, ditt majestät,
ditt underfulla råd
jag såg i solens höga fjät
och gräsets minsta tråd.

Dock låg för mig din mening skymd,
ditt hjärta jag ej fann,
och i en mörk, oändlig rymd
jag som ett stoft försvann.

Men gryning blev kring Sinai,
på Tabor uppgick dag,
och själen såg, från töcken fri,
din lag, ditt välbehag.

Förklarat för mitt samvete
stod helighetens bud.
Till hjärtat flöt hugsvalelse
med nådens milda ljud.

Och tidens kval fick sammanhang
med evighetens tröst,
och himlarösters återklang
blev hörd i jordiskt bröst.

O människa, det är dig sagt
vad Gud av dig begär.
Vad han uppå ditt hjärta lagt
din egen sällhet är.

I enfald och i ödmjukhet
håll dig till Herrens ord,
och låt, när du hans vilja vet,
hans vilja bliva gjord.

Du genom Kristus allt förmår,
som själv dig mäktig gör,
när dig hans Ande leda får
och dig hans kärlek rör.

Sann tro på Gud och på hans ord
och kraft att göra gott
och frid i himmel och på jord
är kristnas kall och lott.

Till denna lott, till detta kall
mig nåd, o Jesu, giv.
Då vet jag var jag göra skall
att få ett evigt liv.

I dig är Faderns välbehag,
i dig vår salighet,
o Jesu Krist, i går, i dag
och i all evighet.



J O Wallin:

Ode till Vindelälven

 

















Du ilar ständigt mot kusten
till havet vid flodfärdens slut,
och aldrig försvinner dig lusten
att rinna österut.

Visst får du stunder av vila
ibland på blänkande sel,
men sedan måste du ila
att få i havet din del.

Och jag här på älvsbrinken tänker
hur flyende flyktigt det är,
det vatten som porlar och stänker
mot älvskantens stenbarriär.
- - -

Och dock, vilken glädje du skänker
åt dem som bor vid din strand;
dina livfulla droppar de blänker
som pärlor på glittrande band

i skummande brusande forsar
i sommarskönt Vindelälvsland,
som här nu min färdväg korsar
och sätter mitt hjärta i brand.

Du strömmar ivrigt mot kusten,
fast vägen är slingrig och lång,
men aldrig förlorar du musten
du fått genom seklernas gång.
Din stämma är ännu ej brusten.
Håll ut med din tidlösa sång!

(Vid Vindelälven i augusti 1970)

måndag 5 augusti 2024

Augusti

 















Det susar i gårdens träd
och luften är sommarvarm
Jag går i ett hav av säd.
Jag håller ett barn på arm.

Vad är det för trolleri,
att allt har fallit mig till?
Jag speglar mig skyggt uti
mitt jollrande barns pupill.

Knappt vågar jag klä i ord
allt det jag bävande vet:
jag går på min del av jord
med min del av odödlighet.

Jag sätter den lilla ner
och lägger mig själv bredvid.
Jag blundar och vet ej mer
av dagar och år och tid.

Med bröstet mot jordens bröst
jag hör ur ett hav av säd
mitt barns förundrade röst
i sus av vänliga träd.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg bilder

söndag 4 augusti 2024

August

 
















Jeg er kun lyngen, ikke regnet stort.
Hvor det er muligt, sættes jeg på port.
Glemt er forlængst det gode, jeg har gjort.

Men dengang menneskenes uforstand
gav egene til pris for savens tand
og åbned agren for det vilde sand,

da Danmark lagdes blot for skæbne vred,
da var det mig (som ingen regned med),
der drog til felts for landets liv og fred.

Kun ringe var jeg, let at overse,
vant til at døje ringeagt og spe,
men tænkte: den ler bedst, der sidst kan le.

Så sandt det var mit hjem, mit eget land,
så vidste jeg: "Hvad komme vil og kan,
jeg holder stand, bli´r ved at holde stand."

Og blæsten ruskede min brune lok,
og sandet gnavede min sorte sok,
men jeg gik på og løftede i flok.

Den høje rug var gået rent i stå
og egens kæmpekuld på valen lå.
Thi hvor de store falder, står de små.

Det gale sand jeg læede i hi,
og stormen, der fo´r fløjtende forbi,
udtømte nytteløst sit raseri.

Var tørken hvas imod mig, frosten hård,
i onde som i knap så onde kår
jeg stod mig, hundredår på hundredår.

"Hvor gold, hvor grim!" hat tit de om mig sagt.
Men slås man for sit liv mod overmagt,
så bli´r der ikke råd og tid til pragt.

Dog grim er ikke ordet om mig just,
når under lokemandens flimrepust
jeg henter kroningskåbe hos august.

Se, hvor jeg blåner rødt og rødmer blåt
og klæder knøsen Jylland fuldt så godt
som mælkevejens sølvslæb himlens drot.

Ak, und dig, travle vandringmand, et hvil
i mos og lav, hvor ydmygt potentil
mig hilser med sit lille solesmil.

Jeg lader timian danse om din fod,
jeg lader myntens dufte slå dit blod
og hilder dig for spøg i ulvefod.

Mens tranbær-barnekinden rød og trind
på mossets pude sødt er slumret ind,
basuner revlingen sin negerkind.

Dagvågen titter tyttebærret frem,
men blåbær søger nedre enges gem
blufærdig i sin drøms blå natteem.

Og kast så blikket i en urkokskøjt,
der splintrer luften lig en spoves fløjt,
frem over bakken ind i himlen højt.

Forlad mig, at jag kvæder selv min pris.
Men egentlige er jeg et paradis;
i hvert fald slangen har jeg som bevis.

En himmel er jeg - og alligevel:
med ild og traktorplov og tyrretræl
skal jeg nu slås ihjel, skal slås ihjel.

Nuvel! at klynke aldrig var min skik.
Kun lad mig sunde mig et øjeblik.
Måske jeg sejred størst, da jeg forgik.

Jeg husker jo, at der hvor jeg nu står,
lå skov og mark engang i Danmarks gård.
Og i min død jeg drömmer om en vår,

da landet, jeg fik frelst, mit hjertes digt,
med korn og træer atter bølger rigt.
Så dør jeg gerne. Jeg har gjort min pligt.