då hon förtvivlad såg de döda, som betäckte slagfälten,
när den sista kanonen tystnat, men krutröken ännu dröjde i luften.
Där hon skred fram hörde jag henne tala till sin jord med sorgsen stämma:
Tag vara på dem, o min jord! snyftade hon. Jag besvär dig, förspill ej mina söner!
I strömmar, upptagen dem väl, uppsugen deras dyra blod,
och I fält och ängar och I vindar som fläkten däröver,
I alla kosteliga örter och 1 mina floders djup,
I branta klippor, och I skogar, där mina barns röda blod förrann,
och I träd, upptagen i edra rötter, till ett arv åt edra efterkommande,
upptagen mina döda — mina ynglingars sköna kroppar och deras dyra, dyra blod.
Haven det allt i förvar åt mig och given mig det trofast åter, om många år!
I den ångande myllan, i gräsens dofter, om månget århundrade,
i ljumma fläktar från fälten given mig åter mina kära — mina odödliga hjältar,
given mig dem åter med luften som jag andas — låt mig andas dem — låt ej
ett grand gå till spillo!
O tid och gravar! O luft och jord! O mina döda — luft och jord och gravar.
Giv mig dem åter, o ljuva död, under många år och århundraden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar