torsdag 4 maj 2023

Litet tillförne vinteren grymma














Litet tillförne vinteren grymma 
stormade, vräkte med snöglopp och ur: 
djuren all måst i sin’ kulor inrymma,
var och en herde satt still i sin kur. 

Åter har Himmelen ändrat den kvida; 
vintren är borta och sommaren när: 
lust är nu bo uti Nordanland vida; 
allting nu kvicknar och lever nu där. 

Luften är klarare, dagarna längda;
natten har avklätt sin sörjande dräkt: 
sorgmolnen äro av solen bortträngda; 
blidaste västanvind är ock uppväckt. 

Lundernas grönska nu skogarna toppas,
barken är lossnad, trän giva god sav,
dalarna blomstras och kvistarna knoppas,
vilken stor hugnad vi hava därav!

Slätmarken höljes av gröna tapeter,
backar av liljemångfärgade blad,
vallgossen trallar i marken och betar
lammungar sina och gör sig helt glad.

Lurar och hornen nu dagligen klinga,
eko i bergen där giver av skall:
djuren ock kvicka bland buskarna springa,
herden får driva sin boskap i vall.

Kommer Herdinnan och honom så möter; 
kämpevis höras då spelande ljud: 
hornen och lurar mot pipor och flöjter 
brumma som voro där Brudgum och Brud. 

Kirrande lärkan i luftena kvittrar: 
orren vid orrhönan kuttrar så täckt: 
lilla vår steglitsa hjörtligt ock pittrar,
göken han är ock att gala nu väckt. 

Sunden bland holmarna öppna vi finna; 
sprittande fisken i lugnet också: 
klara kristall-lika källbäckar rinna 
sorland’ i stenarna där de framgå. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar