Lilla fågel, varför byggde du
vid den stora vägens larm din hydda?
Var din djupa skog ej sval och ljuv,
stodo ej dess björkar lövbeprydda?
Lyste icke morgonrodnan där
lika blid och tjusande som här?
Bäckens tysta silverbölja sam
i de långt, långt bort belägna dalar;
här med buller åker flärden fram
sina tunga järnbesmidda salar.
Lugn och stillhet var den gömdas lott;
arma fågel, här bor fruktan blott.
Varför bytte du mot parkens doft
dammet kring den nötta vägens gränser?
Varför älska mer ett härjat stoft
än den färgprakt, som i lunden glänser?
Varför, för att skåda världens strid,
offra opp din obemärkta frid?
Synes dig ej dagen ofta lång,
innan nattens lugn ditt tjäll besöker?
Klappar ej ditt hjärta mången gång,
när ett dån sig närmar och föröker?
Lyfter du ej ofta nog förskräckt
vingen, över dina späda sträckt?
Bodde du i fjärran lund ändå!
Ingen oro där ditt hjärta röjde,
ingen fruktan skrämde där de små,
om du även nångång borta dröjde;
ty för dem naturens stillhet där
vore, vad din lätta vinge är.
Fågel, fågel, när de späda snart
börja sina fjädersegel lyfta,
led då utan tvekan deras fart
till en nejd, dit inga stigar syfta,
bygg och lär dem bygga där i ro
nästa sommar var sitt lilla bo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar