som har tre, fyra kamrar blott,
ej prålande, men likväl prydda,
och där är alltid varmt och gott.
Parisiskt yppiga gardiner
få ej fördunkla hyddan min,
där solen hela dagen skiner,
och vem som helst kan titta in.
En kammare har mamma ensam,
en annan bor min tant uti,
den tredje är för fler gemensam,
och, mina vänner! där bor ni.
Men, kära flickor! nog förstår ni
jag även har ett kabinett,
och vem bor där? Jo, gissa får ni!
Ni gissar ändå inte rätt.
Jo, vet ni där, där sitter fången
en liten alltför rolig gäst.
Men, flickor! tyst — ty annars mången
vill kanske komma i arrest.
Han heter eljest Astrild, skalken!
Och är väl inte känd av er?
Men, kära barn! er häpnad svalken,
så - ska ni snart få veta mer.
Ja, Astrild heter han, den luven!
Och hans historia lyder så —
jag kan väl tro hur ni er gruven
för vad ni här ska höra på;
jag kan väl tro hur ni bevaken
för spejaren var enda stig —
ack! det gör inte stort till saken;
han narrar er så väl som mig!
Men hör nu på, i vilka grader
den skälmska gossen mig besvek!
I böljan höll han serenader
och var så gråtögd och så blek.
Jämt återför hans ömma luta
de suckar vindarne förströ;
jämt hotar han att aldrig sluta,
och slutar jämt med hot — att dö.
Nog, må ni tro, jag stängde vägen
och syntes ömsom döv och stött;
men ack! han var så öm, så trägen,
och tänk om stackarn hade dött!
En gång — jag vet ej av vad sprittning —
mitt hjärta kom liksom på glänt;
men flux! tog han det i besittning,
förrän jag visste vad som hänt.
Men nu — ej grät han mer, ej vek han
för något hot och något krus:
"I gummor, maken åt er!" skrek han,
"I flickor, jag rår om mitt hus!"
Långt värre än kung Carl i Bender,
han larmade och tog ej fred;
och jag skrev opp i min kalender
det enda jordskalv hyddan led.
Jag tror att flickorna fått rymma,
och gummorna bo tämligt trångt,
om jag ej väpnat av den grymma,
förrän han komma fick för långt.
Jag narra’n in i kabinettet
och pang! sköt regeln utanför.
Nu, kära flickor! vet ni sättet,
hur man despoten ödmjuk gör.
Men när hans yrsla var förgången,
och frid med grannarna som förr,
jag tyckte synd om stackars fången
och öppnade hans fängseldörr:
"Var fri igen!" — "Nej!" hörs han svara,
med ömt begär och fint behag:
"Marie! här är mig gott att vara,
jag sitter där jag sitter jag."
Där sitter han, der går han ledig,
där jollrar han i menlös frid;
han får väl lov att vara sedig,
då tant och mamma bo bredvid.
Han är ej mera yr och yster,
men glad och ljuv, den lilla gud;
kanske för mycket för en syster.
Kanske för litet för en brud!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar