(Se även På tröskeln till Marias hem)
Upp, min tunga,
att besjunga
honom som på korsets stam
stacks och blödde,
jorden gödde
som ett slaktat helårslamm,
han ur griften
som i skriften
aldrig verkligen trätt fram.
Att han gjorde
vad vi borde
är ej vår rättfärdighet,
att han kände
vårt elände
gör ju inte slut på det,
att vi ärvde
nån reservdel
hjälper ej när vi gick bet.
Vi förlossas
blott på låtsas,
avgrundens och dödens makt
blev ej bunden
i den stunden
då han sitt finito sagt,
han ej velat
vad vi felat,
fram sin enkla lära lagt.
Gamla, unga,
får besjunga
Faderns takt och ärlighet,
även bära
Jesu lära
ut till dem som önskar det,
prisa Anden,
som i sanden
bygger slott av enighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar