den mörke främlingen med positivet
på lutad skuldra, svettig, trött och röd,
om han har lyckats få en slant till bröd
i dag ännu, det är ej säkert givet.
Följd av en intresserad liten svit,
mest barn och gummor, till din gård han drager,
förtörnas ej för att han kommer dit,
låt honom spela blott en liten bit!
Ej världen någon skada därav tager.
»Det är blott lättja», så du svarar kallt,
»dessutom falska toner jämt jag hörer,
envar arbeta må, det är befallt»;
och så du skriver i en tidningsspalt,
om huru han din ro beständigt störer.
Likväl — förlåt mig för min polemik —
ej alla Mozart hört och Haydn spelas,
må vara: du är bildad, du är rik,
men fattigmannen älskar ock musik
och nöjes med vad bristfullt här presteras.
Visst är det sant: ett mera gagnfullt kall
den unge mannen kunnat åt sig välja,
han är bevarad dock från brott och fall,
och människan för hårt ej döma skall;
vem kan väl livets skilda banor tälja?
En tid kanske ännu och sen ej mer
den oblitt dömde skall kring landet »flacka»,
hans lyckas sol för länge se ’ n gått ner,
om några tiotal man visst ej ser
en skymt utav hans slitna sammetsjacka.
Vi leva i förvärvets, nyttans tid,
den ej är tidens son, han dukar under,
och uti världens ävlan, kamp och id
skall positivets ton dö utan strid;
så låt den ljuda några korta stunder!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar