Fäboda, Selsberg, Östersel
och Brån - i sten står det ristat.
Här fingo de sist sin del,
de män som hemmanen mistat.
Här är ett socknens stilla torg,
en sista allmänning för bönder,
där träden susa i sorg
en låt om allt som går sönder.
Soldaterna Silver, From och Ny
ha kommit från roten och heden
och sova i somrar som fly
i lägret med freden.
Si, här har Kronolänsman själv
i mitten fått fritt efter tingen,
och färjkarln från Ume älv
vid Kolksele hämtar ingen.
Och tiga de nu, dessa hjon,
som gåtorna nog hava dryftat,
så vet, att Han som skänkt dem ron
på slöjan en smula har lyftat!
Då te sig tidens ting så små,
att ingen vill ord på dem spilla.
Den morgon de vänta på
gör rummet högtidligt stilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar