Hjulritt i sommarnatten

Röda lysa i aftonsol
furornas bruna stammar,
mellan dem djuprött som karneol
skyarnas eldhav flammar.

Rymden brinner, men nejden är sval,
slumrar i jungfrudrömmar,
nere kring viden i enslig dal
dimman en slöja sömmar.

Skyarnas glöd och jordens fred
smälta ihop till en saga,
hän genom vilken likt gastar på hed
snabbt på vårt hjul vi jaga.

Sagans vingade hjul är vårt,
bär oss utan att rassla,
skogsrået skrattar åt oss så hårt,
vättarna tissla och tassla.

Tysta som spöken vi ila förbi
bondens sprakande fåle;
gumman vid vägen med signeri
värjer sig mot hin håle.

Över milslång och öde mo
bär det med fart som eggar,
långt bakom oss är bondens sto,
där det åt eko gnäggar.

Men med uggla och läderlapp,
nattens flygande följe,
rida vi långa vägar i kapp
inne i skogens hölje.

Låtom oss sätta ett världsrekord,
det är gjort med detsamma,
bort över skogarnas dunkla bård
in uti skyarnas flamma!

K A Tavaststjerna:

Det lyser grönt och ångar

Det lyser grönt och ångar
från alla strån och blad,
på våta och sandiga gångar
ska en gå för att känna sig glad.

Vad det ändå finns mycket på jorden,
som en inte har aning om,
och nog minns en de gamla orden
om den glädje, som aldrig kom.

O Gud! Vad det ändå är sorgeligt,
att det aldrig blir något av,
att vårt leverne varder så borgerligt
och vi mätta vår själ med drav.

H Löwenhielm:

Nattväktarsång

Eteignons les lumières
et rallumons le feu.
BÉRANGER

Hör, gott folk, vad klockan slagit:
staten skulle, om ni tagit
sämre vara på ert ljus,
brunnit, härjats, blivit grus.
Lovsjung jesuiten!

Hör, gott folk! De stackars lärde
ha för oss ett ringa värde.
Vad du mer än andra vet,
låt det bli din hemlighet!
Lovsjung jesuiten!

Så, gott folk, vi dekretere:
Gud däruppe, vi härnere.
Kungen ge vi envåldsmakt,
om han gör, som vi ha sagt.
Lovsjung jesuiten!

Dem - gott folk! - som vilja vara
fromma, hotar ingen fara.
Blås, tills ljusets sken har dött,
blås, tills bålet flammar rött!
Lovsjung jesuiten!

Bålet, tänt att undervisa
kättarn, hur han Gud skall prisa,
får väl enligt prövad sed
steka filosofen med.
Lovsjung jesuiten!

Frälst är själen, frälst är skinnet:
så, gott folk, med fröjd i sinnet
gå till sängs och sov i ro!
Vi bevaka liv och tro.
Lovsjung jesuiten!

A v Chamisso:

När månen går ned

Liksom, i nattens tystnad -
när fält och sjö ses glittra som av silver
vid västanvindens lekar,
och skuggorna från bergen
ses trolla fram på vågen
bland villor, lövverk, kullar
de älskligaste syner
och locka oss med tusen drömgestalter -
månskivan, invid brynet
av Apenninens kammar eller nära
Tyrennerhavets yta,
syns sjunka: liksom världen mister färgen
därvid, och skuggspelslivet
kring berg och klyfta blir till idel mörker;
och i den blinda natten
en forman på sin dunkla stråt hörs hälsa
det sköna färdeljusets avskedsstråle,
som nu har svikit honom,
med någon liten sorglig melodi; -

så svinner ungdomstiden,
så svikes mänskolivet
av ungdomshoppet: skuggor,
det ljuva villoskenet,
ge sig på flykt. Vad hoppet lät oss skymta
i fjärran, vad vi gjorde
oss räkning på - det har så brått att fly oss!
Omtöcknat, övergivet,
är allt vårt liv, och vandringsmannen spanar,
förbryllad, fåfängt efter mål och mening
med denna långa väg som han har för sig.
Vad ser han? Att mot honom
vår jord är just så liknöjd,
som han är främmande för livet här.

Se, alltför sällt och lyckligt
skulle vårt usla öde
därovan synas, om vårt ungdomstillstånd -
då ändå minsta nöje är så dyrköpt! -
vidvarade så länge livet varar;
och alltför mild den lagen
som dömer alla varelser till döden:
om halva levnadsvägen
som står de arma åter
ej vore värre lott än själva döden.
Ett påfund, värdigt gudar,
det värsta kval av alla,
uppfunno dessa makter: Ålderdomen -
vars njutningslust är livlig,
fast varje hopp att kunna följa lusten
är släckt; fast nöjets alla källor sina;
fast plågan ökas, utan vederlag.

I kullar, fält och vatten!
Fast västerljusets glans för er har slocknat,
den glans som strödde nattens fåll med silver,
ej blir det edert öde
att länge sörja edert ljus: i öster
skall eder himmel ljusna
på nytt, om några väkter; gryningsdagern
skall följas av en sol, vars hulda ljuskrets
med sina starka flammor
skall bada er i floder
av mäktigt ljus, och dallra
igenom eterhavet. Ack, men livet,
vårt mänskoliv - när det en gång förlorar
sin ungdomsdag, ger ingen ljusning mera,
och ingen sol, det livets färg ger åter.
Livslångt blir mörkret efter vårens glädje:
därefter unnar Himlen
oss intet mer att bida än - en grav.

G Leopardi:


G L på dödsbädden (ännu inte 40 år!):

Sommarnattskymning i högfjällen

Fjorden i djupet blånar i fjärran,
kring om oss fjällar och över oss sol!
Jag har lagt armen omkring dig i kärran,
snuddar med läppen vid barmens viol.

Lyckliga rymmare, dårar som våga
gripa i flykten vad livet har bäst,
känna vi känslornas kvävande råga...
sätern, den skymtar, och där blir det fest.

Lövprydda kammarn är redo och väntar,
ångar av ängarnas kraftiga hö;
solen i väster spejar och gläntar
in genom dörrn över speglande sjö.

Natten därute blir ljus såsom dagen,
dämpas ej stort av en vit jalusi,
boskapens skällor, de pingla i hagen,
jäntorna sjunga och kalven får di.

Luften är lätt som vår leende lycka,
långt över lider med gran och med fur
kunna i lyssnande natten vi tycka
tonerna stiga från fidla och lur.

Sömnen är fjärran, men lyckan är nära,
björken vid knuten bärgar en fink,
som till vår egen och kärlekens ära
sköter om bröllopsmusiken så flink.

Solen går upp över rosiga kammar,
och när vårt fönster på gavel jag slår,
då kommer sommarn i rodnad, som flammar,
hälsar god morgon och kysser ditt hår.

Morgonens friskhet och fjällarnas hälsa
rusa i svalkande vågor av ljus
in för att lugna oss, lugna och frälsa,
frälsa ur sommarnattskymningens rus.

K A Tavaststjerna:

Sommarakvarell

Till min lilla dotter

Nu regnet lättat har,
fast dimman döljer solen.
Ur dunklet blänker klar
daggkåpan och violen.

Hur luften skälver lätt
och allt som är förenar!
Här kisar gårdens vätt
skyggt mellan snår och stenar.

Och gömd bland gröna blad
som förr i ljuva vårar
står hagtornets dryad
och ler igenom tårar.

Och som en luden boll
med svans och klor som riva,
nyss sågs ett litet troll
upp i pionen kliva.

Och ibland våta strån
under en blomsterlyra
kröp tomtens yngste son
omkring på alla fyra.

Nyss blev narcissen kysst
så vänligt av dryaden.
Lupinen skälver tyst
med pärlor djupt i bladen.

Och rosenbusken visst
i dunklet tänker fria
och sträcker taggig kvist
mot knoppande salvia.

Då blänker solen ny
ur alla blommors skålar
och alla älvor fly
på gyllenklädda fålar.

R Jändel:

Mitt år 1: Sommaren

Sommarn är nyår för mig, ty jag kom till världen en sommar;

vart års sommar på nytt ger mig min ungdom igen.
Evighet susar i trädens böljande kronor, och evigt
längtar till sommarens frid året igenom min själ.
Aldrig jag glömmer den sommar, då först det jäsande blodet
lärde mig älskogens makt, lärde mig att jag var man:
man och människa ville sen dess jag vara, och dikten,
livets sköna sirat, öva som lekverk blott.
Men det tycks som det stått en förbannelsens fe vid min dopskål:
det som jag kan är mig tomt - vill bara det jag ej kan;
det som jag har är mig intet och allt är mig det som jag miste;
främling jag går i det liv, ödet gestaltat åt mig.
Dock, när sommaren susar i skogen, i gyllene rågen
eller i strändernas vass, glömmer jag allt och tror
ännu på livets ljuvhet och must och på älskogens allmakt,
drömmer att livet har än gåvor för mig på sitt bord,
drömmer och tänker tankar och skriver dem ned på ett papper -
skrev jag något som dög, skrevs det i sommarens tid.

H Söderberg:

Sommarljuset

Du underbara sommardag

som med ditt ljus mig fyller!
Den mjuka stigen vandrar jag

bland vilda rosors myller.

Här glimmar sjön i branta djup

och speglar häll och grenar,

och getter högt på bergets stup

gå tyst bland mörka enar.

Bestråla, ljus, de minsta snår,

som dina marker smycka!
Från dig jag kom, mot dig jag går,

bevingad av din lycka. 

V v Heidenstam:

Sommardag

Nu sjunger marken under mina fötter

och lekfull vindil blåser i mitt hår,

där gnolande och sommaryr jag går

en väg med blekta barr och blanka rötter,

som solen full med gröna fläckar sår.

Mot skrovlig tallbark fågelnäbbar spika

och ludna bromsar brumma mig förbi.

Ur molnen skär en svalsvärms visselskri.

Jag själv är flygstark och jag ville skrika

mig hes av glädje för att jag är fri.

Det är så stort att jag får gå på jorden

ännu en sommar, full av doft och sken,

och bjudas in av varje dikesren

till smultronmiddag på de gröna borden

och sova ut på någon skuggig sten.

Så tackar jag min jord att jag får vara

vid liv, en människa, ett blod, ett jag,

ett hjärta, som kan slå med lätta slag

och låta sorgsna drömmerier fara

som moln i fjärran på en sommardag.

E Lindorm:

Det sista

Jag mycket mist och mera skall jag mista
och jag drivs längre, längre, fot för fot,
den underliga vilda stund emot
då allt skall brista.

Men något, Gud, det vill jag hålla kvar.
Det har jag än och beder att få hava,
när annars vad jag ägde, vad jag var,
du skall begrava.

Och detta är den del av kärlek jag
fick som en sköld, att ej för tidigt digna
och för att kunna famna allt i dag
och allt välsigna.

Och detta är min bön, den allra sista,
att det skall blänka som ett sken av ljus
från dig av denna kärlek kring mitt hus,
över min kista.

R Jändel:

Hunger

Mitt namn är Hunger. Jag är en mäktig partiledare.
Jag är värmd av tusendens tårar,
härdade av hat, hånskratt och polisbatonger.
Jag är som en mardröm för de sovande.
Jag kommer riken att skälva som i frossa.
Oåtkomlig för tycken och förordningar
ler jag av allt mitt bittra hjärtas lust.

(Och i rättssalarna, där de bleka ynglingarna
stå anklagade för uppror
och den välvillige försvarsadvokaten
skjuter skulden på oansvariga agitatorer
och manar rätten att milt döma de förförda,
där stiger jag fram och slår min hårda näve i bordet:
Mina herrar, det var jag som var ledaren -
döm mig!)

Mitt namn är Hunger. Jag bär den eviga revoltens fana.
Ljus, frihet, längtan, morgondag,
det bär jag i mitt tunga hjärta.
Jag är örnen, som ingen fångar,
våren som ler ur vintersolens fjärran eld -
I gudar, jag är oåtkomlig!

(Och där man talar om brottslig längtan
och trampar friheten under fötterna,
där stiger jag fram - o dårar, dårar:
Mitt namn är Hunger - döm mig!
Min stämma talar ur alla världens ting.)

 R Jändel:

Herrens röst till Ismael

Till de andra sade jag:
Du skall älska ditt goda,
vårens blom och höstens frukter,
dina säkra löften,
dina kreatur, dina ägodelar och din bofasthet.

Men till dig säger jag annorlunda
sannerligen:
Du skall älska din ödslighet,
löftessveken och förbannelserna,
lidandet utan mått,
föraktet, sparkarna och såren.
Därigenom skall du sannerligen lycklig varda,
så sant jag lever.
Jag, Herren.

Och det är sant:
Vem är väl så lycklig som Ismael
om natten,
när hela stjärnvalvet
blommar över öknen!

 R Jändel:

Fasornas år

Jag blickade ut över världen;
en apokalyptisk syn
mig mötte av rasande vilddjur.
Men lärkan steg högt mot skyn.

På gatorna lågo liken
i smuts och förpestad luft.
Dock blommade ännu snåren
av skönhet och heligt förnuft.

Det rann över världens städer
av blod en skummande fors.
Men människor smögo skygga
att smycka de käras kors.

Det låg en värld i ruiner
och stjärnorna föllo som flarn.
Men ännu med blommor i håret
det lekte ett leende barn.

 R Jändel:

Bönen

Den är ej knäfall eller knäppta händer,
ej ord uti en läxa som man lär.
Nej, bönen är
det stilla ljus, man i sitt hjärta tänder,
när Evighetens ande gästar där.

Den sanna bönen fordrar ej att höras.
Man undrar blott att vägen ej är skum.
Man står där stum
och känner alla stora tankar föras
som blomsterdofter genom själens rum.

 R Jändel:

Uppståndelse

Jag ser hur örterna blomma
och vissna ner.
Jag går på de dödas gårdar
och tänka på allt som sker.
Jag lyssnar i kammarns tystnad
till döda män.
Jag undrar: leva de icke?
Är blott deras verk igen?

Jag sitter ensam och tankfull.
Mitt hjärta slår.
Det vill inte tro att något
som lever till intet går.
Det skriker, när Döden talar,
det ropar: nej!
Det stegrar sig och det trotsar:
Jag vill det ej!

Jag önskar väl stundom sova,
blott ej till döds.
Min själ vill förklarad uppstå
ur det som föröds.
Mot eviga källor vill den,
mot klarare djup,
- en svävande seger över
förintelsens stup.

Ty äro vi lera, finns väl
i leran likväl
en gnista av evig ande,
av odödlig själ.
Ur dödsskuggans mörka natt och
ur ångestens stön
den uppgår lik morgonstjärnan
högtstrålande skön.

 R Jändel:

I min ungdoms stad

Du trista stad, du är mig sällsamt kär - :
min bitterljuva ungdom framgick här.
O tid av svält och svärmisk skönhetstörst,
du tycks mig ännu mäktigast och störst!

Utur min barndoms grämelse och skam
steg du, min arma, rika ungdom fram
av lidande och längtan feberhet,
i neslig träldom, helig ensamhet.

Igenom världens köld, kamraters spe,
jag såg mot länder som blott jag fick se.
I förödmjukelser som ingen vet
jag bar mitt hjärtas stolta hemlighet.

En tras-Apollon ifrån mörkrets gränd
jag stod med bågen intill bristning spänd.
En Eros, ung, med skygga, veka drag,
ur hjärtats brunnar ömhet öste jag.

*

Min sång, du är ej sjungen än till slut,
min ungdoms knoppning än ej brustit ut. -
I dag jag vandrar åter, sällsamt glad,
i gosseårens bitterljuva stad.

 R Jändel:

Rening

Du måste rena hjärta
från allt som dömer hårt.
Du måste rena blicken
från allt som stinger!

Allt skall du unna andra
av denna jordens håvor,
blitt se på jordebarnens
leksaker och smycken.

Blott mot dig själv du rikta får
orimligt krav!
Blott av dig själv du fordra får
att söka först av allt
Guds rike.

 R Jändel:

Jag gick ut att plocka blommor

Jag gick ut att plocka blommor,
glada gula hästhovsblommor,
fann dock ej en enda blomma. -

Vet du, vad jag fann i stället:
- endast svart och fuktig mylla!
Jag har böjt mig ned emot den
i en plötslig hungrig kärlek.

Glättig, lik ett barn som leker,
och högtidlig, lik en spåman,
ligger jag och låter jorden
rinna mellan mina händer.

Har du känt, hur jorden doftar,
fränt, berusande och gåtfullt?
Allt den doftar som har varit,
allt den doftar som skall uppstå. -

Så jag har i timmar legat,
andats in den starka doften,
låtit jorden smeksamt rinna
mellan mina ljusa fingrar.

Jag gick ut att plocka blommor,
fann dock ej en enda blomma,
- endast svart och fuktig mylla!

 R Jändel:

Bäcken

Uppe vid Vitmossegölen, där änderna snattra,
börjar mitt lopp. Jag skyndar i lekande brådska
genom min dyiga bädd. I den tidiga morgon
tillrar jag blänkande fram vid Bengt Mjölnares stuga.
Bikupor stå där i solen och framför dem växa
libsticka och georgin. Här det händer att barnen
komma och bada ibland i mitt klarbruna vatten.
Sedan jag mörknar igen och blir mera högtidlig -
genom den sidlänta mark under alar och pilar
flyter jag stilla och djup, lik ett tövande stråkdrag,
gör så ett bågnande fall och är ute i ljuset -
upptar en klingande rännil från bergen och risslar
smekande hän genom ruggar av älggräs och måror.
Torparen Peter kommer vid middags och vattnar
husbondens hästar. In genom blommande ängar
ormar jag. Sånglärkan höjer mot himlen mitt eko.
Allting jag ler emot, speglar och skyndar mig bort från,
ingenstäds stannar jag, förrän när aftonen varder,
djupnande afton. Tigande, samlad och sval jag
sjunker till vila... Nymånen står över havet.

 R Jändel:

Statt upp, var ljus!

Vi sutto grubblande vid aftonelden,
tungt steg i våra hjärtan tvivlets brus.
Då blänkte plötsligt genom tankens skugglek
profetens enkla ord: Statt upp, var ljus!

O Gud, hur kvavt och flackt vårt liv är vordet,
hur vi vårt bästa löfte fegt förrått!
Hur rik, hur härlig var vår unga vilja,
men huru ynkligt litet vi förmått.

Vi äro tidens barn, den sönderstungna,
skriftlärda trälar utan tro och hopp.
Av ständigt frågande vår dådkraft frätes
som stenen av ett evigt vattendropp.

Och dock - hur enkelt är det ej, det hela!
Genom de tunga seklens sorl och sus
med hög och väldig röst Vår Herre talar
ännu sitt ord till oss: Statt upp, var ljus!

Om ock vi alla tempel bröte neder
i själavånda eller högtidsrus,
skall evigt denna stämma till oss ropa:
I dig Jag är - min son, statt upp, var ljus!

 R Jändel:

Djupast

De gråa vågorna sjunga
mot stranden: fåfänglighet...
Dock vaggar än i de stilla djup
trons hemlighet.

Fåfänglighet... Stjärnorna stirra
i isande ödslighet ner.
Dock djupast i rymderna inne
trons skaparöga ler.

Den spanande tanken ej finner
sitt fäste och bo.
Vänd hemåt - i själen djupt nere
det stillnar till tro.

Allt vindrört och splittrat ropar
beständigt: fåfänglighet.
Dock allt som är samlad kraft bär
trons hemlighet.

 R Jändel:

I ljusets hägn

Jag blivit tyngre, strävare i anden.
Dock är jag glad. Jag för ett barn vid handen.

En vårlig makt är med mig, där jag går.
Han tror på mig. Hans glädje jag förstår.

Som barnets hand jag tankfull kom att trycka,
sig världen plötsligt vidgade i lycka.

Bekymren flydde undan, oron vek -
Vi vandra backen utför under lek.

Den lille sig förtroligt till mig närmar,
förstår ej, det är han som mig beskärmar.

Här vågar mörkret icke komma när -
här någon går, som är för ljuset kär.

Vi vandra under träden ned till stranden.
Det sommar är. Jag för ett barn vid handen.

 R Jändel:

Vårmorgon

Fall ned i den yttersta glömskan, du smutsiga minnesbok -
fall av som en trasig klädnad, du solkiga sorgedok!

I dag är himmelen vårblå, i dag är jag ung och fri -
Min nöds och försakelses tankar, mig flygen förbi, förbi!

Du ömmande barnsliga kärlek, av vilken min blick blev skum,
sjunk ner i växandets tystnad, i hjärtats djupaste rum!

Du skälvande längtan, släpp mig, var stilla och låt mig gå.
Nu kysser solen min panna och himlen är härligt blå.

Hur ljuvligt för den, som har släpat förhånad det sargande kors,
att varda en glittrande droppe i vårflodens sjungande fors.

Hur skönt att få vara i vinden, som leker bland knoppande trän,
en glättig och klingande visa, ej aktande vad och varthän.

Hur lyckligt att glömma de trälbundna tidernas mörker och svält
och varda lik lärkan, som stiger mot skyn över blommande fält!

 R Jändel:

Andens fattiga

Så snart vi intet skänka bort
ifrån oss kraften flödar.
Vi kunna trygga offra allt
men tomheten oss dödar.

Ve den, som ej kan älska mer.
Blott han är arm och slagen.
Hur skall hans hjärta finna ro,
hur skall han möta dagen?

Hur stolt och stort att tomhänt stå
med hjärtat fullt av lycka,
och äga det, som värld och död
ej ur ens själ kan rycka!

 R Jändel:

Den kämpande

Hugg icke in på minnets sten
den lögnen: Han var god och ren.
Nej - somt var sant och somt var sken.

Profeten själv, som hög och vred
på tidens ömklighet slog ned -
det var emot sig själv han stred.

Ty mänskan är ett skröpligt ting -
hur orkeslös hon vandrar kring
i evighetens gyllne ring!

Ja, mänskan är en uselhet.
Visst bär hon gudars hemlighet,
men bor i ont, fast gott hon vet.

Vad därför bäst om fallen man
till eftermäle sägas kan,
det är: Han stred och led och brann.

Och svek han ej? - Han ville nå
sitt mål. Ack, tusen gånger så
han föll men reste sig ändå!

 R Jändel: