Bönen

En gång, när i fromma, glada samtal 

vid sitt middagsbord den gamle Luther

satt som vanligt bland förtrogna vänner, 

talte en av dessa så med klagan: 

»Svår och ond att leva i är världen, 

full av vansklig id och jordisk omsorg;

intet under därför, att så mången 

sökt i klostrens lugn en saknad stillhet.

Även mig de plåga, dessa oljud 

av en outtröttlig världslig strävan. 

I mitt grannskap, bultas, smids och hamras 

oupphörligt hela dagen genom, 

och hur tidigt än jag vaknar, störa 

dån och hammarslag min morgonandakt.»

Luther log och sade: »Varför störas? 

Tänk långt hellre: 'Jag har sovit länge. 

Hör min fromme granne, hur han redan

hunnit stiga upp och börja bönen'; 

ty en bön, min vän, är flit och arbet.

Sannerligen, när den svarte smeden 

vaknar upp och tänker: 'Gud har gett mig

åter dag och krafter att arbeta', 

och med hurtigt mod begynner smidet, 

är hans trötta flämtning för vår Herre 

icke mindre kär än dina suckar, 

och på himlens portar slår hans slägga

kanske starkare än dina böner.»

Johan Ludvig Runeberg:

Min hatt

 

Min hatt
blev igår
överkörd av en spårvagn.

Min rock
promenerade idag morse
någonstans
bort.

Mina skor
råkade på eftermiddagen
ut för ett attentat.

– Att jag är kvar?
det är just
det.  


H Parland:

Förhoppning

 

Jag vill vara ogenerad -
därför struntar jag i ädla stilar,
ärmarna kavlar jag upp.
Diktens deg jäser...
O en sorg -
att ej kunna baka katedraler...
Formernas höghet -
trägna längtans mål.
Nutidens barn -
har din ande ej sitt rätta skal?
Innan jag dör
bakar jag en katedral.

E Södergran

Franzén 250 år: Modern vid vaggan

Vyss! Vyss! 

Mamma sjunger och barnet lyss.

Vyss! vyss! 

Pärlan ligger i blommans barm, 

barnet vilar på mammas arm. 

Akta, lilla ärla, 

spill ej blommans pärla. 

Stilla, katt, och tyst, du hund: 

barnet sova vill en stund. 

Vyss! vyss! 

Barnet tystnar vid mammas kyss. 

Vyss! vyss! 

Blomman sluter sin knopp igen: 

barnet gör så med ögonen, 

tittar skälmen åter? 

Snäll, som dock ej gråter! 

Liten vill i vaggan ner: 

mamma där på honom ser. 

Vyss! vyss! 

Mamma sjunger och barnet lyss. 

Vyss! vyss!

Fågeln ligger så trygg i bo: 

liten får i sin vagga ro, 

bryr sig ej om Påven, 

eller Kejsarhoven. 

Under mammas hand och sång,

går hans värld sin tysta gång. 

Vyss! vyss! 

Sakta! — barnet har somnat nyss. 

Vyss! vyss! 

Ack! vad sover där, än i knopp? 

Blinda lustar, bedragna hopp! 

Göms en mask där redan, 

som där herrskar sedan, 

fläckar blomman, frukten stör, 

sorg av all min glädje gör! 

Vyss! vyss! 

Barnet sover och mamma lyss. 

Vyss! vyss! 

Ingen skall dig fördärva här: 

modershjärtat är dig så när.

Snart får fågeln vingar, 

Fjärran från mig svingar. 

Vet jag, vart han flyger ut ut: 

var han hamna skall till slut? 

Vyss! vyss! 

Sov, och vakna vid mammas kyss. 

Vyss! vyss! 

Sorglös sove din oskuld än: 

modersögat är över den. 

En gång, när du vaknar 

och dess omsorg saknar, 

blicka då med tro och hopp 

mot ett Fadersöga opp!

 F M Franzén:

Radio i advent 1935

Radion ropar som vanligt om krig.

Jag sitter i mörkret och tänker på dig.

Vad blir det för liv och öde du får,
du, som nu går på ditt sjätte år?

Jag sitter i mörkret och tänker på det
och vet bara ett: att jag ingenting vet.

Men minns du filmen om Noaks ark?
När jorden blev torr, tog båten mark

och Gubben Noak och alla hans djur
på Ararats berg stego glada ur.

Nu händer här nästan samma sak,
fast sagan berättas fram och bak,

ty under Afrikas torrperiod
stiger och stiger en blodröd flod,

och när den floden en gång är slut,
vet ingen av oss hur här ser ut.

Kanhända skall den med dån och brak
nå mycket högre än lekstugans tak.

Kanhända ända till flaggstångens knopp
den flodens vågor till sist nå opp.

Ja, det kan hända, att allt vi tänkt
och hoppats och drömt i den blir dränkt.

Jag sitter i mörkret och tänker på det
och plågas av allas ovisshet,

medan du sover, badad och kysst,
och radion änteligen blir tyst.


H Blomberg:

Angående världens öden

A. Allmänna

Världen är så stor, så stor,
ändå är den liten,
och fast mycket fort den snor,
har den hunnit, som jag tror,
bara första biten.
Och i världen, föga snygg,
går nu jag och Ni, Herr Trygg,
lessna och begrunda
ting som skola stunda,
tills vi lägga oss på rygg
i vår grav och blunda.

Ur Vår Herres perspektiv
är det hela tragiskt.
Tänk er vilket himla liv!
Hand i hår och kniv mot kniv,
jämmerfullt och jagiskt.
Ni, som anses klok och sund,
har nog mången dyster stund,
då Ni åsett morden,
modlöst mumlat orden:
Gäspus, Nickus och John Blund,
skynda er till jorden!

Är det lönt att peka på
hur det var den gången,
då ett barn blev lagt på strå
och en stjärna tycktes stå
ovan stallingången?
O, Herr Trygg, om Ni begär
framtid för en värld som är
vild och sönderriven,
grip ej själv till kniven!
En har redan varit här
med den nya given!


B. Personlig varning
(med tröst)

Herr Trygg, jag ber Er sörja,
ty detta liv är kort.
Betänk på vilken smörja
Ni ödslar tiden bort.
Se, dygnen bli decennier,
men fast Ni har på känn i er,
att någon utstängd ber:
Kom ner! Kom ner!
Ni smäller dörrn igen i er
och fräcknar till allt mer.

Men vet: En natt Ni vaknar.
Ni blinkar mot Ert tak.
Det är en sak Ni saknar,
men vet ej vilken sak.
"Det blir försent om nätterna,
jag tål ej torsdagsrätterna
och springet hit och dit.
Sömn hit! Sömn hit!
Var har jag nu tabletterna
mot ångest och mot sprit?"

Här vill jag skarpt betona
vad många gå förbi:
Om möjligt, så förskona
Er själv för hyckleri.
Bliv icke ännu fräckare,
grip ej till eftersläckare
och allra minst till tjut:
Allt slut! Allt slut!
Den nattens sorgsne väckare
är den Ni körde ut.

Om han den natten plötsligt
med visshet till Er kom,
att allt, som nu är ödsligt,
i glädje kan gå om,
om längtan, som var halv i Er,
på nytt helt barnsligt skalv i Er
som fordom, hel och het -
vem vet, vem vet:
kanske ett himlavalv i Er
tände sitt alfabet.

H Blomberg:

Min Herres moder

Din milda hälsning klingade

i Sakarie hus.

Elisabet den bringade

visioner av Guds ljus.

Den blida vårvind susade

bland Juda ljuva berg.

Du kom med blod som brusade

och kinden bar dess färg.

Med ärende som hastade

till bergen Gud dig sänt,

och skimmer kring dig kastade

mysteriet du känt 

På ängelns hälsning stavande

till fränderna du for.

Elisabet, själv havande,

såg dig som Herrens mor.

Du förde med, Benådade,

en doft av Edens ros.

Din fränka strax den bådade

vem Herren gästat hos.

Hon kände fostret röra sig

och delade dess fröjd

och lät av Anden föra sig

till ljusa sångers höjd.

T Nilsson:

Ack, du underbara blå afton

 

Ack, du underbara blå afton,
hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött
på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag intet
att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och giva som en lösenspant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig,
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill det
börja mina magra händer gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta — en sådan liten tingest —
sitter ändå så hårt fästat vid kroppen,
den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt i det grå,
i det fula,
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det,
jag räcker fram, det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom
över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.

(Ur BLM nr 1/1932)

A von Krusenstjerna:

Arbetslös

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,

och snöstormen fram genom gatorna jagar,
och slädtravar´n frustar, och bjällorna klinga,
så muntert, som funnes av sorger slätt inga.

Jo vänta - i bakgårdens mörkaste nästen
är likbleka döden den härjande gästen.
Tätt följer han arbetslösheten i spåren
och kastar uthungrade offren på båren.

Jag såg på min vandring hur bodarna stråla,
hur tyger och kläder i överflöd pråla.
Jag fick endast lov att kort blicka till färgen,
fast kölden mig skar genom benen och märgen.

Och mat såg jag även, nog av till att mätta
mång´ tusende munnar - men ej av allt detta
en bit fanns för mig - det är blott för de rika,
de arma få svälta, så tarmarna skrika.

Det fryser, det fryser, båd´ nätter och dagar,
och snöstormen fram genom gatorna jagar.
Var timma som ilar förvärras blott nöden,
den enda som nu sig förbarmar är - Döden.

H Menander:

Den gamla dômen

 

En nya tidens man till ordet tog:
»Att bygga domen färdig, vore galet,
man har av gamla kyrkor övernog —
vad skada så att öda kapitalet!

»Vad gammal vantro! Tänk vad pengar gör
ej hela summan, dumt ur handeln dragen!
Det är ju tydligt, att det hela hör
till de improduktiva företagen.»

Så sagt, till börsens ädla lyckospel
bland penningmän av tredje klass han löper,
och sist en ring med blänkande juvel
han i butiken åt sin Phryne köper.

Ja, du har rätt. Bryt ner det gamla skrället,
bryt sönder rosor, bågar och portal
och pelarstöden, — och för upp i stället
en jättestor förlustelselokal!

Grip verket an! Du pengar nog förtjänar,
om på entreprenad du saken tar!
Hur präktigt, när på korets vigda stenar
hetärers dans vid festbelysning drar!

Ställ upp i mitten sist den gyllne kalven!
Låt brusa Offenbachska toners ljud!
De passa ej, de götiskt stränga valven,
för Mammons ätt, för mänskor utan Gud.

C D af Wirsén:

Farbror Staffan

Kort var farbror Staffans skägg,

svar och rockskört lika korta:
»Vad befalls till afton?» Ägg.
»Vad har herrn på näsan?» Vårta.
»Var var herrn på bröllop?» Borta.
»Hur mår unga paret?» Sunt.
»Vad är mannens hantverk?» Lästen.
»Hur var brudens tillstånd?» Runt.
»Hur var bröllopsvinet?» Strunt.
»Vem drack längst och snålast?» Prästen.

A M Lenngren:

Adventsljusen tänder vi ett efter ett

Adventsljusen tänder vi ett efter ett:

En brinnande bön för sanning och rätt.

Det första ska lysa i mig, djupt härinne
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.

Det andra ska lysa för alla jag känner
att alla får plats och kan leva som vänner.

Det tredje ska lysa för alla som lider
som kämpar och drömmer om lyckliga tider.

Det fjärde ska lysa för marken och skogen
för luft och för hav och vår framtid på jorden.

Adventsljusen tänder vi ett efter ett:
En brinnande bön för sanning och rätt. 

©Margareta Melin 

(publ. med förf:s tillstånd)
M Melin: 

Porten

 

I natt, i natt

jag hör ett underligt förvridet skratt,
i natt, i natt.

Jag slumrar in.
Från främmande och doftfyllt land det drar en vind.
Jag slumrar in.

En måne ler.
Jag skådar ting ett vaket öga aldrig ser.
En måne ler.

Å ve, å ve.
Jag hör en stämma full av ångest be.
Å ve, å ve.

Där är en sluten port jag måste nå,
där är en gren på vägen som jag snavar på.
Jag reser mig i svindel och jag ser igen,
där är en sluten port jag måste öppna den.
Och allt jag drömt av sanning, vad jag anat,
allt finns där bakom i gripbar, klar gestalt.
Allt det förfärande, som här vi kämpat mot.
av hån där vi sått liv, av köld och hot,
och detta tingens virrvarr utan slut
i en förklarad enighet här redes ut
och når en helhet utan gräns och mått
bortom all tid, som ingen har förstått
— —

Jag håller portens nyckel i min hand
— då stelnar jag som fjättrad av ett järnhårt band
och kan ej längre röra arm och fot,
det är ett motstånd, som en levande ej kämpar mot.
Jag kan ej mera finna gåtans svar,
jag vet ej mera var jag är och var
— och nyckeln faller ur min stela hand.
Var finns den porten som jag skulle nå?
Jag var så nära redan att förstå
— —

I natt, i natt,
en låga flämtar någonstädes matt,
i natt, i natt.

All jord är stum.
Det växer vita blommor i ett väldigt rum.
All jord är stum.

En gränslös skog.
Och något ljust, som mellan träden log.
En gränslös skog.

I mörkrets famn.
Det finns en vila som ej äger namn,
i mörkrets famn.


K Söderholm:

Bränneoffer

 

Med blodröd tunga spiselflamman väser 

och äskar näring, lik en hungrig gam. 

Jag offrar buntar av mitt skrivna kram: 

vart blad på härden kröker sig och fräser. 

På svartnad botten jag i eldskrift läser

fragmenter av min unga levnads dram; 

Vid Hekate, den biten var ej tam! -- 

Jo, jo, det händer, ungdomsblodet jäser. 

Farväl, farväl, I delar av mig själv!

Jag har förskonat er från tryckarsvärta, 

från långsam död i smutsgul Lethes älv! 

I voren barn av våren och mitt hjärta! 

Att leva varm och falla ned i glöd, 

det är en renlig och en vacker död.

C Snoilsky:

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!

Glömmer du alldeles bort vad du har:

Frälsarens vänskap,

nåd och gemenskap -

ännu han lever, densamme han var!

Stanna och vakna, tänk vad du haver,

icke i dig, men i Frälsaren kär!

Ren och rättfärdig,

himmelen värdig,

icke i dig, men i honom du är!

Mitt under syndens dagliga plåga

du dock en evig rättfärdighet har.

Kristus allena

tvagit oss rena -

pris vare Lammet, som synderna bar!

Fastän du ej kan känna och se det,

fast du är syndig och skröplig, likväl

Kristus har köpt dig,

tvagit och döpt dig,

bär och bevarar ock ännu din själ.

Gud är i Kristus ännu din Fader,

Sonen är ännu din Broder som dog,

trofaste Anden

ännu vid handen

städse dig leder - är detta ej nog?

O vilka under helgonen äro,

äro så saliga, sucka så tungt,

äro så höga,

se det så föga,

äro i borgen, men sällan ha lugnt!

Vandra i trone, se honom icke,

detta är regeln, det bliver därvid.

Korta minuter

känslan åtnjuter 

vad vi i sanning dock äga alltid.

Upp då ur dvalan, ängsliga hjärta!

Glöm icke alldeles bort vad du har!

Även den timma

tjockaste dimma

solen fördöljer, är solen dock kvar!

 

C O Rosenius:

Lucia var en Herrens vän

Lucia var en Herrens vän.

Guds folk nu firar i triumf

den dag då hon i Andens kall 

göt ut sitt blod och kronan vann. 

För tron på Jesus led hon allt,

ja, för sin tro och för sin rätt

att vandra på Guds viljas väg

och motstå hot och samvetstvång.

Bland änglarna kring Lammets tron 

hon strålar i en härlig dräkt, 

som du, o Jesus, i ditt blod, 

ditt lidande har tvagit ren. 

O Jesus, led nu också oss

till målet efter ditt behag.

Förlåt vår synd och bed för oss,

att som Lucia vi når fram.

All ära tillhör dig, vår Gud, 

dig, Fadern, Sonen, Hjälparen, 

som henne i ditt rike krönt

med livets krona, segerns krans. 

Hans Knapp

 

Hans Knapp all världen ängslig fann,
svor över livet - men jag märkte
att han det gjorde, stackars man,
då hans fördömda liktorn värkte.

Kirurgen plåstrade hans tå,
och kurens snabbhet var otrolig.
 »Tänk», sade gamla Knappen då,
 »minsann, är ändå världen rolig!»

A M Lenngren:

Sankta Lucia, ljusklara hägring

 

Sankta Lucia,
ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt
glans av din fägring.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

Kom i din vita skrud,
huld med din maning.
Skänk oss, du julens brud,
julfröjders aning.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

Trollsejd och mörkermakt
ljust du betvingar,
signade lågors vakt
skydd åt oss bringar.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

Stjärnor som leda oss,
vägen att finna,
bli dina klara bloss,
fagra prästinna.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

S Elmblad:

Lucia

 

I natten darra

de kalla väder.

Steg hör jag knarra

på vindens bräder:

i vita kläder

stod herrgårdsflickan,

med vaxljuskrona kring håret fäst,

nyss vid mitt läger och räckte brickan

lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman

i mörka tider!

Med tjärvedsflamman

Lucia skrider

i däld och lider.

I dörren gläntar

med morgonglöggen min muntre värd

och bringar bud, att ung dottern väntar

sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter

re´n snön är fallen,

och foten slinter

på frusna vallen,

och vit står tallen

som silverstaken

för månens prunkande högtidsljus,

och stjärnbloss brinna högt över taken

på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes

med fäll och täcken,

och selad ledes

från klöverhäcken

den raske skäcken.

Med fröjd vi glida

igenom sovande skogars skjul.

Ur huvan tindrar det vid min sida

som morgongryning till härlig jul.

E A Karlfeldt:

Att klarhet hitta

Att klarhet hitta i tidens frågor

är lika svårt som att kamma lågor
och fläta fan i hans röda hår.
Jag tar min hatt och jag går - jag går.

I riskfritt vatten stå mest försåten,
där göms det skarpaste bland skären.
I proletären där är despoten
och i despoten är proletären.
I tvånget frihet, i frihet tvång.
Var sanning är, kan jag icke finna.
Jag vet att lidande hjärtan brinna.
I en programsky förtvivlan står
och ropar himlen att hela sår.

B Sjöberg:

Store Gud och Frälserman

Store Gud och Frälserman, 

vem är den som liknas kan 

vid din gudoms stora kraft? 

Ingen har från Adam haft 

sådan far av evighet, 

sådan mor, vi ser ju det, 

ingen här din like vet. 

Döparen, o store Gud, 

som gick före med ditt bud 

att bereda väg åt dej, 

han så ödmjuk möter mej, 

kallar sig en annans röst, 

ropande i väst och öst, 

sänd med både dom och tröst. 

Han ej värdig känner sej 

att ta av en sko på dej. 

Vad är då jag Adams barn? 

Skugga, stoft och damm och skarn! 

Jag är inte värd att stå 

på den jord du trampat på 

eller i din förgård gå. 

Men, du skott från Davids rot, 

jag vill dej med bön och bot 

reda plats i hjärtats rum, 

som du vill i varje tum. 

Gör det du som gör det bäst, 

kom dit in och var min gäst, 

ge en salig julefest!

Th Kingo:

Folkupplagan

När kungar skola skjuta folk, 

begagnas kulor och kanoner. 

Kanonen, som är maktens tolk, 

dock kostar upp till millioner. 

När folken skola skjuta kungar, 

då ha de bara dynamit, 

kanonen länsat deras pungar, 

och fattig hjälte blir bandit. 

O Barthold Swartz, du store, 

man firat nyss din jubelfest, 

som om din stora upptäckt vore 

ibland de bästa allra bäst. 

Ditt pulver svart liksom din kappa, 

det var en präktig medicin, 

det verkar hastigt som Jalappa, 

och botat kyrkans kolerin. 

Men ock det slagit blåa dunster 

i folkens ögon när det brann, 

och alltför dyr på dina gunster, 

du aldrig blev en folkets man. 

Nobel, ditt namn hörs sällan prisas! 

Din upptäckt stundom dock med skrik 

sig påmind gör, men då förvisas, 

ty den har luktat politik. 

Din vita salva redan botat 

så många sår av käpp och knut, 

och fast med tullförbud man hotat, 

den har gått fri som kungligt krut. 

Den frigjort snart det gamla Russia, 

den slår i kistan spik på spik. 

Om världen ej ett stort Borussia 

skall bliva ömkligt, blodigt lik, 

då är det du som har meriten 

att jorden ännu ej står lik. 

Så vit som snö är dynamiten, 

“som oskuld och som arsenik!” 

Du Swartz, en liten edition lät taga 

för de förnäma och för furstehusen! 

Nobel! Du gav en väldig folkupplaga, 

som ständigt lägges upp i hundratusen!

A Strindberg:

Nej, tyst, sirén

 

Nej, tyst, sirén ifrån den undre världen,
som efter slutad diktning stör min kväll!
Vik hädan och försvinn från huvudgärden
med vad du har att viska om Nobel!

Du vet min syn! För mig är större heder
att självmant stå tillbaka något år...
I morgon skriver jag och undanbeder
mig priset, som må delas, bäst det går.

Blott gå din väg, och låt mig nu få sova
å Sångmöns arm, en lyckligt nöjd poet,
som tackar Gud för ödmjukhetens gåva,
den största, som jag näst min harpa vet.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Anna

Varför slog du kring min hals din arm?

Varför var din kyss så ljuv och varm?
Varför stal du friden
och det djärva modet ur min barm?

Högre var det mål jag ställt för mig
än ett famntag och en kyss av dig;
stoltare den strävan,
som min unga aning skapte sig.

Kärlekens förtjänst är dock så svag,
allt dess svärmande föraktar jag.
Icke vid din sida
vill jag drömma bort min levnads dag.

Si, en härlig väg för mannen står,
ärans ljusa väg, evar han går;
och dess lagerkrona
kan han fläta fritt omkring sitt hår.

Stolta mod, som värmer så min själ!
O, bliv endast du min arvedel,
och jag säger långsamt
åt min kärleks gyllne dröm - farväl.

Nej, kom åter till mitt bröst igen,
du mitt vilda hjärtas milda vän!
Anar jag det högsta,
o, så står du alltid högre än.

Flammar ej ditt bruna ögonpar
för vad livet bäst och ädlast har?
Ser jag ej din panna,
lik en molnfri himmel, mild och klar?

Du är själen av mitt unga liv;
andans kraft och höghet åt det giv!
Du är mig en stjärna;
natt och töcken från min själ fördriv!

Ja, min barndoms vän, min ungdoms brud,
låt mig höra dina läppars ljud;
ack, det klingar ljuvligt
som ett halvförgätet bud från Gud.

L Stenbäck:

Anna Panna

Anna Panna stekte fläsk

artonhundranittisex.
Fläsket brändes,
Anna skämdes.
Klockan slog,
Anna dog.