Det vita huset milt sin hälsning sänder,
klar ligger sjön med furumörka stränder. —
Här levde far och mor. Och hennes fränder,
de döde fäder under seklens år,
till vilka hän din tankes ursprung går.
I denna nejd, bland dessa berg och snår
de fötts och fostrats, gått med grånat hår:
En släkt av stilla lärde och poeter,
som kände grekskans och latinens meter
och gruvans malm och skogens hemligheter —
och milda kvinnor, som med drömfödd sorg
sett dagen dö vid söm och blomsterkorg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar