Ur björnmossbädd, där ängsull vaggar vit,
på tunga vingar lyfta tjäderhanar,
mot klardjupt vatten stupar grå granit,
runt drömma höga tallar, mörka granar. —
Till ro de öde hultens tystnad manar:
här lever minnet, barndomsdrömmerit.
Vad själen starkast känt och djupast anar,
det föddes här och kallar åter hit.
Här är den stillhet, där mot himlens blå
likt furans höga längtan tanken stiger. —
Av malmens klang och forsens strida brus
här hjärtan stärkts att älska och förstå
den allvarsdjupa ro, där allting tiger
i högblå tystnad och i gyllne ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar