Styvbarn

En sollös barndom, sådan som de få, 

som sent av sorgsna famntag fötts, 

och vilkas ungdomsår förötts 

i salar utan sång, på gator grå: 

i ständig skräck för spenamn och för hån 

de lekplats fly, mot skolans skämt 

de småle tvekande och skrämt 

och drömma helst för sig i spiselvrån. 

En levnad frätt av evigt gäckad dröm, 

lik tiggarhand förgäves räckt 

mot varje förbigående och sträckt 

dock städs på nytt emot den livets ström, 

som far förbi med allt sitt överflöd: 

de stå vid rikedomens kant, 

men lyckas knappast få den njugga slant, 

som smulor skänker, aldrig hela bröd. 

Sist dö de liksom övergivna djur. 

Och slätas deras örngottsvar, 

är hyrd den hand, som kudden tar. 

Ett nummer strykes på en sjukhusmur. 

Likgiltigt vänds och läggs i kistan ner 

en nött relik, som livet gav. 

Sen - till en trång och oprydd grav

i kyrkogårdens namnlösa kvarter. 

Den dunkla skrift mest liknar deras liv, 

som man av tärd och håglös hand 

ser ritad i en stadsparks sand 

till tunga timmars trötta tidsfördriv. 

Hieroglyfer om fördolda sår 

stå tecknen där en kort minut, 

och barn, som leka, sorglöst stryka ut 

ett otytt chiffer om förblödda år. 

Ensamma resenärer, sägen mig, 

hur I er tunga färd förmån! 

I evigt hemsjuke, som gån 

besvikenhetens vassa törnestig, 

min tankes sänklod aldrig kunnat nå 

de dunkla djupen av er nöd. 

Ett söndagsbarns mest fulla kärleksglöd 

kan ej ett styvbarns bitterhet förstå. 

Och dock, när vinet skummar i mitt glas 

och rosor täcka helt mitt bord, 

jag stundom hör ett sällsamt ord 

inom mig mitt i festens fröjd och ras, 

ett ord till dem, som gå därutanför 

och se till mina lampor opp, 

som gå i saknad, utan något hopp, 

till alla dem ett brodersord jag hör. 

Ack, utifrån är vackrast varje fest. 

Jag aldrig såg ett gästabud, 

dit svårmodstankens mörke gud 

med hjärtats ensamhet ej kom som gäst. 

Då såg från ljusen jag mot gatan ner 

och stilla log, lik en som vet 

sin egen och de andras hemlighet, 

och gav i tanken ros och glas till er. 

O Levertin:

På judiska kyrkogården i Prag

 

Lägg icke blommor, band och fransar

på vården över deras ben,

ej livet gav dem sköna kransar

men sten. På vårdarne lägg sten!

Så gjorde fädren, de som jagats

från land till land i spe och skam

och genom sekel som ej dagats

sett ghettots jämmer slå sin stam.

Där den förtröttade fått somna

från hemlös vandrings tistelstråt,

och ängslat hjärta äntligt domna

från andras hån och egen gråt.

Där ej med sommarns löften gäcken

den döda ro, som vunnits re´n.

Ej blommor lägg som kärlekstecken

på vårdarne, ej grönt. Lägg sten!

O Levertin:

Kyrkan

Två spiror sträckta mot höjden ur stadens vimmel. 

Två armar ur mörkret räckta mot stjärnfull himmel. 

Jag går och går. . . 

Febrigt mitt törstande hjärta i bröstet slår. 

Jag vill se ljus brinna i flammande dyrkan. 

Jag vill se glansen i ögat hos en som har tro, 

som genom ångest och skärseld nått hel, djup ro.

Sakta jag öppnar en port och går in i den gamla kyrkan. 

Ljus blänka från höga valv med kall glans.

Sömnigt skorrar en orgel sig hes någonstans . . .

Människor sitta i livlös slöhet med knäppta händer. 

Men elden som tänder? — 

Örnklon som djärv griper tag i de sömnigas själar, 

anden som gjuter in frihet hos krypande trälar,

blixten, som splittrar och handen, som helar igen, 

var är den? — 

Prästen står fram: ”Halleluja — Kristus är konung! — 

Här en bit socker åt dig och åt dig en sked honung! — 

Varen förnöjda i Herren och glädjen er, bröder,

alla som tjäna hos honom han rikligen föder. 

Hit till sin kyrka han samlar de kära små lammen. 

Amen.” 

Men var var hammarn, som svängdes mot tidens elände,

flamman, som skoningslöst lyste och gisslet, som brände 

sovaren, tigaren, svikaren?

Prästen var här i ornat, men profeten, predikaren? — 

Var såg jag blicken med glansen från havsdjupets flöden, 

skaparn, som reste sin segerstod stark över döden, 

vändande fasan i lycka och nesan i ära? 

Prästen var här, men var var förkunnarn av stjärnornas lära? — 

Händer av vana knäppta. . . En unken och gravlik lukt.

Kalkade väggar. . . Hjärtan fulla av mögel och fukt. 

Inte en levande själ och inte en blick på spänn.

— Sömnigt blinkande ljus. . . och nu snarkar orgeln igen . . . 

Jag rusar ut från allt -— jag är dock ingens träl,

jag kan ej sova, jag vill ha rymd kring min själ.

Jag kväver ett skärande skri: O riv ner! Riv ner!

Inte en fläkt av ande — allt är blott ler. 

Ute på gatan böljar det eviga sorlet fram. 

Från festligt upplysta krogar strömmar musik och glam. 

Jag går och går. . . 

Larmet från cirkusbaracken långt nere ifrån mig når. 

En stank av förruttnelse möter mig överallt.

Tiden är sjuk och ingen sälta finns kvar i dess salt.

Högt skriker jag till 

och hejdar en mänska ur hopen: ”Vad är det ni vill? 

Vad söka ni här i larmet, om ej att glömma 

den ångestens’ bägare alla ha dömts att tömma?

Stjärnorna skåda i sökan på er, och ni stirra mot jorden. 

Vindarna ropa — ni larma blott högre vid borden. — 

Vad vilja ni? — Glömma! 

Ja, glömma den gnagande ledan.” 

Han stirrade häpet på mig: 

”Än sedan... än sedan...”

R Jändel:

Garvare Kleons söner

 

Den grenar sig, jättepolypen,

i under- och överklasser.
Den fasetteras i massor,
garvare-Kleons-typen.
Han allestäds kommer till syne
med valfiskens åbäkliga böle
och grymtning ur svinets tryne,
den odödliga brackan och knölen,
som rörde tungan och benen
på Aristofanesscenen.

De kräla på alla asfalter
och knuffas på huvudgator,
och i alla tidningars spalter
du hör dem skratta som skator -
garvare Kleons söner,
som pocka på högre löner,
ej för svältande massor,
men för sig i verk och banker
för att slippa andra tankar
än att rota med trynet i kassor
och sitta med valfiskbålen
fast i ministerstolen.

Som alla tyranners såta
och säkra vänner de ståta,
där de ömsevis skälla och gråta,
av smekning och vinning kåta -
garvare Kleons inepta
och senkomna puckeladepter,
valfiskbukiga skuggor
av brunstigt grymtande suggor.

Sen folken fått vad de tarvat
och alla han flått och garvat,
sist själv vill han sitta på tronen
med all den tyranniska donen
och gumpen på pengapåsen -
garvare Kleons apa -
vill sitta där däst och rapa
ur den hårtspända valfiskbuken
till taffelrester på duken
och skåda med smågrymt neder
på folken, som stå uti leder
längs krubbor och tråg i båsen.

O Hansson:

Minnessång

Barndomens sommarkvällar, mörknande, måneblanka, 

djupa av sällsam ro, ännu jag minnes er. 

Aldrig skall sommarns mognad så jag förnimma mera, 

aldrig så lyckligt rörd se hur en sol går ner.

Än jag i minnet ser skymningens skuggor tätna,

träden växa ihop, gömmande stugans grå.

Gräset blev högt och mörkt, steg över plank och stenar 

slutande i sitt dunkel klockor och baldersbrå. 

Luften stod tung av råg, malört och honungsklöver, 

flöt som ett mjöd av all sommarens mognad bryggt. 

Ollonborrarna svängde svävande omkring aspen,

brummande kvällen lång, lustigt och sövande tryggt. 

Torftigt och kallt var allt i dagsljusets öppna flöde. 

Kvällen var sagans stund, värld utav hemlighet.

Blev också blicken tung, hjärtat var lätt och vaket, 

sprittande gossevarmt av lycklig förtrolighet.

Lyckliga sommarkvällar, månögda, skördetunga, 

mörknande sagoriken, alltid jag minnes er.

Blicken står vaket spänd, men hjärtat är tungt

av åren, 

finner ej barnets ensliga, drömmande gårdar mer.

R Jändel:

En vårdikt

Så glömmer jag åter trötthet och hat 

för vårens ömma dyrkan, 

liksom en gammal ärrig soldat 

som faller på knä i kyrkan. 

Jag har slitit hund och grånat i hyn 

under ruskiga vinterdagar, 

men nu har våren kommit till byn 

och ler ur knoppande hagar. 

Det bränner en längtan i mitt bröst, 

jag kan den aldrig döda, 

Den ropar än med skälvande röst 

i vardagens gråa möda. 

Ur vedermödornas trånga dal 

upp sträcker den än sina händer 

från köld och mörker, bekymmer och kval 

till skönhetens ljusa länder. 

Nu ligger framför det skönas land, 

där är oss gott att vara. 

Nu grönskar åter vår karga strand, 

nu samlas fåglarnas skara. 

Nu blommar marken där jag får gå 

medan sagan bygger i snåren. 

Fast tung och grånad min själ ändå 

evinnerligt älskar våren. 

Så glömmer jag åter förakt och hat 

för barnaglädjens under. 

Hur skönt att leva ändå, kamrat, 

i dessa knoppande stunder!

Ny ler min blick under buskigt bryn 

som förr i förhoppningens dagar, 

ty nu har våren kommit till byn 

och ler ur grönskande hagar. 

R Jändel:

Vårfrudagstidens lätta, vita dager

Vårfrudagstidens lätta, vita dager 

ännu en gång igenom fönstret flödar. 

Över mig själv som över allt omkring mig 

den mjukt och vänligt faller. 

Där ute droppar det i dag från taken 

och luften är så lyhörd, att man nästan 

kan höra huru saven sjuder genom 

de unga trädens stammar.

R Jändel:

Ett barn

Till himlen kom en morgonstund ett barn 

och stod vid porten still. 

Den öppnades — ur silverljuset ljöd: 

"Kom in, du hör här till". 

Och plötsligt tego alla harpors ljud 

och alla hymners brus — 

det hördes blott som sakta droppars fall 

och bäckars stilla sus. 

En liten spröd violbukett slog ut 

än för en stund sin doft 

av sötman ifrån jordisk helg och vår 

och ifrån jordiskt stoft. 

Och barnet, på vars blonda panna än 

en solstrimma låg kvar, 

gled genom liljor fram och sade blott 

det enda ordet: far! 

R Jändel:

Vinterlandskap

 

Som en blågrå putsvägg skymmer himmeln väster. 

Vintermånens cirkel snörs av kölden åt. 

Hårt mot solnedgångens smala, gula rester 

står, som silhuetter stansade ur plåt, 

husen ner vid älven, och en svartblå båt 

njuter, låst av is, frostfransad, sin semester. 

Bortglömd gnistrar med sitt döda, gula sken 

lyktan framför tegelkyrkan. Isklar bjäller-

klang når hit från älvens andra strand. Det gnäller 

vasst i snön av steg, och under björkallén 

växer mörkret redan grått: en arktisk kväll är 

över oss med skymning kall och tung som sten.

Thorsten Jonsson:

Tills Saulus helt förvandlades

 

 

(Medeltida målning i Täby kyrka)

Tills Saulus helt förvandlades 

han hat och mordlust andades. 

Ja, Jesus nästan stenades (Joh. 8:59, 11:8)

när galet fromma enades!

Vid påsktid i Jerusalem 

mot döden Jesus förs av dem. 

När Stefanus blir stenad där, 

så gärna Saulus klädvakt är.

Sen tänker han i Syrien 

få gripa kristna kvinnor, män. 

Då uppenbarar Jesus sej: 

"Säg varför du förföljer mej!" 

Han i Damaskus bad helt blind, 

tills Ananias djärvt steg in 

och sa: "Min bror, din syn du får 

och Andens gåva nu dej når!" 

Så döptes han och drog på stan, 

gav Jesus äran hela dan, 

tills i en korg, bland hot alltfler, 

från stadens mur han sänktes ner.

De kristna i Jerusalem 

bjöd inte genast honom hem. 

Men Barnabas var vis och sa: 

"Följ med mej du, så blir det bra!" 

S:t Paulus blev apostel, han, 

missionsresor blev tre, minsann! 

Han talade, skrev många brev, 

så Jesus känd och älskad blev. 

Han stenades men strök ej med, 

i fångenskap Guds ord han spred. 

Fast Nero högg hans huvud av, 

hans ord flög över land och hav!

A Holmberg:

Gudaskymning

Vi leva under tecknet av en fråga, vänner: 

Skall allting mänskligt strypas under bödelshand? 

Se mördaren och soutenören blivit helgon, 

men tankens ädling hemlös drivs från land till land. 

Skall allt gå under som de bästa drömde vackrast 

och råa knektars vilja bliva högsta lag? 

Skall allt det sköna, friska sköljas undan 

i smuts och orenhet till dårarnas behag? 

Mångmördaren till världsregent vill krönas,

menedarn vill oss lära vad är sant. 

Vi leva under tecknet av en fråga, vänner: 

Vem skall vi gå att hylla: Nero eller Kant? 

Än klappa varma hjärtan, lysa ljusa ögon 

och än har ej förstummats frihetskravets röst.

Vi leva under tecknet av en låga, vänner. 

Vi bära ännu ljusa lågor i vårt bröst.

R Jändel:

Ord

Vi vämjes inför alla ord — 

tomma, haltlösa, fega, 

till intet förbindande — 

alla vägar höljer de in i dimma. 

Vi är trötta på de kringresande agenterna 

med de välpolerade lögnorden 

och de "symboliska" handlingarna. 

Statscheferna "slår näven i bordet" 

och det förlamande löjet 

slår ut över en gastkramad värld. 

Orden flöda och flöda, 

men vi hungrar efter sanning. 

Aldrig har världen längtat 

så som i dag 

efter den stora upplevelsen: 

Uppriktighet! 

Vi ville skrika i förtvivlan: 

vi går under i denna förbannade lögn! 

Men plötsligt ser vi dig, broder, 

där du står i eldskenet — 

i skyttegraven, i kulsprutenästet: 

dina ord äro eldstrimmor, 

krossande, dödande, 

men sanna. 

Du har inget val 

annat än trofasthet 

och allt ditt ger du. 

Vi hälsar dig, broder:

du kämpar för världen

och oss alla. 

Du måste, måste! 

Och vi vill som du: 

Sanning 

och — som du — 

fred och ny vår.

R Jändel:

Allvarstid

Den väg som leder till frihet blir hårdare dag för dag. 

Då krävas tapprare hjärtan, då krävas hårdare tag. 

De hårda hinder som skymtat i fjärran oändlighet — 

nu närma vi oss dem allt mera, nu äro de verklighet. 

De gyllene ord och sånger vi lyfte mot fjärran land — 

nu måste de bli till facklor och flammande svärd i hand. 

Vår tro på att ljuset segrar så visst som vinter blir vår — 

nu måste vi stå för den alla i frostens och fasornas år. 

Nu måste den bli till visshet, vår tro att livet är gott. 

Nu måste vi stå i stormen som förr i lekar vi stått. 

Nu lida tusende bröder och systrar i tårar och hat. 

Nu måste mot hatets allvar vi möta vårt allvar, kamrat! 

Nu prövas hjärtan och hjärnor, nu prövas vi du och jag. 

Fram över de mörka bergen! Där borta är ljus och dag.

R Jändel:

Mitt år 3: Vintern

 

Med mina barn jag gläds, då snön faller vit över taken:

kälkföre ger det åt dem, kyla och ro ger den mig.
Vinterskymning och snö äro hemligt släkt med mitt väsen:
ljuset min tanke har kärt - natten, den äger min själ.
Snö, du vitaste vitt, fall lätt över smuts och förvissning,
hungriga hjärtans begär hölj i en vitmenad grift!
Snön, som faller, ger vila och ro åt min hemliga ångest,
kinden, som bränner av skam, svalkas av fallande snön.
Midvinternattens stjärnor tåga högtidligt kring fästet.
Vintern mig är som en lång dödsförberedelsens tid.
Klockorna klämta, jag tror att jag är på min egen begravning,
prästen han säger: "Den man, här vi begråta, var from;
väl kan det motsatta tyckas av dem, som läst i hans skrifter,
men det var blott ironi - kristen han var i sin själ!"
Kyparnas sångkör tar opp och sjunger i grånande dagern
"Stilla skuggor". Och snön snöar igen min grav.

H Söderberg:

Mest av allt minnas vi några ställen

Mest av allt minnas vi några ställen 

där vi plockade blommor med ivriga händer,

där höet doftade av jord och honung, 

där vänners förtroliga ord kom till oss 

och sänkte sig ner i våra hjärtan — 

våra hjärtan: klara som barnatankar 

eller dunkelt sorgsna som de öde skogstjärnarna

som spegla allt i evig ensamhet. 

Mest minnas vi några kära rastställen, 

där orden spelade som asparna om våren.

Leksand i Dalarne var mig ett sådant 

rastställe på den heta vägen till Glädjens land,

Glädjens tysta goda vänland

där en stilla Moder 

kysser oss godmorgon alla!

R Jändel:

Till himlarna når din barmhärtighet, Gud

 

Till himlarna når din barmhärtighet, Gud,

din trofasthet når dina skyar, 

din rättfärdighet är som väldiga berg 

som omgärdar städer och byar. 

Som himlarnas famn är din kärlek, o Gud,

din rättvisa är såsom haven. 

Du hjälper och hör både mänskor och djur,

går med oss från vaggan till graven. 

Hur dyrbar är inte din nåd, du vår Gud,

där människobarnen får bygga! 

Ja, över oss breder du vingarna ut 

och värmer och stärker de skygga. 

Ditt himmelska överflöd ges i ditt hus, 

där glädjen i strömmar får välla. 

Hos dig, du vår Gud, ser vi ljus i ditt ljus,

du livets och kärlekens källa

B S Ingemann: 

Typografernas visa

 

En ringa skara äro vi,
men mäktiga och rika:
En var är svensk, en var är fri
och man för sig tillika.
Vi äro av en ringa kast,
men ha i våra händer
den starka blixt, som i en hast
kan tända jordens länder.

Det bly, som tjänat krig och våld
och än av tårar dryper,
det ha vi tagit i vår sold
och format om till typer.
Låt knekten yvas av sitt val
av sabelvetenskapen,
vi ha också vår arsenal
fastän med andra vapen.

Där låt oss troget stå på post
och bruka våra händer,
att sanningen ej tager rost
i våra fria länder;
ty aldrig kan man länderna
i riktig ro förtrycka,
förr än man bundit händerna
på alla dem, som trycka.

Och därest hand i hand vi gå,
vår framtid vi befästa;
av allt, som tryckes, är ändå
en trofast hand det bästa.
Fritt komme sedan vad som kan,
han sprängs ej, brödraringen,
och ha vi stöd utav varann,
så frukta vi för ingen.

C W A Strandberg:

Abdikation

Härmed förklarar jag högtidligt och i vittnens närvaro

att jag avsäger mig rätten till min blommande värld vid havet, 

till ekarna med de slingrande kaprifolerna 

och den sagolika stigen ned mot stranden — 

till ungbjörken vid grinden, där jag just tar avsked,

de kära blomstren, som jag burit hem från äng och vilda klyftor — 

den gula vildtulpanen, konvalje, hjärtviol och myskmadra, 

de purpurröda orkidéerna, gullvivorna, tuvorna av sedum —  

och alla de andra: klängrosorna, de vita pionerna vid söderväggen, 

de härliga madonnaliljorna, hagtornsbuskarna-— Gud, jag höll på att glömma dem! — 

de i blått inramade gräsmattorna, där barnen brukade solbada. 

Jag avstår från alltsamman, kära vänner. 

Jag kan inte göra annorlunda. 

Jag står vid grinden och vinkar allt farväl. 

Men ändå är allt mitt. 

Ingen skall som jag höra vågornas sorl mot sand och sten, 

låta sitt leende leka in i gröna skrymslen

och smeka bergens vildrosklädda sidor. 

Jag vinkar avsked, börjar nästan le. 

Ingen kan se det så, som jag fått se.

R Jändel:

Det högförnäma äkta paret

Tiden gör oboteliga skador,

oförsynt dess makt på allting rår.

Glest och grånat är grevinnans hår,

ingen minns, när greven hade vador,

chapeau bas han uppå pinnar går.

Bägges skuldror till förvandling lutar,

men hur kapprakt är ej deras mod!

Utom dräggen av en grevlig blod,

se två mumier uti granna klutar,

forna tiders murkna återstod.

Hör Hans Nåd med stora namn på tungan

utav fädrens stolta ättelängd,

geisten väldig; rösten, kvävd och stängd,

under synbart äventyr för lungan,

sorla jämt om deras bragders mängd.

Se dess makas varje blick befalla

slavisk vördnad för dess rang och börd,

skral och skröplig, än av flärden förd,

fordom uti robe de cour och gala

i ett hov förtorkad och försnörd.

Se, min vän, men ömka och beklaga

höga dårens usla ålderdom:

sista tanden skallrar i hans gom;

han ej livets ledsnad kan fördraga

och förskräcks för vansklighetens dom.


A M Lenngren:

Den fallne

Till minnet av en finsk revolutionssoldat

»En brottsling!» säger borgaren som går förbi hans grav, 

»en sådan där, vars lik man spottar på.» — 

Nej, en hjälte, vill jag svara, ty för intet allt han gav. 

Å, hans blick var så öppen och blå! 

»En niding, en som riktat mot sitt eget land sin dolk, 

knappast värdig en ärlig mans harm.» — 

Men jag säger: han led döden för sitt trampade folk. 

Å, hans hand var så trofast och varm! 

»Med fångar gick han samman, en bror med tukthushjon, 

för usel för den kula han har fått!» — 

Men jag vet, att blott de ädla göra revolution. 

Å, hans hjärta var så kärleksvarmt och gott!

R Jändel:

Jord du ler

Å, det är som jorden i en stilla bävan låge 

efter fimbulvinterns fasor, efter frostens hårda domning — 

jord, jag ser dig som en jungfru som i hänryckt fjärrsyn såge 

sina tunga nätters längtan sakta närmas sin fullkomning. 

Jord, du ler i kväll, fast sargad, kvidande i sår och hunger, 

ler, ty Friheten har uppstått än en gång ifrån de döda. 

Hennes sånger östanfrån i morgonvinden sjunger, 

hennes tända upprorsfackla färgar gryningsmolnen röda. 

Hon har slitit sina fjättrar, hon har fattat Rysslands spira, 

hon har tagit Finlands barn vid sina evigt unga händer! 

Se, hon går att segerkransen utav röda rosor vira 

åt de drömmande, som bida än i jordens träldomsländer. 

Hon skall låta solen stiga, hon skall giva alla våren, 

människor, er höghets mantel skall gudinnan åt er tvinna! 

Edra döda drömmar skall hon åter väcka upp från båren, 

edra ögon skola åter le och edra hjärtans eldar brinna. 

Ja, det är som jorden låge väntande sin drömda lycka. 

Friheten, förlossningen från träldomsårens nesa. 

Gå som kämpar, gå i kärlek ut att hennes händer trycka 

och av edra själars gömda pärlor hennes tempel resa! 

Febr. 1918.

R Jändel:

En ung kamrat

Din blick mot stjärnorna, din hand i min, 

ditt hjärtas längtan mot det fjärran blå! 

Ditt hela liv en doftande jasmin, 

vars doft skall stark utöver jorden gå. 

Din stig en stig mot vårens morgonglans, 

ett land av röda, friska kärleksblom .. . 

Din fröjd ett tack för det som togs och vanns 

på vägen fram mot lyckans helgedom. 

Din kärlek morgonröd och skymningsblid 

och vävd av varma, vita solskensstänk — 

ditt hat en flamma uti ljusets strid, 

en röd klenod i sanningsfolkets länk. 

Din själ, ditt inre väsens unga kraft, 

som stiger skön och rik och underbar — 

den friska, gröna växtens märg och saft 

i varje fiber, brännande och klar... 

Din blick mot stjärnorna, din hand i min, 

ditt hjärtas längtan hög och fjärranblå — 

din unga växt en levande jasmin 

bland jordens alla sträva, torra strå...

R Jändel:

Stridssång

 

Till vapen, kamrater! Se, viggarna ljunga,
och stormmolnen vältra sig, brandröda, tunga
ur öster, där nyss man en ljusning förnam.
Ur grändernas kyffen, ur vildmarkens kojor;
till vapen! förrn våldet i eviga bojor
slår fast vår för friheten kämpande stam.

Du svek mig, du rosende dröm om försoning.
Nå, må det bli kamp utan nåd och förskoning!
ty död eller frihet är allt jag begär.
Ej likar det honom bland trälar bli funnen
och slava med tungan utskuren ur munnen,
som nordmannablod uti ådrorna bär.

Jag gick där och slet och kung Frode jag födde.
Med svett och med hjärtblod hans yngel jag gödde,
det ur mina benpipor märgmusten tog.
Dock led jag det tåligt och tänkte: omsider
det varder nog ljusare, sällare tider,
då alla bli bröder och alla få nog!

Men då kom tyrannen med piskan och bojan
och bjöd mig att bliva som hunden vid kojan
och krypa och slicka förtryckarens fot;
så skulle helt visst icke lyckan mig svika,
jag skulle få bröd och en sillbit tillika
och fattiginrättningen sist ta mig emot.

Jag skulle ett "hem" och en "hustru" mig vinna;
få slavpiskarns skändade "trotjänarinna"
och skänka mitt namn åt ett faderlöst barn.
Och efter som nöden hann slavskaran öda
så skulle jag avla och hon skulle föda
och fylla vakanser vid guldkungens kvarn.

Jag skulle var friboren längtan fördränka
och endast en gudsnådlig tanke få tänka,
som lyckats få nåd för prelatens censur:
att, eftersom guld ej i arv var mig givet,
så hade jag alls ingen rätt här i livet,
men stode i rang under stallarnas djur.

Vem? Jag? Jag, som tog första stegen på färden
vid handen av farfar, som slagits med världen
en gång, då bataljen vid Dennewitz stod;
som ägde en far, den för intet sig böjde,
och farbror, som domnad i blodpölen dröjde,
då negrernas frihet sköt upp utur blod.

Jag skulle bli slav! Nej, så djävlar anamma!
Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,
men frihet skall kämpa om fädernas jord;
så länge en man mäktar öppna ett öga,
så länge en trasa finns kvar av de höga,
de trotsiga, skumstänkta klippor i nord.

Jag hälsar er, frihetens, fylkade leder!
Det stundar till strid, låt mig få ibland eder
en plats under frihetens röda banér.
Jag kväves i tröghetens äckliga gömma,
vill ut! dit de sjudande dropparna tömma
sig ut ur mitt hjärta på slagfältet ner.

Och randas den dag, då jag friheten sviker
och ut ur dess led för en övermakt viker,
och feg eller trolös ur striden ses fly.
Då måtte mig fädernas skuggor förbanna,
och tankarnas ljus släckas ut ur min panna,
och tärnorna mig som en pestsmittad sky.

Och sviker jag även, ej rättvisan sviker,
den undran, men blott för ett ögonblick, viker
och skaffar i vildmarken stridbara män.
Och falla vi alla, ej sanningen faller -
den sönderslår bojor och bommar och galler
och samlar en skara till striden igen.

F Månsson:

Det tändes en stjärna i natten

Det tändes en stjärna i natten, 

en natt full av syner och sång. 

De vise som sökt efter stjärnan, 

de följde dess strålande gång.

Vi söka dig, dröjande stjärna, 

vi hälsa dig, brinnande stund! 

Vi samlas med händer i händer 

till himlens och jordens förbund.

Förkunna för folket i mörkret, 

trots allt som förbränts och förblött: 

Den skapande viljan är vaken, 

det heliga barnet är fött.

R Jändel: