som tyst i natten, sörjande er fader,
framskynden hand i hand i spridda rader
i skräck för Hunden och Orions pilar!
Till eder hän mitt skygga hjärta ilar,
när ångesthetsat blodets flöde silar. —-
Dock huru gällt och flämtande jag bad er,
I hören intet! — Ännu aldrig vilar
er skara sig på rop och veka böner
av rymdens barn, långt mindre jordens söner. —
Och ändå denna dunkla trängtan bär jag:
Att tas vid handen milt av Alkyone,
att föras hän högt över jord och måne
och stilla undra, skälvande: Var är jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar