är fjät av en skata,
som hoppar och kliver
på drivornas gata.
Det liknar en fluga, som fallit i bläck,
men sedan så tapper
spatserar på papper
och ritar sin vandring i bukter och streck.
Det forsar ur pennan
i strida kaskader,
det rinner ur rännan
i slingrande rader.
Som tonerna trilla ur frökens tangent,
så trilla här orden
som ärter på borden
att färska serveras åt tryckarens pränt.
Ty det må du veta,
höglärde magister,
som fåfängt vill leta
i detta register,
att minsta det streck, som jag slänger till vägs,
har huvud och fötter,
har blommor och rötter
och skriver en mening så fort som han sägs.
Det vore för galet,
om skrivaren ville
flux pränta ut talet
vid lantdag och gille.
Vad hinner den stackaren? Må jag ej le?
Men se, när han sinkar,
och pustar och blinkar,
då är stenografen hans räddande fé!
Och tänk, när det pratas
i ständernas plena,
då är ej att latas,
när talen de skena,
då sitter jag spikad långt inne på natt.
Ve mig, om jag fumlar!
Vad är det han mumlar?
Ack, hade jag öronen då som en katt!
En annan kan dundra
som hagel i knuten!
Då blixtrar det hundra-
de ord i minuten,
och pennan av blyerts hon kittlar min hand.
Jag hissnar, jag blandas,
jag törs icke andas ...
ack, vore vart ord dock ett frö för mitt land!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar