måndag 11 oktober 2010

Myrstacken

Nej, aldrig glänste vallarna så gröna!
Re'n hade längesedan Tusensköna
och Ijusögt Jungfrulin och Ögontröst
förskrämda väckts av jägarhornets röst,
fast bina än i kupan sutto gömda.
En butter Spåmanstistel, vilkens tömda
och spruckna tiggarsäck blåsts full av sand,
med gnällig stämma läste i det fromma
men lantligt dumma Bullerblomstrets hand
och spådde allt det onda, som hans tomma
förstånd hört viskas av en Skogsfrublomma.
Och parkens Solros, blomstrens överpräst,
den stolte eldtillbedjarn, deras gäst,
som drömt i natten om en urskogsfest
med papegojors skrik och valv av cedrar,
re^n hade lyft sin blick från jordens mull
och vänt mot dagens stjärna andaktsfull
sitt negerhuvud med dess krans av fjädrar.

I ödemarken, där på ljungen syddes
det nät som trollen listigt drogo hop
och barnen vilsna efter skällan lyddes
och rädda smögo med sitt blåbärsstop,
där steg av barr, som fyndigt sammanplockats,
en myrstack, vilken hette Himmelsborg.

På taket arbetshjonen hade skockats
likt täta hopar på ett marknadstorg.
Det var ett band av bistra amazoner
med slev och raka, hacka eller spjut.
Runt bruna höfter hängde i festoner
det grova tyg, som sparsamt mättes ut.
Ett törne satt som kniv i varje bälte,
på hjässan nickade en svart karpus,
och varma alla stenarna de välte
från elva portar till sitt fästningshus.
Det var den högtidsdag, som myror fira,
när deras drottningar med dok och krans
på vingar höja sig i kärleksdans.
Berömdast av dem alla var Sahira
för pannans bruna färg och ögats glans.
De dästa friarna, som dåsigt legat
vid sina rika middagsbord och tegat
och tömt till sista droppen allt, som fanns,
ur borgens gångar sprungo till kupolen
och följde hennes virveldans mot solen.

*

På nytt sköt natten regeln
för ljusets port till fred
och under vattenspegeln
steg sluten näckros ned.
Då kom, från höjden fallen,
Sahira böjd av sorg
och steg mot kröningshallen
i festklätt Himmelsborg.

Hon hade ovan gungats.
Hon havets strimma sett,
där vita svallar slungats.
Hon skogens topp beträtt,
där inga väggar stödde
ett tak med sotig balk
men honungsvinet glödde
i lyftad blommas kalk.

Väl tusen händer sträcktes
och puka klang och horn.
Som drottningsäpple räcktes
ett litet pollenkorn.
Det var ett mästerstycke
med rutor och med band
likt ett byzantiskt smycke
av någon guldsmeds hand.

Hon hörde pipor fira
var gåva med en drill.
Hon fick till kunglig spira
en gyllene pistill.
Men allas händer knötos
om vingarna till sist,
som blodbestänkta brötos
från skuldran utan frist.

Nu knäföll het Ukhenna,
ett solbränt arbetshjon.
Hon ensamt ville spänna
den präktigt sydda skon :
— Min drottning, låt mig bliva
hos dig, när du får små.
Min tunga kan fördriva
en längre tid än så.

I tröga skymningsstunder
skall lägret ej bli hårt.
Jag täljer stridens dunder,
när Himmelsborg blev vårt.
I stackens hundra gångar
vi sprängde varje dörr
och gjorde dem till fångar,
som varit herrar förr.

Mer söt än någon honing
bjuds mjölk åt varje mor.
I bommad källarvåning
stå trädens löss som kor.
Högt upp mot takets tinnar
betäckta salar gå
med pelarna av pinnar
och bjälkarna av strå. —

Ukhennia, som till männer
visst aldrig sänkt sin blick,
av tvcnne grå antenner
ett slag på hjässan fick.
Det var en efterbliven
och yrväckt friarsven,
som harmsen och fördriven
slog hennes trut igen.

*

Överst i högbänk stödde
borgens drottning sin spira
mulen mot bordets kant.
Såren på skuldrorna blödde.
Silversållade skira
kostbart stickade kappan
föll i veck över trappan,
vilken stupade brant.
Böjd hon satt som i dvala.
Tystnen! Läpparna tala.

—Risten ert klockspel, som klingar!
Hämten på kuddar de vingar,
vilka vår menighet
från mina skuldror slet.
Se, hur de vissnade ligga.
De ha förtorkat och dött.
Skall jag om miskund tigga!
Har ej mitt sår förblött!

Mina händer ni skaka,
lova med snack förljuva
salens kvalmiga pina.
Trätans läskande druva
bättre dock torde smaka
edra läppar än mina.
Eder skall dygnet bli kort.
Vädret blir vackert och torrt.
Larverna skola på taket.
Störtskurn kommer med braket.
Larverna gråta och vakna.
Skyl dem och skyl edra bingar
fyllda med socker och vax.
Tänk, om av regnet det dracks!
Hjonet, som aldrig känt vingar,
kan ej vingarna sakna.
Bruten faller min spira.
Glömmen den vackra Sahira. —

Systrarna trängdes förskräckta.
Klockspelet saktare ljöd.
Fallen med armarna sträckta,
låg hon på trapporna död.

V v Heidenstam:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar