Var du en urcell, slungad på stranden,
förd av en allsmäktig vilja, som visste
mening och väg och som aldrig tog miste -
någonting över allt vad vi känna,
bortom allt vett och förstånd?
Kraften, som danade ut dig, som räckte
för ett så underbart, okuvligt släkte,
vad var riktigt ditt eget av denna
outsinliga fond?
Skumma, outrannsakliga
gå dina anor till tidlösa tider.
Runt om i jordens bortglömda gravar
vila, med vakt av offrade slavar,
härskare, hövdingar, faraoner,
multna de fattigas ben.
Människoätter komma och fara.
Öknen, jorden och bergen bevara
kilskrift, bildskrift från flydda eoner,
slagen i hällarnas sten.
Människa, hur länge var du?
Hur länge skall du förbliva?
Under din värld, där fartböljor brumma,
sova urtidsskogarna stumma,
djupt i sandhav och lervalv förstenas
jätteödla och mastodont.
Men du är kvar. Och likt dina fäder
bygger du torn som i Babylons städer.
Forntid, nutid och framtid förenas
inom din horisont.
Stormflod och urhav fördränkte dig.
Skridande isglaciärer
spolade sönder ditt rike, begravet
under giganternas vandring till havet.
Men i de väldiga vägarnas fåra
sår du, bygger och bor.
Upp ur örlig och pestilentia
reste sig viljorna, vakna, fria,
tusenhövdade, tusenåra - - -
Människa, vad du är stor!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar