tisdag 8 december 2009

Du som varenda dag i hemmets lugn

















Du som varenda dag i hemmets lugn ser dina strumpor stoppas,
minns ädelmodigt, ömt, på den, som ingen enda strumpa har!
Blott ur ett blekt, ett ganska vitt avlägset fjärran
vinkar honom kanhända tanken på en tid som var
då också han ägde ett helt par.
"Kanske", tänkte han, "skall jag en gång än få det!"
och han hoppas på Herran.

Men du som ett hjärta har, hånle ej över armodets son.
Mycket synes dig så smått, att du skrattar däråt,
men mycket av det lilla är stort för den,
som ingenting äger.

Stolte dåre! tro ej på dina starka, täta stövlar.
Stormen går över jorden: regnet uppblöter dina ovanläder.
Kanske skall du en gång säga om dina sulor: de hava varit!
och om dina stövelskaft: de äro ej mer.

Armodets son fruktar ej att slita ut sina skor.
Gud han ber om ett par, och han tackar ljuvt om han får dem.
Men får han dem ej, så har han sina fötter dock.
Han har dem bara, men dem tar han med sig hela
i graven.

Himmelskt helige Herre, du har lärt mig att gråta,
lärt mig att le.

C J L Almqvist:

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar