fredag 4 oktober 2024

Allmänning

- på Vännäs kyrkogård -

Vännäs kyrka i juli 2005

Fäboda, Selsberg, Östersel
och Brån - i sten står det ristat.
Här fingo de sist sin del,
de män som hemmanen mistat.

Här är ett socknens stilla torg,
en sista allmänning för bönder,
där träden susa i sorg
en låt om allt som går sönder.

Soldaterna Silver, From och Ny
ha kommit från roten och heden
och sova i somrar som fly
i lägret med freden.

Si, här har Kronolänsman själv
i mitten fått fritt efter tingen,
och färjkarln från Ume älv
vid Kolksele hämtar ingen.

Och tiga de nu, dessa hjon,
som gåtorna nog hava dryftat,
så vet, att Han som skänkt dem ron
på slöjan en smula har lyftat!

Då te sig tidens ting så små,
att ingen vill ord på dem spilla.
Den morgon de vänta på
gör rummet högtidligt stilla.

På Frans-dagen: Poeten















Mitt rike är den lyriska extasen;
som torn stå metaforer vid dess gräns.
Min ordenskedja är den gyllne frasen,
min högtidsdryck vokablernas essens.

Jag lärde av den forna sångarrasen
hur stansen smids och rytmens båge spänns.
För prosans folk, som brummar kontrabasen,
får lätt min vers en konstlat hög kadens.

Så är det. Skall jag gråta? Kanske är jag
en eftersommargök, en sångkrank dåre,
som ej av tidens klockverksgång betvangs.

Jag botas nog; men än så länge bär jag -
Donne, ch´avete intelletto d´Amore! -
till eder ekon från La Gaie Science.


Frans G Bengtsson
Frans G. Bengtsson (1894–1954).



Lovsång till Gud den Allrahögste

 















Du är Helig, Herre, allena Gud, 
Du som gör underverk. 
Du är stark, 
Du är stor, 
Du är den Högste, 
Du är den Allsmäktige Konungen, 
Du Helige Fader, 
Himmelens och jordens Konung. 
Du är Trefaldig och En, 
Herre, gudarnas Gud. 
Du är det Goda, 
allt gott, 
det Högsta Goda, 
Herre och Gud, 
levande och sann Gud. 
Du är Kärleken, 
Du är Barmhärtigheten, 
Du är Visheten, 
Du är Ödmjukheten, 
Du är Tålamodet, 
Du är Skönheten, 
Du är Mildheten, 
Du är Tryggheten, 
Du är Vilan, 
Du är Glädjen, 
Du är vårt Hopp och vår Fröjd, 
Du är Rättrådigheten, 
Du är Måttfullheten, 
Du är all vår Rikedom i överflöd, 
Du är Skönheten, 
Du är Mildheten, 
Du är Beskyddaren, 
Du är vår Väktare och Försvarare. 
Du är Starkheten, 
Du är Vederkvickelsen, 
Du är vårt Hopp, 
Du är vår Tro, 
Du är vår Kärlek, 
Du är all vår Sötma, 
Du är vårt eviga Liv, 
Du store och underbare Herre,
Allsmäktige Gud, 
Barmhärtige Frälsare.

torsdag 3 oktober 2024

Årets saga: Oktober

 



















Vad du är gul, Oktober,
vad du är gul och grann!
I rödaste cinnober
din pensel måla kan.
I guld och rött du frossar
att göra hösten glad.
Se lönnen, hur den blossar
med sina röda blad!

Bliv kvar, allt guld som lyser,
och fall ej alltför snart!
När du gått bort, man fryser
och allt är mörkt och bart.
Fall långsamt, gula slantar,
på gärde, sten och stock!
Än vill vi slippa vantar
och ullig vinterrock.

onsdag 2 oktober 2024

På G Wennerbergs födelsedag: Lagman Lumber

 













På Vångaslätten vida 
det står en hög bland gyllne korn; 
runt ligga bygder frida 
med byar, torp och torn. 

Där bodde förr i världen 
en man utav det rätta slag: 
till plogar smed han svärden, 
mot våld han satte lag. 

Ren tusen år i mullen 
den ädles aska vilat har; 
dock saga än kring kullen 
förtäljer vem han var. 

Och spörjer du vad namn han bar, 
så får du där till svar: 
Hans namn hon har 
i gott förvar 
och länge skall det leva kvar, 
ty djupt i folkets hjärtan hon den runan skar.


Grifteminne

vid en ålderstigen och trogen tjänarinna, hönsegumman ANNA BERGs död, som timade den 2 oktober 1773 på Hägerstens gård i Brännkyrka socken, sedan hon under dess 70-åra levnad och 28 års tjänstetid uti ett hederligt hus skött & vårdat 15 syskon, tolkat av den äldsta bland dem, C.M.B.






















Så myllas nu det stoft bland gruset,
som samlats här i många år,
vars livsförvandling är så svår
i flykten till det himlaljuset,
där dygdens lön utmärkas skall
utav dens hand, som hjärtat givit
och i sin bok var tanke skrivit
till evig räddning eller fall.

Den andedräkt, som nyss sig sluta´,
det hjärtat, som nyss brast itu,
bör väcka våra tankar nu
och nödga ögat tårar gjuta.
Med helig ömhet i vår själ
låt oss vårt korta lopp besinna:
att fast vi sjutti år än hinna,
är tiden knapp till evigt väl.

Säll den, som tar vår sälla Döda
till eftersyn i liv och död!
I anlets svett hon åt sitt bröd,
då själen njöt av andlig föda
och brann av trogen kärleks bloss.
Som tjänstehjon hon troget tjänte,
och då hon dog, dess testamente
var Guds välsignelse till oss.


C M Bellman:

tisdag 1 oktober 2024

Nu med en rysning föds oktoberdagen

 
















Nu med en rysning föds oktoberdagen,
och bakom fönstrets kors i dödstyst hus
dess gryning växer grå i hotfullt ljus.
Du sover, och de trötta andedragen

bredvid mig stiga som en lampas sus.
Själv febermatt jag lyss och lyss till slagen
utav din puls, och halvt av drömmar tagen
jag skälver till vid minnet av vårt rus.

Det var en afton, och september dog,
och kanske kvällen oss med smitta slog
av glöden kring sin hektiskt heta tinning.

Nu kommer morgonen med kall besinning
och själen famlar efter nattens hägn.
Men dagen grytt med vasst oktoberregn.

F Heller (G Serner):
Frank Heller (Gunnar Serner), 1945

måndag 30 september 2024

Höstsång

 













Nu kom den första frosten.
Den stålgrå vikens låga strand
blev som en fallen lies rand
som färgats röd av rosten.
Nu stå de sövda träden
i höstens kalla, gula sken
med färg av lik och mull och ben
och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller
mitt bläckhorn raskt med alzarin
och fäller ned min rullgardin
och diktar blå idyller.
Är väl gardinen nere,
vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.
Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka
min rullgardin? Hur färgrikt grant
tänds solens sken på uddens brant,
där brustna svallar stänka.
Bland nät som torra hänga
står fiskarbåten stjälpt på hälln,
och tröskverk surra intill kvälln
vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen
av dikter om gråvädersslask
som andar ur Pandoras ask
från nordiska Parnassen.
Hur stora starka karlar,
som dricka öl och äta stek,
fått lust för sådan strängalek
man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.
Vad pressar deras bröst så hårt?
Att skriva vers, är det så svårt
att hjärtat börjar svida?
När skalden på en timma
kan gråta full en fingerborg,
då tror man sist att skaldens sorg
är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer
ett uns av skratt, ett pund av gråt;
den starke ler med stolthet åt
det bittra gift han tömmer.
De gamles undanstuckna
och glömda lyra stränga vi
och spela deras melodi,
den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,
som varma efter vin och glam,
de röda löven dansa fram
i grå septembervinden.
De dansa inför döden
som männen vid Termopylae;
må dansande vi gå som de
mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,
som aldrig flydde dansens ljud
att grubbla och att svalna!
När rönnens klasar mogna
och vinteräpplet glöder svällt,
då kalla stormens pipor gällt
till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur
i papperskorgens trånga bur
och bränna papperskorgen.
Vi stryka sot och aska
i skägg och hår och på vårt skinn.
I första hus vi storma in
och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,
triangel, horn och oboe.
Buteljerna slås upp, och se,
de spruta som delfiner!
Vi bullra och vi svinga,
så väggens rappning brister loss,
så taket snögar gips på oss
och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi
som mantlar och som kjolar.
Terriner och karotter,
ansjovislådor, sylt och salt
vi slunga genom fönstret allt
och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta
vi porten av som druckna män;
i lövsaln duka vi på den.
Med frukt vi faten lasta,
med tjäder, svamp och kräftor.
Och när vi druckit sist på dem,
få de som stupa bäras hem
med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder
vårt bord och allt som bordet bär,
låt oss, som hålla stormen kär,
stå upp och klappa händer.
Som formade i drivet
och blårött guld stå land och stad;
jag vill bland höstens döda blad
bedårad prisa livet.


V v Heidenstam:

Fiskaren (Yrkesvisa 25)

 
















Hej, Anders och Mårten och Stina och Maj, 
nu gå vi till noten. Lang’ hit min kavaj! 
Stor sak, om det regnar och blåser ett grand! 
Nu vid Mikaeli går siken i land. 
Om sjön litet vräker 
och storbåten läker, 
så glöm inte öskaret, pojkar, på strand! 

Seså, nu är varpet så runt i sin våg, 
nu gäller att hala på telar och tåg. 
Stopp, vast litet, ruska där borta på flarn, 
för siken vill lista sig ut ur vårt garn! 
Stå inte och grina, 
för slaskvattnet, Stina! 
Uppskörta din kjol, och sjung gladelig, barn! 

Jag minns hur i somras du sjöng där vid ön, 
när hurtigt du halade skötan ur sjön 
och strömmingen blänkte, var maska var stinn
och blankaste silver vi kapade in. 
Vad, skall du nu lipa 
för Kalle, din snipa? 
Han snyter Amerikan bort och är din.

Och vore Amerikan aldrig så rik 
på lax och på strömming, och flundror och sik,
så öser jag hellre min fattiga gröt 
ur egen sjös gryta med notar och sköt
och skrattar åt feta 
småherrar, som meta 
sin mört och sin abborr, där gyttjan är blöt. 

Nej, jag är en sjöman på fräsande våg, 
min drake är ständigt på vikingatåg. 
Min åker är havet, där sår jag mitt bröd, 
där gungar min planka på liv och på död. 
Och kantrar min julle 
på vågornas kulle, 
är hamnen hos Gud, och där är ingen nöd.

söndag 29 september 2024

När stormens lurar skalla

 















När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.

 

lördag 28 september 2024

Panisk skräck

 














Träden böjer för kvällens vind
kronorna samman, som kind mot kind,
talar sakta med dämpad röst
tungsinta ord om frost och höst.
Ängslig jag hör deras tunga sus,
liksom ett barn som vid kvällseldens ljus
lyss på de vuxna, som sorgset fast lugnt
talar om allt som gör livet tungt,
lågmält, så barnet ej skall förstå
den sorg som det tids nog får lära ändå.


S Lindström (Tristan):

fredag 27 september 2024

Orrböle saga



















I Orrböle skog är en blåsippslid, 
där Guckuskon står i mossan
och Skogsfrun drömmer en tid 
och lummern väver flossan.
Där dräpte den hårde Rosendal 
en ryss, som i skogarna rymde,
och ännu hörs ekot i kvällen sval 
av skottet en dag, då det skymde.

Av lodet sargad den skjutne bad 
om nåd, och om hustrun han gnydde.
Han grät likt en man vid Jabboks vad 
och stammande ångesten tydde.
Han rörde väl stenen med sitt tal, 
då blodet flödde ur såret,
men hård stod den vilde Rosendal 
och slog med kolven i håret.

Han krossade hjässans ben 
och sparkade svårt den döde.
Calypso blommade vid den sten, 
där mossan drack blodets flöde.
Långt bort var slätten vid den flod, 
där ryssen de sina lämnat
och dit han sedan en afton god 
till lyckans möte sig ämnat!

Då grävde dråparen strax 
en grop och vräkte dit liket.
Det flög där en korp med dystert krax, 
och ormen väste i diket.
Och tiden går, och allt är glömt, 
och sägnen ler kring det forna.
I liderna spelar trasten ömt, 
och blygt stå där Skogsfru och Norna.

Frostnatt

 















Ljusterblossen glider över svarta sjön. 
Marken luktar löv; och byn och skogen somnat 
kylda under skymningen, av höstens ånga. 
Bara några rop från vattnet, plötsligt plask; 
hårda ljud som inte slipas av i flykten. 

Sakta blir jag varse att det sker nånting i mörkret: 
frosten tågar tyst och genomskinlig över markerna, 
jorden härdas under stegen, blasten mjuknar, svartnar, 
dold i mörkret, och de våta löven börjar prassla. —

Solen hängde sval och mässingsgul mot hög och tunt blå himmel, 
sjön var blek idag, aspdungens viskning fladdrade till marken; 
snön, när kommer första snön och visar oss att svart är jorden ——

torsdag 26 september 2024

Symbol

 















Jag ser dig, Höst, i mina vakna drömmar,

hur jätteväldig, jättehög du står
med huvud böjt, som ovan molnen räcker;
ditt djupa öga med den hårda glansen,
med svårmodsglöden under ögonfransen,
det bleka glorieskimret om ditt hår;
jag ser dig, Höst, hur stumt din hand du sträcker,
din bleka, genomskinligt bleka hand,
hur rött och brunt emellan böjda knogar
det lyser präktigt, blöder, brinner, strömmar -

och djupt där nere mellan mörka land
en ljusning tänds av tusen tysta skogar.

Morgonfärd

 





I klarblå dager solens strålar brinner,
men marken andas, dunstigt vit och kall.
Ett skott i fjärran genom tystnan rinner,
och skarpt ger skogen eko av ett skall.

En sakta nordan sveper emot kinden,
och cykeln flyger som i vingat sus.
En gren av asken böjer sig i vinden,
där luften spelar, silveraktigt ljus.

På strand och fält har kölden redan härjat,
med stänk av rim den tegarna har färgat
och svarta, slagna ligger strå och blast.

Men astern lyser festligt röd i dagen
och pelargonen än står frisk och tvagen
— i dungen gäckas än en ensam trast.



K Söderholm:




 

onsdag 25 september 2024

År har jag levat ettusenelva

 




















År har jag levat ettusenelva
och ännu är jag vid full vigör,
men då nu folket gör trolltyg själva,
då tror jag mest att jag tar och dör.

tisdag 24 september 2024

Höstens dagar















Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllene grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

E Södergran:

måndag 23 september 2024

Höstsång i skärgården

 
















Förgäves i rymden jag forskar
att se utav solen en flik;
farväl, I svartryggade torskar,
abborrar och flundror och sik!
Försvunnen är sommarn, den ljuva,
och öde stå himmel och sjö.
Si så ja, nu kommer det snö,
galoscher och snuva.

Ja, hösten han larmar och gormar
så uppblåst, att man kan bli sjuk.
Man kan ej gå upprätt för stormar
och frostbiten är min peruk.
Förskräckt flyttar svalan ur muren
och måsen på Romresa far -
ja, inte en broms får bli kvar
i öde naturen.

Märkvärdigt att slikt får passera,
ett väder för varg och för räv!
Vad gör man med solhatt numera
och byxor av bolstervarsväv?
Förminskad är himmelska polen,
av dagsljus man slätt icke vet:
Ponera! Donatis komet
tog månen och solen.

Man kan väl ej annat begripa,
än att vår planet är förvänd.
Jag tror att jag stoppar min pipa
och sveper min nattrock kring länd.
Likgott! låt det storma och yra,
jag mår ju som pärla i gull:
jag värmer min lilla kastrull
och stämmer min lyra.


söndag 22 september 2024

Gässen flytta

 Flyttfågel – Wikipedia














När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!


D Andersson:

Höstdagjämningen: Djupt lutar året i sin gång


Djupt lutar året i sin gång,
nu falnar äng och lund.
Farväl med all din lust och sång,
du korta sommarstund!

Snart suckar vinterstormens röst:
allt vissnar och förgår.
Men vissnar allt, jag vet en tröst,
som likafullt består.

Låt solens välde dra sej bort
och natten växa till;
Guds starka arm blir inte kort,
han än vårt bästa vill.

Låt gulna varje blad på kvist,
låt falna varje strå;
Guds rika nåd, det vet jag visst,
den skiftar inte så.

Jag vet var glädjen har sitt hem
när frusen mark blir vit:
ännu som förr från Betlehem
når livets budskap hit.

Jag vet ett träd så friskt och grönt,
när allt har vissnat här:
på Golgata det blommar skönt
och evig frukt det bär.

Mig Kristus lovar evig vår
trots död och vintersnö,
Han ur sin grav med livet går
som aldrig mer ska dö.


C J Boye:

lördag 21 september 2024

Väg i villo













Jag har följt ett minnes spår,
tomt är allt, och trött jag går.
- Bladen susa, månen glänser,
aldrig lyckans timme slår.
Hopplös saknad blev min lott,
bild och sken och skugga blott.
Mållöst inom drömmens gränser
har mitt bleka liv förgått.

Nu är kvällen djup och ren,
daggen höljet gräs och gren,
och som förr jag andas åter
liljedoft i kvällens sken.
Nu är sorgens timma här,
tung av armodsfullt begär.
- Bladen sova, brunnen gråter:
lycklig den, som älskad är!

Matsmäss: Matteus var en publikan

 














(fritt efter Matteusevangeliet och Britt G Hallqvist)

Matteus var en publikan, 
den kanske smartaste i stan. 
Bland tullmän var han populär,
men annars ganska ensam där.

Matteus i Kafarnaum
satt utanför sitt tjänsterum, 
när Jesus kom förbi och sa: 
"Matteus, följ mej nu idag!" 

Då steg Matteus genast upp, 
gick med i Jesus glada grupp. 
Han sa: "Jag ger en avskedsfest, 
där vem som vill får vara gäst!" 

Men då sa fariséerna 
förargat till lärjungarna: 
"Hur kan er vän och Mästare 
alls gå på fest med syndare?" 

Det hörde Jesus själv och sa: 
"De friska kallar inte jag. 
 Men sjuka ska ha läkare, 
så klart jag tar mot syndare!" 

"Gå genast bort och lär er tro 
det som står skrivet i Guds ord: 
'Barmhärtighet vill jag få se, 
och inte offren ni vill ge!'" 

Johannes´ trogna la sej i: 
"Säg, fastar inte ni som vi?" 
"Nej, bröllopsgäster mera tar, 
så länge brudgummen är kvar!" 

Matteus var en publikan, 
men följde Jesus bort från stan. 
Hans bok om det är inte dum: 
Matteus´ evangelium! 


fredag 20 september 2024

Höstkvällen

 














Sitt inte ute länger,
kära söta vännen min!
Aftonens kyla sig tränger
ren genom märg och skinn.

Kom då hellre till härden,
där brasan sprakar, munter och yr!
Varm är härinne världen,
luften är full av äventyr.

Här ska på golvet vi sitta,
luta huvut mot länstolns karm,
in i brasan vi titta,
tills kinden blir röd och varm.

Här ska vi sagor tälja,
jag för dig och du för mig,
här ha vi bara att välja
de vackraste slott vid drömmens stig.

Här ska vi äpplen steka,
när glöden sakta bland askan pyr.
Här ska vi le och leka
och glömma, att hösten därute gnyr.

A M Roos:
Anna Maria Roos i mitten av 1930-talet

torsdag 19 september 2024

Nya vapen

 















Den 19 september 1940

Stryk grubblet från din panna
och gå i striden ut
att våldet övermanna
din tankes strid är slut
I andens vapenlekar
ej någon seger vinns
mot den som blint förnekar
att någon ande finns.

Barbaren väljer vapen
du välja må som han
När vilddjur öppnar gapen
ej tanken tala kan
Res mäktigt andens fäste
i denna värld av hot
och krossa ormens näste
med mänskodjurets fot

Blott dåren tror det goda
ej fötts att bära svärd
om ondskan än må bloda
och söla ner en värld.
Var viss! Om du ej värna 
nu vill din tro i strid
skall ingen morgonstjärna 
inviga en ny tid








Hemåt i höstregn

 












Hemåt i höstregn, hemåt i natten,
hem över svarta svallande vatten,
hemåt mot vinden, hemåt mot strömmen
styr jag min farkost, men såsom i drömmen,
vågorna väcka mig icke ur den.
Stänket, som står över däck och kajuta
väcker mig icke upp till att njuta
färden mot vinden, färden mot strömmen.
Hemåt det bär, men såsom i drömmen.
Svara mig, svallsjö! Lever jag än?

Trolösa, trotsiga bölja som bär mig,
kär såsom fordom ännu du är mig,
ännu du vaggar, höjer och sänker mig
såsom din lekboll, innan du dränker mig.
Bär mig i land! Än får jag ej dö!
Botgörarfärden har jag att vandra,
tigga hos vänner och fränder och andra,
vilka likt böljorna höja och sänka mig
såsom sin lekboll, innan de dränka mig
djupt uti glömskans signade sjö.

Disiga dimmor dröjande dugga,
svepa min synkrets i skymmande skugga,
endaste en ejder ser jag, som söker
skrevan, där martalln skyddande kröker
armen kring nästet av dun och av starr.
Botgörarfärden mot vinden och strömmen
väcker mig icke på länge ur drömmen,
drömmen om tallen, som knotig sig kröker
över ett näste, där gudungen söker
makan och lyckan bland nålar av barr.

K A Tavaststjerna: