att du blivit vackrare blott sen vi brutit.
Jag undrar om det väl ett kärlekens verk är?
Ty vi ha ej älskat, varandra blott njutit.
Det ser jag nu klart, ty fast länge jag lidit
och pinats av minnen som hånande ropat,
du har dock till sist utur sinnet mig glidit,
och dina små spår har ur hjärtat jag sopat.
Vårt samliv var skönt som en sjungande brasa,
som frysande gästerna värmer och smeker.
Vi hunno tillräckligt att smeka och rasa,
och trött kan man bli, till och med när man leker.
Den första du var . . . Om ej ordspråket ljuger
ditt minne blir ljuvast, om ock ej det största.
Den första förfriskande bägaren duger
mer än den man får sen man upphört att törsta.
Vi se på varandra . . . Du minnes den dagen
du höll mig om halsen, när dårad, betagen,
jag stammade ord, vi nu ej kunna fatta. —
Vi se på varandra, och tvunget vi skratta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar