Ett möte

Tre jungfrur gingo hand i hand över en öppen slätt. 

De möttes av en ryttare i täta höljen. 

Den första jungfrun sträckte sina armar ut: kärlek kom! 

Den andra jungfrun föll på knä: död förskona mig! 

Den tredje jungfrun vände sig om: vägen till staden viker av till höger.

E Södergran:

Nattlig madonna

När de svarta molnen drogo över himlen 

satt en moder vaken och ett barn sov. 

Och en änglastämma sjöng i nattens tystnad 

alla världars lov. 

Och den unga modern hörde likt ett eko 

djupast i sitt inre nattens tysta lov: 

o vad världen växte ut i alla vidder 

när den lille sov!

E Södergran:

Porträttet

För mina små visor, 

de lustigt klagande, de aftonröda, 

skänkte mig våren ägget av en vattenfågel. 

Jag bad min älskade måla mitt porträtt på det tjocka skalet. 

Han målade en ung lök i brun mylla - 

och på den andra sidan en rund mjuk kulle av sand.

E Södergran:

Sjukbesök

Jag hämtar dig en enda blomtyngd gren
ur vårens stora skog.
Du tiger och du ser
med dina sjukligt djupa ögon
på ljusreflexen i kristallen ner.
Du tiger och du ler,
ty denna vår skall gå förbi ditt hjärta.
Vi hava ingenting att säga mer.

E Södergran:

Rosen

Jag är skön, ty jag har vuxit i min älskades trädgård. 

Jag stod i vårregn och fick dricka längtan, 

jag stod i solen och fick glöd - 

nu står jag öppen och väntar.

E Södergran:

Sjukdom

Jag seglar till ett fjärran land,
ett fjärran land.
Jag ser en strimmande båk.
Det står ett okänt folk på strand
och talar ett okänt språk.

De föra mig in i en högtidssal
som lyser av guld och rött.
Men vinden stryker bland pelarna sval,
jag fryser i själ och kött.

De lämna mig helt allena,
och natten blir ängsligt sen.
Jag ligger i natten sena
och fryser i märg och ben.

Mina trötta ögon betrakta
en vilande sfinx i blått.
Hon reser sig kattlikt sakta
och rör vid mitt örongott.

*

Det sitter en längtan i bröstet.
Jag vet ej, vart den vill fly.
Knappt är det till människornas gröna land,
och knappt till den blåa sky.

Knappt är det till livets oro,
och knappt till vilan i mull.
Det är en längtan på egen hand,
en längtan för längtans skull.

*

Jag ser en vit azalea
bredvid en lackviol.
Det sitter någon vid sängen
och vakar i sin stol.

Det är som i mässlingsnätter
för länge, länge sen.
Det är så tryggt att vakna
och aldrig vara allen.

Det är så tryggt att somna
och sova, tills dagen står röd.
Jag vet, du går ej ifrån mig.
Men mor, du är ju död?

*

Nu sviktar himmel, sviktar jord,
men ett är fast och stort:
Jag hörde ett outsägligt ord
vid en outsäglig port.

Men porten slog i. Jag vände om
den smärtans väg jag kom.
Det sjöng alltjämt som en vildmelodi,
det ordet som flög mig förbi.

Och slocknar i livets bullrande sång
dess klang från förnimmandets gräns,
så skall jag dock minnas till nästa gång,
att rösten lät som en väns.

*

Det spelar i berget så klangfullt och rent,
som himmelens klockspel det leker så lent.
Jag hör en stämma, en öm och klar:
Gå ej ifrån oss, bliv kvar, bliv kvar!

Med möda jag öppnade ögat.
Det var ingen främmande värld.
Det ringde påsk, det stod ett barn
och grät vid min huvudgärd.

*

Så får jag stanna, så skall jag dröja.
Men panten vet jag som dyrt skall lösas,
och klart jag ser som ur en remnad slöja
mot nya nådår, som ej få slösas.

Jag var ej mogen, jag var ej värdig,
ty nog jag lidit och nog jag njutit,
men ett står kvar, förr´n en man är färdig:
att skapa lycka ur vad han brutit.

E A Karlfeldt:

Allt haver sin tid

Man svärjer trohetsed till frihetens Messias, 

man ropar stolt, att världen skall befrias 

ur träldomsbojornas och mörkrets nöd - 

men kommer striden så om dagligt bröd, 

och gäller det att göra ord till handling, 

då sker det en förvandling. 

Då återvänder man till köpenskapen 

och allting lågt man svurit från sig nyss, 

och kommer makten så med våld och vapen, 

man överlämnar mästarn med en kyss 

för trettio silverpengar 

till översteprästens drängar.

G Fröding:

Bästa rådet

Orättvisan tungt dig trycker,
bittra räckas kvalens drycker,
gåtlikt, mörkt du livet tycker;
jag vill ge dig råd, min vän!
Mänskors orättvisa - glöm den,
och den bittra kalken - töm den,
och den mörka gåtan - göm den,
göm den till förklaringen!

J O Wallin:

Över en ung herre, när hästen slog honom av

Såg I, hur ryttarn vår för liten stund for vall,
då hästen slog bakut och ryttarn illa gnall?
Kom, frågevis, och se, som spör mig åt så tida,
vi herrebarn bland allt de snarast lära rida!
En häst vet intet krus, hanteras han ej brav,
så slår han sans façon den unga herren av.
En häst är ingen bok, nej, nej, tro honom Näcken,
på boken sov man fritt, men somna ej på skäcken!
Tog hästen allting så till goda som en bok,
man torde bli sent nog i ridekonsten klok.
Bemötte boken ock sin man så plumpt som hästen,
latinen bodde då väl flerstans än hos prästen.

Trompet-stycke

Skrivet för den stora trompetaren, morianen Wilhelm, till att invitera dem som behaga spela på en trompeta.

Vem på trompeta
spela begär,
här skall han veta
mästaren är,

som kan på stunden
stora och små
lära ur grunden
spela därpå.

Det skall ej fela,
ty på trompett
blåsa och spela
är ej allt ett.

Fyrtio öre
silvervitt mynt
tar han därföre,
förrn de begynt.

Pengen är viter,
trummetan gål,
den henne sliter,
svart som ett kol.

Spela sku alla
och höra på
trummetan skalla,
en henne få.

Hundra marks värde
vinner då han.
Den tjugufjärde
skall det gå an.

Då skall trakteras
starkt hos herr Brandt
och musiceras
friskt och galant.

En vers, avskickad till en god vän, angående förtal och otidig censur

Ser du mitt fel i ett och anna’,
så skriv mig till med posten, om du vill;
du skall ha lov och ändå tack därtill,
skönt du mig huden full vill banna;
och om du ej därpå får hövligt svar,
så hälsa mig för ingen ärlig karl.
Men om du mig på ryggen hövlar,
så ränn för atton tusen bövlar!
Jag aktar slafs
som hundeglafs,
och mina gamla vantar
Gud ge du mig ej pantar!

J Runius:

Menuett-visa om allehanda saker ihop

Pröva försiktelig
den du ej känner,
handla uppriktelig
med dina vänner;
när man berömmer dig
bliv inte röder,
när man fördömer dig,
tänk du har bröder.

Kom inte stjälandes
in uppå laget,
kom inte fälandes
just uppå slaget,
när som man äta vill,
liksom att snoka
och som du mäta vill,
vad de ha koka’.

Stick ej din näsa i
främmande kistor,
lät bli att läsa i
andras brevlistor;
spör ej högdragen gäst,
huru han heter,
skåd’ ej låntagen häst,
om han är feter.

Den som vill hugga på
allting och rida,
alla ord tugga på,
kan man ej lida;
var ej den häftigste
krokot att rätta,
lät den beskäftigste
bry sig med detta.

Vill man förfäkta sig,
kan du ej sanna’t,
säg ej: ursäkta mig,
jag vet väl annat;
hålt överskäringen
din uti tömmen,
var ej som käringen
tvärt emot strömmen.

Jordens besvärligste,
ledsamste börda
de som den kärligste
fägnad ej vörda;
mera du halsar dem,
mindr’ ä de gina,
mera du valsar dem,
värre de grina.

Tillökning
för baronessan Oxenstiernas skull, varutinnan poeten straffar sig själv, sedan han straffat andra:
Själv må du tukta dig,
rimmare tröga,
rimmet bör frukta sig
självt för de höga;
verser åt tärnorna
kan du väl giva,
men lät för stjärnorna
Stiernhielmar skriva.

J Runius:

Över världenes fåfängligheter

Vad mest alle
efter falle,
vi här kalle
ljuvt och sött, förnämt och högt,
mig kan detta
varken lätta
eller mätta;
hjärtat blir dock oförnögt.
Vad är världen?
Bara flärden,
vällust, ära, rikedom!
Allt vad vi här drömma om,
vi ju sakna;
då vi vakna,
ä vi nakna
och vår pung och maga tom;
kropp utsliten,
lönen liten,
räkenskapen ganska sträng
har fåfänglighetens dräng;
lapprisfläder,
lätt som fjäder,
snällt som väder,
men en evig eftersläng.

Vad är släkten,
silkesdräkten
och respekten?
Vars mans stam är väl bekänd.
Flöt än bloden,
purpurfloden,
ifrån Oden,
källan är dock Adams länd.
Av din kläder
och förfäder
blir du ingen adelsman;
egen dygd är adel sann.
Res ej kammen!
Vem var stammen?
Leta fram’en!
Far din plöjde, mor din spann.
Gack till Skriften,
gack till griften,
se, vad döda släkten tror!
Jorden är ju allas mor.
Sköld och glaven
mött’ i graven
tiggarstaven
och erkände’n för sin bror.

Vad är lusten?
Vad är musten?
Bara pusten,
kärnlöst skal och matkebo.
På det söta
och på blöta
följer röta;
samvetsmatken vill då gro.
På odygden
följer blygden.
Lysten, akta dig för fall!
Minns, hur Smekfält sist for vall,
som av lättja
först i flättja,
se’n i kättja
föll och fastna’ vid en pall.
Du fyllhunder,
hör vad under
nyss är hänt i Bacchi stat:
Öhlström, fuller som ett fat,
gick från vinet,
föll på skrinet,
mötte svinet
och skrek: hej, goddag, kamrat!

Vad är gullet,
röda mullet
i schatullet?
Vem syns ej dukaten täck?
En hel punger,
tämlig tunger,
givs i hunger
bort för skarn och duveträck.
Dyrke Näcken
gåla träcken,
svarta jordens exkrement!
Vem gullgudens släkt ej känt,
känn kamraten
vid dukaten,
som med maten
genom judetarmen ränt.
Du girbuker,
penningsluker,
som av ett förtjusat sinn
ett gålt skarn i katteskinn
gräver neder
och med heder
det tillbeder:
tvi bå’ dej och guden din!

Jag ger världen
med högfärden,
vällust-flärden,
ja med pick och pack god dag;
ger bå’ plåten
och smulgråten
uppå båten;
alltihop bespottar jag.
Säger mången,
att den sången
skämmer bort min födekrok
och gör mig till världens tok.
Lät så vara,
lät det fara,
jag vill svara:
var en tycker han är klok.
Stora herrar
ha sin’ narrar,
som dem följa ut och in;
jag och världen ha var sin.
Vill du höra’t
och utföra’t,
må du göra’t:
Jag är hennes, hon är min.

J Runius:

En ny visa på en gammal ton

En ny visa på en gammal ton,

då tvenne förnäma personer av gammal adel, löjtnanten välborne herr Carl Magnus Drake med den välborne jungfru, jungfru Gunnila Montgommeri inläto sig i den gamla stadgan, som i Paradiset begyntes, vartill Den Gamle give dem sin välsignelse.

När sjuttonhundraelva
är i sitt halva lopp
och världen börjar skälva
för Karl, som vaknat opp;
den ryssar fyrti tusen
bevist till överflöd,
att den för dem släckt ljusen
måst’ inte varit död;

när Sverige är välsignat
med ymnig växt och korn,
dess ovän ligger dignat
och luktar på bränt horn,
när segren vägen banar
till frid och landsens flor,
när pest och sjukdom stanar
och gräs på graven gror;

si, då är gott att leva,
då rinner i vår håg,
vad Adam tänkt’ om Eva,
då först han henne såg.
Han visste väl besinna,
det utgick på ett par,
att hon var skapt till kvinna
och han var skapt till karl.

Man märke väl på orden,
när man i biblen läs:
han tog mot tomma jorden
och lämna’ folk som gräs.
Vi skull’ man oss då skylla,
att vi ha konsten glömt?
Skall kärlek icke fylla,
vad fiendskapen tömt?

Nog har här delts ut slängar
i dessa elva år,
därav mång’ tappra drängar
ha fått sitt banesår.
Lät delas nu ut kyssar
och annat ljuvligt mer,
så botas, vad de ryssar
i släktren rivit ner.

Till bara ris och plaggor
har Gud ej skapt all skog;
lät somt ock bliva vaggor;
här finns ju timmer nog.
Allt lin blir ej till slöjor
och svepning, hoppas vi,
somt lär väl barneblöjor
och brudgumsskjortor bli.

Den världen gärna fägnar
med nytt förskott och folk,
på hela världens vägnar
jag tackar såsom tolk.
Tack skall herr Drake hava,
som tänker på vår brist,
att Sverige vid Pultava
en hop med adel mist!

Hans hjärta obedårat
bör sig ock tacka självt,
som utsökt och utkorat
den till sin kära hälft,
vars dygd och ljuva väsen
liksom en panacé,
en dronning ibland gräsen,
kan liv och hälsa ge.

Allt krigsbesvär och möda,
all olust, sorg och harm
han glömma lär och döda
på brudens sköna arm;
vad Frankrik och Holländer
ha lämnat obetalt,
emellan hennes händer
han dem kvitterar allt.

Till Spanien for han hädan,
dit måste ock hans fru;
med ett liv slapp han dädan,
hon slipper väl med tu.
Vad hjälper sig förställa?
Allt går ju ut därpå.
Gud ge, när det skall gälla,
att resan väl må gå;

att när vad prästen spådde,
blev sant sjuhundratolv,
att svenska barnen trådde
vår fröjdedans på golv,
att då de ädla makar
med fägnad måtte se
par vackra, friska Drakar
åt dem i vaggan le!

Så leve Fostorps herre
nu lycklig med sin fru!
Gud ge dem inte värre,
än jag dem önskar nu,
så sku de bli så lika
i ära och respekt,
så gamla och så rika
som någon i sin släkt!

Additament till en preciös:

Ditt magesjuka öra
måst’ aldrig sitta jämnt,
som vämjar vid att höra
på ett förnuftigt skämt.
Vill bonden ock (till pocker!)
nu med bli delikat?
Ge’n gröt och ej ärtskocker,
så vet han, det är mat!

J Runius:

Friskens och Runii resa till Dalarön påskeafton 1712

Med herr Baumans Friska måg
for jag runt omkring kompassen,
dock så att jag alltid såg
bergen och den gröna vassen.
Vill jag aldrig vara frö,
om på större sjö
jag till någon ö
livet vågar,
ty jag frågar
efter giftas mer än dö.

Men vår beckhäst var så lam,
att vi ej förrn andra dagen
efter fyra beten fram
hinte, klockan nie slagen.
Stego vi då av vår häst,
gingo in därnäst.
Värden var till gäst,
men hans kvinna,
vår värdinna,
tro fritt, var ej uteläst.

Fägnad kom oss strax emot.
Vad var det? Jo, töva lite!
Vänlig min och magebot
i det skönsta aquavitæ.
Detta var den första skåln
och en sup på åln,
varmed mor i gåln
lät oss känna,
hon kund' bränna
och kurera feta kåln.

Brännvinsbröd var fint på trån.
Minns, fru Lisa lät oss smaka
i de delikatske rån,
att hon också kunde baka.
Ja, en morgonvard så rar,
som hon åt oss bar,
plär min mor och far
endast bruka
för de sjuka
och på stora högtidsdar.

Tidegärden gick nu på;
vi ock gingo dit tillika.
Aldrig nånsin förr än då
hörde jag nån fisk predika.
Men jag märker Torsken kan
mer än någon ann,
ty tro fritt att han
talte mustigt,
sjungde lustigt,
ja, han dundra som en man.

Sen vi hållit högtidsmål
och i kyrkjan blivit kloka,
bar det hem till supa kål
och se åt, om mor lärt koka.
Minns, hon kunde detta ock
som den bästa kock.
Hon bad äta; dock
ville maten
själv ur faten
i oss, utan trug och lock.

Nu var till ett präktigt hus
en god grundval lagd att byggja,
jag skull sagt: ett mäktigt rus;
skull nu visa, hon kund' bryggja,
och som denne byggningssak
stod i stilla mak
utan gny och brak
bäst i gärden,
hem kom värden
och halp till att göra tak.

Du skallt veta, ho du äst,
att han är en lustig ture,
och om du vill bli hans gäst,
måst du spela kuckulure.
Du får inte bli nån sik
eller bruka svik,
öl och vin tillik
han dig giver,
tills du bliver
brödromen fast mycket lik.

När man länge armen krökt,
yttra sig de goda tankar.
Jag har detta själv försökt.
Förr än vi tömt ut ett ankar,
fick jag det jag efterfor,
till min ära stor,
av en inspektor,
en barmhärtig,
öppenhjärtig,
trogen, kär och såter bror.

Mig är tiden allt för trång
att beskriva hela påskan,
andr' och fjärd'dags kyrkjegång
och hur där vi hörde åskan,
hur vi spelte, hur vi log,
hur vi for till skog,
hur vi noten drog
och fick stickor,
hur för flickor
örngott vi i famnen tog.

Summa: För en spelkamrat
fanns där brädspel, kort och bricka,
för en hungrig fanns där mat,
för en törstig fanns där dricka,
vackra ögon för vår syn,
dunder uti skyn,
lust i hela byn,
utan pengar
blöta sängar
för en sömnig ögnebryn.

Fyra dagar var jag där,
vet dock ej, hur det sig rimmar,
som mitt tycke likväl svär,
att det knappt var fyra timmar.
Kom man Stockholm fritt och döm
för ett slätt beröm,
om man är så öm,
att man saknar,
när man vaknar,
kärnan av en ljuvlig dröm.

Stockholm måste vara kärt,
fast jag ingen hustru Bengta
hade, den mig kunnat lärt
efter dess caresser längta.
Ty till Stockholm trådde jag
från ett sådant lag,
där jag med behag
hos min kvicka
lilla flicka
önskat bli till domedag.

Vem är den? En skälm som vet,
men jag hoppas hon är ärlig.
Nog därom, kom du förtret,
och du återfärd besvärlig!
Hur gick den? Jo, jo, min bror,
när man lyckan tror;
bonden flitigt ror,
hästar tingas,
föttren tvingas
till att flitigt nöta skor.

Jag for fort på märren min;
Friskens kusk den var en hona,
och som han på kärran sin
satt, vill' han sin handskar skona,
stack han då, den mannen arm,
händren, att bli varm,
uti kuskens barm
uppå skogen.
Jag i krogen
stod och vänte, full med harm.

Var då viss, att resan står
uppå makalösa fötter.
Stor sak att du lite går;
det gör gott, fast du blir trötter.
Sen kan du väl åka få,
din kamrat också.
Vill det ej förslå,
fort på märren,
en på kärran,
sist bli knektar bägge två.

Detta var nu så ett tåg,
upptåg tänkt' jag det skull bliva;
det var ock min stora håg
om alltsammans bättre skriva.
Likväl är det nu så hänt,
att man detta sänt
till ett monument
och en visa
åt fru Lisa,
fast hon bättre har förtjänt.

J Runius:

Ett litet infall för roskull

Fråga:
Välkommen hem från Wims, min kära kamerat!
Vad vanka där för gott, vad fickstu där till mat?

Svar:
Ungstekter gröt, färskt smör och jäsemjölken fin,
färsk fisk, söt mjölk och bröd och dricka, klart som vin.

Vårt bästa krydde var den sköna, gröna löken,
vår' musikanter vor' en näktergal och göken.
Sänghimlen var safir och själva sängen grön,
besatt med hyacint, beströdd med tusenskön.

Zefirens ljuva blåst, som själva sötman fläktar,
uppfriskar mod och blod och svalkar mer än nektar.
Kort sagt; där var för syn, för hörsel, lukt och smak
ett härligt nöje och en rätt förträfflig sak.

Dock feltes där en lust, som femte sinnet sakna.
Förstå: den Adam fick, när han av sömnen vakna.
Si där, tag fägnad fritt på try ell' fyra vis,
där ingen Eva är, är intet paradis!

J Runius:

Dumboms leverne

Go herrar, länen mig ert öra 

till salig Dumboms leverne. 

Om det ej ledsnar er att höra, 

så tör det roa er kanske. 

Han föddes, enligt ödets domar, 

hel naken hit på jordens ring. 

Men sen han kom till rikedomar, 

så brast det honom ingenting. 

I vaggan hade han med nöd 

en gammal käring, som såg om sig. 

Vart därför illa sjuk - men kom sig, 

och levde sen allt till sin död. 

Till karaktären from och god, 

var han ej snar att bliva retad, 

men sågs han någon gång förtretad, 

så var det uti vredesmod. 

Det fel han haft i ungdomsvåren, 

att vara pojke förr än karl, 

man ganska visligt anmärkt har, 

men detta fel försvann med åren. 

Till ingen man han avund bar, 

han såg väl ganska snett på alla. 

Men det bör man ej lastbart kalla, 

ty han var vindögd, stackars karl. 

Man även mycket folk hört klandra, 

att han dem över axeln sett. 

Om det så är, så har det skett 

för det han längre var än andra. 

Ett muntert lag han gärna väljde, 

men hatade allt fåfängt snack. 

Teg nästan alltid när han sväljde, 

och sväljde alltid när han drack. 

I Par Bricole han aldrig hunnit 

bli något särdeles stort ljus. 

Ty mestadels man honom funnit 

plakat, utav ett enda rus. 

Som auktor skrev han kors och tvärs, 

höll tal i Gränna, tal i Trosa. 

Om någon gång hans vers var prosa, 

så var hans prosa aldrig vers. 

I stilen var han älskare 

utav det tydliga och lätta. 

"Ty", sade han, och det med rätta - 

"ju simplare, ju enklare". 

I Dumboms ungdomstid begav sig 

att han predikade en gång, 

men hans predikan var ej lång, 

ty han vid ingången kom av sig. 

En annan skulle blitt förbannat 

brydd vid en sådan händelse. 

Men Dumbom fann sig ett, tu, tre, 

och slöt precist där som han stannat. 

På sina resor han förnam, 

hur väl försynens nåd reglerat, 

som floder över allt placerat 

där stora städer stryka fram. 

Också - om ej hans dagbok ljuger - 

skall på gästgivargårdarna 

i Småland ätas mycket bra, 

ifall man matsäck har som duger. 

God kunskap salig Dumbom hade 

om både människor och djur, 

och märkligt var det som han sade 

en gång, om kräftornas natur. 

Hans ögon syntes tårar pressa 

då de i kitteln sprattlade. 

"Nej, ingen dör så grymt som dessa", 

skrek han, "ty de dö levande." 

Teologien höll han på 

i tretti år med, vid sin pipa, 

men kunde aldrig rätt begripa 

vad ingen mänska kan förstå. 

I politiken var hans tro, 

vad ingen bonde plär förgäta, 

att om man mjölka vill sin ko, 

bör man ock ge den till att äta. 

Uti moralen kom han fram 

med den besynnerliga lära, 

att det som gör var mänskas skam 

kan aldrig göra någons ära. 

Som physicus han vågat hysa 

en tanka, något djärv kanske - 

han trodde ljuset skapt att lysa, 

och mänskans öga för att se. 

Men som han uti allt for varligt, 

så medgav han, försiktigtvis, 

att ljus för tjuvarna var farligt, 

och för en blind av ringa pris. 

Hans tanka var - evad man säger 

till bördens lovord och försvar - 

att den förtjänst en mänska har 

är ingen ann, än den hon äger. 

En hans finansplan väl förtjänar 

att nämnas för sin nyhets skuld. 

Den lyder så: "Ju mer man länar, 

dess mer man sätter sig i skuld." 

Också i metaphysican 

var Dumbom en förfärlig bjässe, 

ty det var han, som skillnan fann 

emellan esse och non esse. 

Spörj, forskare, så långt du gitter, 

vad residens som själen har. 

Det bästa svar blir Dumboms svar: 

"Min vän, hon sitter där hon sitter." 

I medicin höll Dumbom för, 

evad man därom må glosera, 

att den helt säkert nytta gör 

åt medici om intet flera. 

En stor spektaklernes patron, 

fann Dumbom, att hos oss som andra, 

man därvid sällan har att klandra, 

förutom pjäsen och aktion. 

Man hört hur mången auktor skriker 

när minsta fel bestraffning fann. 

Men Dumbom tålte lätt kritiker, 

så snart de rörde någon ann. 

Om han ej sjöng så satans bra, 

så kom det mest av den resonen, 

(precist som i vår Opera) 

att salig Dumbom ej höll tonen. 

Men det vari han lyckats bäst 

var konsten att ta ut charader, 

som man kan se av nästa rader 

i svaret till en näsvis präst. 

Jag tror, att prästen hette Trälund ... 

Lik, gott! ... "Mitt första" , sade han, 

"är fä - mitt andra hund." "Minsann", 

föll Dumbom in, "ert hela - fähund. 

Om i joujou de Normandie 

han ej som mästare briljerat, 

bör han ursäktas däruti, 

ty spelet var ej inventerat. 

Att vara gift och vara slav, 

höll han för samma i det mesta, 

och ibland äktenskap det bästa 

det äktenskap, som ej blir av. 

Må vem som kan, och vem som vill, 

sin flykt åt högre rymder spänna, 

den vise Dumboms sats var denna: 

"Jag lever helst, när jag är till." 

Vår Dumbom lade sig en afton 

helt frisk och sund till själ och kropp, 

men steg om morgon stendöd opp - 

O vandringsman, gnothi seauthon!

J H Kellgren:

Mina löjen

Jag ler - o gudar, nöjets gudar!
Er anblick föder mig på nytt:
I mina tankars klädnad bytt
från sorgedok i glädjeskrudar.
Som jorden vid den tända dag
i solens länta färgor prålar;
så från ett klarnat sinne strålar
det ljus, som stundom med behag
vår levnads nakna öken målar.
Jag ler - fly bort, du dårars här!
som dig med självgjord smärta sårar;
oskära ej med dina tårar
den vers åt löjet helgad är.
Fly, att av dagens ljus förgäten
i skrevors natt bland uvar bo;
och våga ej, med dina läten
att styra mina kvädens ro!

En fakirs rygg, som kedjan böjer;
ett tårfullt ögas mörka grop,
vars blick en avgrunds fruktan röjer;
en panna som bekymret plöjer;
din bleka hy, ditt klagorop:
är det den åsyn, som förnöjer
en Gud, så nådig och så öm?
Nej, grymme! i en mjältsjuk dröm
du dig en Gud ur hjärnan skapar,
som dina egna lyten apar. -
Han, som i vårens blomma ler,
och uti västans fläktar andas,
och uti druvans nektar blandas,
och genom solens blickar ser;
vars röst Glicere på harpan spelar
och han, som eld och sötma delar
åt varje kyss som hon mig ger ...
Vad? - Skulle han till tack begära
en kalk av mina tårars flod?
Han själv, så lycklig, och så god,
gör mänskors lidande hans ära?
Begär hans altar gråt och blod? -
Mitt bröst förbannar denna lära.

Glicere! skön är du; himmelskt skön!
Roslin förgäves duken breder,
och l' Archeveque för konstens heder
ej vågar ett så farligt rön.
Glicere! men än ett enda fattas,
det utgör själen av din prakt:
av ögat du gudomlig skattas,
men hjärtat har ej något sagt.
Ditt lov från alla läppar flyter:
Vad glans, behag, och smak och skick!
Du ler! - I samma ögonblick
vårt lov i kärlek sig förbyter.

Säg, Bubo! vilken förmånsrätt
ditt väsen över djurens höjer?
Jag har förnuft - det säges lätt:
men mån det lika lätt sig röjer? -
Du sover, äter och blir mätt;
du röres, lider, älskar, hatar,
du åtrår, njuter, leds och ratar:
i ett så upphöjt tänkesätt
känn, säger du, min gudaätt,
vem delar mina ärestoder? -
Jag, svarar apan, jag, din broder -

Förr skulle du med skäl berömt
ditt tungomål, din konst att stoja;
men ack! vi har man så fördömt
gjort mänska ur en papegoja.

Ett skäl av heligare makt
du snart för våra ögon ställer:
har icke själva Skriften sagt
att du i välde, som i prakt,
mer än den stumma fänad gäller
som hon din spira underlagt -
men när det svultna lejon slukar
ditt majestät med hull och hår,
mån ej din nåd för vida går,
och det för mycken frihet brukar?
Din arga hund, din ilskna tjur,
och flugan på din kunganäsa,
lär dessa oförskämda djur
sin bibel litet bättre läsa:
Vad annars gagnar ett befäl,
som ej den minsta jordmask lyder?
Nej; hör av mig det enda skäl,
som mänskans högre välde tyder:
du ler; du ensam ler, min vän,
uti naturens vida rike;
i annat allt du djurens like,
från dem av löjet känns igen.

Se dessa folk, så vida skilda
från oss till skapnad, bruk och ort,
och säg när du dem kallar vilda,
vad detta skällsord billigt gjort?
Mån brist på präster, som förföra;
på läkare, som tyst förgöra;
på domare, som vränga lag;
på konungar, som folk förtrycka;
på smickrare, som laster smycka;
på usla rimmare som jag;
på spelhus, nummerlotterier,
spektakler, baler, slottskanslier,
gillstugor, lasaretter? - Nej:
helt visst i deras grova seder
röjs mänskan med långt större heder;
men se - de skratta nästan ej.

En trögväxt ört på jordens yta
var visdom förr; så är den nu.
Dock kan ett Grekland billigt skryta:
(Må icke Sverige det förtryta!)
dess visas antal steg till sju.
En bland dem sägs ha alltid skrattat
åt vad som hänt, åt dygd och brott.
En annan åter ögat mattat
att gråta över ont och gott.
Om en av mina vänner frågar,
vem mest av dessa prisas må,
jag öppenhjärtigt svara vågar:
de voro narrar båda två.
Allt har sin tid; men dårar strida
mot ordning, tid och skick och allt;
vad mänskligt är, bör mänskan lida:
naturen gråt och skratt befallt.
Det är ett fel, att löjet hämma
när man så mycket löjligt ser;
det är ett brott att ögat dämma
när mänsklighet om tårar ber.
Ve den barbar, för känslan död,
som famnen för en broder sluter;
som icke rörs vid uslas nöd,
och då han delar dem sitt bröd,
av vällust icke tårar gjuter!

Men våren följer vinterns spår.
Ej Bores våld beständigt rår
att fältets prydda ban föröda;
sefiren stundom skalkas får,
och hjärtat skulle snart förblöda
av egna och vid andras sår,
om löjet ej en balsam ägde
som kunde lindra våra kval,
och om ej dårars runda tal
de olycksfullas övervägde.

Kom då, du löjens kvicka tropp!
Följ mig i alla livets skiften
och lär mig ta ett glättigt hopp
på brädden av den mörka griften!
Lät edra vingar flyktigt sväva
omkring mitt bord, min säng, min bok;
lät dumhet för ert gissel bäva;
men söken väl ert utbrott kväva
i sällskap med en högborn tok.
Vi kan jag ej tillfyllest bäva
att bland de stora vara klok?

Vem skall jag först mitt löje skänka? -
Jo, ärans folk bör ära ske.
Det vore bördens rätter kränka,
att ej de Höga först bele.
Ack! när jag deras liv beskådar,
så fullt av laster, prakt och tvång;
den glans, som ingen värma bådar,
och yrslan vid sireners sång;
det stoj, som endast örat fyller,
då själen tom och hungrig är;
det glitter, livets skal förgyller,
då masken själva kärnan tär;
den goda ton, som mera gäller
än vett och dygd och skicklighet;
det falskhets gift, som oskuld fäller
med en belevad nedrighet;
de nycker, som förtjänsten döma,
som blindvis lasta och berömma,
och slutas med ett: vare sagt;
den träldom hos en överherre
som dubbelt hämnas på de smärre;
det nit för egen vinst och makt,
som säljer fosterlandets lycka
mot rätt att i sin mån förtrycka,
och sig med band och stjärnor smycka,
och dunsta muscus och förakt;
den svarta list, de djupa ränker,
som döljas under vänskaps larv;
den skyddningsblick en Midas sänker
till dem, som snillet fått i arv ...
När jag hos er, I lyckans söner!
så mycket argt och uselt ser;
jag all er brist och dårskap röner
och utav harm och ömkan ler.

I Levi barn! tan intet illa,
om jag åt eder skratta törs.
I mån ju nöjas att förvilla
det folk, som rikta kan er börs;
men jag tyvärr! som intet äger,
varav man tionde kan få,
vad jag i fåvitsk blindhet säger,
må ljusens barn ej akta på.
Jag må ju le, när I prediken
om denna snöda världs förakt,
och likafullt med allo makt
för gunst och vinst och vällust fiken.
Er vård, att våra själar söva
med hopp om evig himlaro,
och jorden till er själve röva,
och själve njuta, då vi tro;
ert helga hat, vars vreda vågor
ej nånsin stillas i er själ;
ert kristna nit, att för vårt väl
oss skära genom blod och lågor;
och allt det andeliga gräl,
som plär en pöbels lättro gäcka:
allt må ju med fördubblat skäl
till löje mer än vrede väcka.

Åt er, åt er, I tidens lärde!
jag ofta hjärtligt skrattat har;
åt edra frågor utan värde
och edra meningslösa svar;
ert raseri att allt förklara,
evad som hänt och aldrig hänt;
er blinda vördnad, att försvara
vad ålderdomen tänkt förvänt;
er konst, att över hårstrån kiva,
och skriva, skriva, skriva, skriva,
i kors och tvärs och med och mot;
att känna noga jordens klot,
och vilken väg dess rullning tager,
men ej den kraft som hjärtat drager,
och ej dess brist, och ej dess bot.
Vad mera löjligt, än er möda
att här ert liv i brist föröda
för ärans liv i minnets sal? ...
Men vem kan räkna stjärnors tal
och all den lärda dårskaps gröda?
Om du med Voltaires dubbla liv
och Voltaires skicklighet att gäcka,
ej ägde annat tidsfördriv;
så skulle mödan dock förskräcka,
och dina dar förlitet räcka,
Att teckna upp en litanie
av allt det lärda vurmeri
som visa hjärnor kläckt och kläcka.

Du poetastrers magra kön,
som lärt, till dina synders lön
och våra synders lön, att rimma,
åt dig jag skrattat mången timma!
Skryt icke Grekland! skryt ej mer
av din gudomliga Homer,
sen Sverige i sitt sköte äger
den honom vida överväger.
Den gamle i sin Iliad
blott då och då man nicka funnit,
då vår den höjd i konsten hunnit
att snarka i var enda rad. -
Skryt ej utav din Sapphos sånger,
som störtat sig på Leucas bank;
den svenska var ju tusen gånger
mer ful och mera älskogskrank. -
Om Æschyls röst de grekers öra
med sådan styrka kunnat röra
att deras fruar missfall fött,
och deras barn av skrämsel dött,
bör det vår undran mindre göra:
vem blir ej snart i själtåg bragt
att Träskets dramaturger höra?
Då Æschyl slog med åskans makt,
de med narkotiskt gift förgöra. -
Vi har jag ej, o Pope! din hand,
att i en Dunciade betvåla
den mängd scriberer i vårt land,
som med Apollos lager pråla?
Anacreon, var är ditt lov?
En annan rövat har din lyra.
Som kvick i fylleriets yra,
förtjusa lärt Priapi hov;
som lik i otukt med Chrysipper,
och lika rik på vittra föl,
ur svenska krogars Aganipper
sin ådra fyllt med dubbelt öl:
hans muser sig på spinnhus nära,
hans gratier ligga under kur,
och uti Platskans jungfrubur
han kärleksgudens språk fått lära.

Och du, de sköna dårars släkte!
ack!, skulle jag ej le åt dig?
Dig, som en nådig himmel väckte,
att mot bekymret föra krig.
Vårt kön, som vant vid plumpa seder
dig för sitt fall beskylla plär,
dock måste medge till din heder,
att du vår fot till avgrund leder
så ljuvlig väg, som möjligt är.
Allt vad du tänker, vad du säger,
din svaga dygd och täcka brott,
allt är så läckert och så smått;
allt till vårt löje anspråk äger.
Hur kunde ur så bitter ton
en Boileau mot din ära kväda?
Jo vet, till tröst, att en kalkon
gav honom fulla skäl att smäda.
Ditt djupa vett, din säkra smak
att om den benigaste sak
uti paryrens högmål döma;
din konst att under blomster gömma
ditt avundsfulla hjärtas svall;
att genom om och men berömma,
och utan kärlek synas ömma
och under brånad synas kall;
ditt yra skämt, ditt kvicka joller,
där du ej själv din mening vet
ditt svek, din söta trolöshet,
som sällan vår förtvivlan våller;
och dina nyckers flyktighet;
din list, som råder över styrkan,
som gör din herre till din träl: -
ack vad oräkneliga skäl,
till lov och löje, hat och dyrkan!

Men du, vars hand, så djärv och svag,
med högmod andras dårskap risar;
mån du väl själv, min lilla Jag!
mån du väl själv vid sannings dag,
en mindre löjlig skapnad visar?
Träd fram uti ditt samvets ljus,
och se hur högt din vishet gäller,
då, främling i ditt eget hus,
du andras fel i dagen ställer.
Säg, vilken dig med blindhet slog,
då du till lycka och till heder
den Helikonska vägen tog,
som gent till hospitalet leder?
Vad usel smak, vad mager spis
att sig med lagrens barkbröd föda,
då siffrans barn på Crœsers vis
sin dumma kropp i vällust göda?
Tror du vid polens platta bygd
att någon lön åt snillet ämnas,
där blott din farfars farfars dygd
har rätt att för din egen nämnas? ...

Håll upp! - Jag nog min dårskap ser;
Jag, som en ann, åt svaghet skattar,
och då jag högt åt andra skrattar,
jag åt mig själv i tysthet ler.

J H Kellgren:

Spel-Olles gånglåt

 

Löven de grönska i sol kring alla vägar

och alla lärkor sjunga den långa vårens dag.
Hän genom hagar jag gångar som jag plägar
en stackars fattig speleman, en speleman är jag.
Sol, sol, sol i de glimmande snår,
sol, sol är det var jag går.
En speleman, en hjärteglad,
en speleman, en speleman är jag.

Ute i världen där tiga alla sånger
och glädjen är en fela, som mist varenda sträng.
Går jag än ensam och sorgsen många gånger
skall dock min visa klinga som lärksång över äng.
Sång, sång, sång ger mig lyckan igen
sång, sång blir min följesven.
Klinge därför visan min
som lärkesång, som lärksång över äng!

Kommen, i unga, när aftonsolen dalar
och alla byar rodna omkring vår klara sjö!
Låtom oss sjunga en visa, som hugsvalar
och alla våra sorger för himlens vindar strö.
Glöm, glöm allt, som gör hågen så tung.
Glöm, glöm, var blott glad och sjung.
En låt som strör sorgerna ut
strör sorgerna för himlens vindar ut!

Kan jag väl klaga, när i den gröna hagen
jag hör hur trasten spelar sin flöjt med raska tag.
Gökarna ropa den hela långa dagen
och ängens alla blommor mig dofta till behag!
Sol, sol, sol i de glimmande snår,
sol, sol är det var jag går.
En speleman, en hjärteglad,
en speleman, en speleman är jag.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Novemberbrev till en vän i staden

Det är så längesen jag hörde av dig.
Du har väl ditt, förstås, och ont om tiden.
Säg, är du nöjd med det som sommarn gav dig,
den vackra sommarn, snart och snabbt förliden?
Jag tänker mig att ni som bo i staden
där kvällens alla ljusreklamer brinna,
ni vet så litet om när höst går in
och solen gör sig redo att försvinna.

Men här är hösten verklighet och nära,
dess tyngd och blåst och suckan ha vi del i:
en drömlikt blek septembermånes skära
och bråda dagar innan Mikaeli.
Så lugnar allt. Då är det tid att tacka
för regn och sol och skördarnas förkovran.
Men svart och tungt står mörkret kring min kväll
och sorgset klaga svanorna i Hovran.

Och jag har svårt att låta tanken stanna
vid höstens gröda som i svett vi bärgat.
Det drar så fjärran vindar kring min panna,
så sällsamt sorl i träd som hösten härjat.
När mina tankar följa vindens banor
i svartan natt, är det på dig jag tänker -
jag vet, att inte heller du har nog
av det som arbetet och jorden skänker.

Just nu, kanhända, går du ut på taket
ifrån ditt bo högst i det gamla huset
och stödd på barriären drömmer vaket
som på en klippa ovan gatubruset.
Du står där tyst bland murar och antenner,
där vattnens vindar svepa nyckfullt fria.
Och över dig är skyn, och under dig
de branta gatudjupen i Maria.

Vad ser du väl? Den mörka Riddarfjärden
med vattnet brinnande av ljusreflexer,
din egen stad, den vackraste i världen,
med torn som sträva högt och vidd som växer.
Kanhända ser du ingenting av detta.
Kanske ur allt som lyser och som larmar
mot tystnadens och ensamhetens bad
i ordlös längtan lyftas dina armar.

Ty icke blott av bröd skall mänskan leva.
När natt går in och dagens ävlan stannat,
står själen upp ur fängelse och skreva
och ropar, ropar efter något annat.
I dagens tusen tomma intigheter
en mening med vårt liv vi fåfängt leta.
Mot mörka rymder över land och stad
gå tusen hjärtans frågor, ångestheta.

Möttes vi väl i samma ångestbölja,
fastän så långt, så långt ifrån varandra?
Och fick du svar? Jag ser, hur åren skölja
bort mer och mer av stigen jag skall vandra.
Jag vet hur hårt du prövats. Räck mig handen
ur detta vida mörker, syster kära!
Mot vinter gå vi, både du och jag,
och båda stå vi ensamheten nära.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Paria

Visst har du drömmareögon. 

Men har du ingenting mer? 

Ingen pappa med pengar 

så vitt jag ser. 

Trodde du dig om att växa 

ut ur den givna ramen 

utan så mycket som en 

studentexamen? 

Var du ett ljus i skolan? 

Ack, det gör ingenting! 

Så barnsligt att tro, att man spränger

fattigdomens ring 

med så billiga medel 

som begåvning och flit! 

Du fick passersedel 

bara hit. 

Måsar och änder tigga. 

Du är deras bror. 

Men det drar vasst från Slussen 

och du har dåliga skor. 

Här bakom kiosken vid kajen 

är lite lä. 

Var har du lärt dig att skära 

så skickligt i trä? 

Se, en så vacker madonna! 

Ingen italienare 

kunde ha skurit dragen 

mildare, renare! 

En skönhetslängtan som denna 

kan kvävas, men ej bli död. 

Och kvävda lågor kan bränna 

värre än glöd. 

Hjälpte det inte att sträva? 

Slet du, tills viljan brast? 

Så kom du aldrig ur 

din pariakast. 

Det som du drömde och ville 

blev aldrig till gärning frälst - 

sen kan man sjunka och sjunka 

hur djupt som helst. 

Livet är inget lotteri. 

Högt stiger bara den 

som fått en okuvlig vilja 

i begynnelsen. 

Nej, du ska se det klarar sig! 

Är det för sent? 

Bli inte arg för jag tröstar, 

det var ej så illa ment! 

Man ska inte tro man har vingar, 

blott lämpa sig efter måtten. 

Visst fastnar man, men man står stadigt 

om man står kvar på botten. 

Bäst om man låter vingen 

få tyna bort. 

Bär den en? Det vet ingen, 

och livet är kort. 

Slita till födans gåva 

och inte begära mer, 

så bör man göra, och sova 

när solen går ner! 

Fattiga son av Sverige, 

sov i natt utan sorg, 

i Frälsningsarméns härbärge 

vid Kornhamnstorg!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Två jutar

Den ene var mörk och senig. Han kom från Jyllands hed. 

Han skulle hem till sin faders gård, bara det blev fred. 

Han sov ej stort om nätterna. Han hade ingen ro. 

Han drömde att det var hans far som mistat get och ko. 

Den andre var från Falster, lurvhårig, barkad och brun, 

men skägget på hans haka var bara en gosses fjun. 

De plundrade gråa byar med övermakt, grym och stor - 

sen drömde han att han hade dräpt sin egen fattiga mor. 

De sågo klungor av låga hus vid skogens svarta rand 

och drömde de voro hemma och ej i fiendeland. 

De voro med vid Brunnbäck när bondehären vrok 

den jutska horden i älven och skakade av sitt ok, 

de flydde genom Långhedens morar och moras, 

följda tätt i hälarna av pilskott och vredgad mas. 

De ville hem till Jylland, till Falster och till Fyn. 

På Gussjö väldiga myrar sjönko de ner till dyn. 

De gingo ner sig till midjan och sen till bröst och hals. 

De ropade: "Herre Jesus" först. Sen sade de intet alls. 

En fattig far på Jyllands hed vart ensam i stuguvrån, 

en fattig mor på Falster såg aldrig mer sin son.

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Till en diktare

Du skall icke svika, icke svikta! 

Leva hundra liv, det är att dikta - 

känna andras öden smärtsamt nära, 

höra tankars bud och tyda hemlig skrift. 

Mitt i egen gärning skall du bära 

andras sorg i blodet som ett gift. 

Du skall vaka, medan andra sova. 

Får du klarsynthetens bittra gåva 

skärpt, så att du tror dig glimtvis ana 

alltings sammanhang i en benådad stund, 

är det ock ett krav: Svik ej din bana, 

ej det bästa i ditt väsens grund! 

Ty det öde som du fick: att känna, 

jublets fullhet, ångestens gehenna, 

djupare än andra, blev ej givet 

att du skulle bygga egen ära av. 

Du skall söka sanningen om livet, 

vara tolk för det som livet gav!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Ljuslängtan

Människa, varför föddes du att älska ljuset?

Det syns så sällan,
och dina skumma ögon skönja intet
av själva källan.

Du fick ej någon ljusets jord att bo på.
Nej, stormen sjunger
och mörkret tätnar. Vad har du att tro på
för själens hunger?

Se, tidens rymd är full av släckta stjärnor,
av skövlad tro och ideal som falla.
Visdomens dryck, med hjärtats frid förvärvad,
har smak av galla.

Du kunde ha det lugnt. Du kunde nöjas
och stridlöst låta mörkret slutas om dig.
Nej, liv är strid för ljus. O, hjärta, darra
i kamp mot mörkret utom och inom dig!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):

Människan

Människa, varifrån kom du? 

Var du en urcell, slungad på stranden, 

förd av en allsmäktig vilja, som visste 

mening och väg och som aldrig tog miste - 

någonting över allt vad vi känna, 

bortom allt vett och förstånd? 

Kraften, som danade ut dig, som räckte 

för ett så underbart, okuvligt släkte, 

vad var riktigt ditt eget av denna 

outsinliga fond? 

Skumma, outrannsakliga 

gå dina anor till tidlösa tider. 

Runt om i jordens bortglömda gravar 

vila, med vakt av offrade slavar, 

härskare, hövdingar, faraoner, 

multna de fattigas ben. 

Människoätter komma och fara. 

Öknen, jorden och bergen bevara 

kilskrift, bildskrift från flydda eoner, 

slagen i hällarnas sten. 

Människa, hur länge var du? 

Hur länge skall du förbliva? 

Under din värld, där fartböljor brumma, 

sova urtidsskogarna stumma, 

djupt i sandhav och lervalv förstenas 

jätteödla och mastodont. 

Men du är kvar. Och likt dina fäder 

bygger du torn som i Babylons städer. 

Forntid, nutid och framtid förenas 

inom din horisont. 

Stormflod och urhav fördränkte dig. 

Skridande isglaciärer 

spolade sönder ditt rike, begravet 

under giganternas vandring till havet. 

Men i de väldiga vägarnas fåra 

sår du, bygger och bor. 

Upp ur örlig och pestilentia 

reste sig viljorna, vakna, fria, 

tusenhövdade, tusenåra - - - 

Människa, vad du är stor!

Hilda Olsson (Kerstin Hed):