Inledning: Den första kärleken.
Första sången
Liksom den bäck, där rann, för den, som rinner här,
vi voro för varann,
så länge du var där.
Glad midsommarens kväll ren nalkades. Solen i väster
strålade klar och kastade ljus på den lantliga prästgåln,
där uråldrig den låg vid den speglande viken av insjön.
Men i sin kammare satt vid fönstret den vördige pastorn,
rökte sin pipa och blickade ut mot vägen i längtan,
stundom med handen fläktande bort den skockande röken.
Glad han i afton väntade hem från Åbo sin enda
älskade son, ett år, om ej mer, ren saknad i hemmet.
»Går din examen väl och du kommer med hedrande vitsord,
bjud då gärna en fattig kamrat till sällskap för sommarn,
ty här vandrar du ung bland gamla och ledsnar väl annars.»
Så han skrivit, och nu han satt vid sin pipa förnöjsam,
väntande båda, förnämligast dock den älskade sonen.
Men mellertid vid väven, i hushållskammaren uppställd,
satt hans dotter ännu, den sjuttonåriga Hanna.
Frisk satt flickan och röd som ett smultron, vuxet i skuggan,
fri i sin lediga dräkt att sköta det ljuva bestyret.
Barmen i snören ej spänd, med ett maskfritt hjärta inunder,
vidgades fullt och lyftes av andedräkten i vågor,
när med sin blottade arm hon slängde den rörliga spolen.
Men som en spegel klart var ögat och lyste av glädje.
Länge hon vävit ännu, om helgens timme ej ingått,
glad att skåda en rand allt efter en annan sig fylla;
men då hon ljudet förnam av det klingande uret i kammarn,
hörde hon opp att trampa sin väv, nedlade i korgen
rullar och garn och strök ur pannan den svettiga locken.
Sedan besåg hon sitt verk, av belåtenhet lockad att småle,
fattade saxen ibland och jämnade trådar, som brustit,
tigande, men i sitt sinne likväl hon talade detta:
»Visst en sötare väv ej funnits än denna; hur vackert
randar ej blått och rött och en tråd av det gula i kanten.
Hade jag ren en klädning därav att bära i morgon!
Visst, då jag bär en sådan och kommer ur kyrkan en söndag,
litet ifrån bondflickorna skild, och stannar på trappan,
röd av värman och grann och nättare mycket än alla,
sneglar en var på mig och avundsjukas i tysthet.
Men då den aktade herrn, den rike befallningsman kommer,
spotsk och förnäm och alla med vördnad vika för honom,
måste han stanna och kyssa min hand, så gammal han än är.»
Så hon tänkte och log och gladdes i hjärtat och uppsteg,
öppnade än ett fönster och njöt, lätt flämtande, svalkan,
medan syrenernas doft, med trädgårdshäggarnas blandad,
strömmade in och fyllde det genomfläktade rummet.
Men i detsamma syntes i dörrn den gamla Susanna,
vilken i många växlande år, sorgfällig och trogen,
släpat för gården och trätt med försumliga pigor beständigt.
Denna nu kom andtruten och talade genast och sade:
»Skynda, mamsell, fäst kam i ert hår, knyt klädningen bättre,
tag guldringar på fingren och sidenschalett på er hals snart,
ty nu gäller det mycket, och nu är lyckan i gården.
Se, då i köket jag står och tittar som hastigast utåt,
kommer befallningsman hit helt ny; ny blänkte hans kärra,
ny var hästen, ej skådad förut, och flög som en stormvind,
ny var även hans dräkt och undransvärdig i fägring.
Men då jag skyndade ut och kom nyfiken på trappan,
såg jag den aktade herrn, hur han hälsade alla på gården,
gammal och ung, och hans öga var milt att skåda som solsken.
Häpnad fyllde min själ, och jag neg, då han nalkades trappan,
djupt, att det bräckliga knät knappt mäktade resa sig åter;
så av vördnad jag neg och ärnade digna på stället.
Men nu gick han ej tyst som förut och förmäten förbi mig,
utan han såg helt vänligt och talade: 'Gamla Susanna',
sade han, 'nu är det tid, att du spänner ditt öga och vakar,
ty snart kommer jag hit och förpantar det bästa i gården.'
Så han sade och log, och en mening låg i hans löje.
Vad kan detta betyda? Ett ord, fast tala jag velat,
fann jag ej då. Ett band låg över min tunga, och tårar
trängde i ögonen fram, då jag hörde den mäktige herren
skämta som andra och ej förakta den ringare mera.
Lätt dock gissar jag nu, vad han mente: att allt han förnyat,
kärra och dräkt, betyder helt visst, att han ärnar förändra
levnad också och ej mer föråldras allena och ogift;
men att han kom nedlåten och hälsade alla på gården,
därmed sade han: så skall jag komma som känd i en framtid;
åter att milt han log och lovte lörpanta det bästa,
tydde på er, som den ärade vill bortföra som maka.»
Hjärtligt skrattade åter den sjuttonåriga flickan,
när hon betänkte den åldrigas ord, hur förunderligt vore,
om hon den runda, vördige herrns värderade maka
blev och som fru fick gå allvarlig och sitta i soffor.
Men då hon skrattat en stund och fäst sin fläta med kammen,
tog hon spegeln i handen och vände sitt lockiga huvud,
full av behag, och såg sig med fröjd och talte tillika:
»Gamla Susanna, tycker ni, skulle han välja en sådan?
Ser ni ej lätt, hur ung och hur oförståndig jag synes?
Fy, jag är själv snart rädd för mitt överdådiga öga.
Skulle han välja en sådan, då ren i närmaste socknar
mången han funne äldre än jag, långt klokare flickor,
sediga, icke som jag förgjorda att skratta beständigt?
Skall han ej minnas ännu, hur jag förr, då han kom i min barndom,
rymde försagd och skrek, då man ville förmå mig att hälsa,
tills han omsider förstod att med guldurnyckeln och klockan
snärja mitt öga och locka mig, tokiga fjolla, i famnen.
Dock, vad tänka vi på, hur skulle han, femtioårig,
söka sig brud, då som ung han älskat att leva allena?»
Leende talte hon så och prydde sig, glad i sin fägring,
tog guldringar på fingren och tillknöt klädningen bättre,
men i detsamma öppnades dörrn, och den vördige pastorn
blickade in och nämnde vid namn sin dotter och sade:
»Hanna, min dotter, kom, sen du lagat din klädsel i ordning,
in i min kammare snart att höra ett ord om din framtid.»
Sagt, och han tillslöt dörren och gick. Men förvåning hans dotters
hjärta betog, och av aningar fylldes det lekande sinnet.
Spegeln glömde hon straxt och nöjet att tänka på kindens
rosiga hy och sitt mörknade hår och sin blick och sin ungdom;
allt förglömde hon genast och sprang till den åldrigas sida,
färdig att söka sig skygd: men hon talade häpen och sade:
»Råd mig, gamla Susanna, och säg, vad måste jag göra?
Måste jag stå för den ärade herrn och begäras av honom,
spricker min kind av blod, och mitt hjärta hoppar ur barmen;
så förskräckeligt trodde jag ej det vara att giftas. »
»Hå, hå», svarade, leende slugt, den gamla Susanna,
»nu är det annat, mamsell, än att frukta och vara förlägen.
Se, snart ändras dock allt. När vigseln varit, befaller mannen,
och hustrun lyder och räds att ej vara till nöjes;
åter förut är det hon, som har att säga det mesta.
Minns jag dock själv, hur jag förr, då han kom densamma,
som sedan blev mig en trogen man, tills döden skilde oss åter,
- hur jag befallde och viste mig spotsk och värd att begäras,
tills han förde mig hem, då jag åter lydde med glädje;
därför gå som en drottning, och när ni kommer i kammarn,
akta knappt värt att kasta en blick på den ärade herren,
innan han bugat sig djupt och ödmjukt bett om er ynnest.
Men då han talat och sagt, vad hans hjärta bjuder att säga,
blickar ni opp med tvekan och syns likgiltig och fordrar
tid att besinna er först och går högmodig tillbaka.
Så skall han lämnas kvar att betänka sin ålder och väga
mellan fruktan och hopp och lära sig akta er mera,
lära med spaknat mod, att ni ej är färdig att genast
springa en gammal i famnen, så rik och mäktig han än är.
Men allt medan den ärade herrn, nedslagen och modfälld,
väntar och tänker, att ni kanhända föraktar hans anbud,
sitter ni här och har alls icke i sinnet ett avslag;
skådar fastmer med glädje emot er kommande lycka,
hur i ett hus, där allt som ett himmelrike är ordnat,
ni som värdinna skall rå och, fast ung, bli lika i värde
hållen och lika förnäm som er ädle bedagade herre.»
Så hon sade. Men rädd gick flickan och öppnade dörren,
kom i den svala farstun och stannade, dragande andan
länge och sökande tyst att kuva det klappande hjärtat.
Men då hon druckit sig mätt av aftonkylan och kinden
mildare brann och barmen sin våg ren saktare hävde,
rörde hon nyckeln lätt och i fadrens kammare trädde.
Rodnande syntes hon där, i sin blyghet ljuv till förundran;
lik en strimma av sjön, som, av morgonstrålar begjuten,
smyger sig in och rodnar emellan skuggiga lundar,
sågs i sin fägring hon nu emellan de gamla i kammarn.
Men av förtjusning greps den rike befallningsmans hjärta,
sinnet av värma mjuknade opp, och kärlekens sötma
blandades mild som honing i bloden och smekte hans ådror.
Pipan ställde han straxt med belevenhet unnan och framsteg,
prydlig i later och gång, och hälsade flickan med handkyss.
Ordrik var han dock icke, den aktade herrn, till en början,
utan han plirade ömt och myste med munnen allenast.
Men i sin länstol talade så den vördige pastorn:
»Hanna, min dotter, mycket du än ej skådat i världen,
väl du dock vet, att en människa föds att försvinna på jorden,
likasom röken skockar sig här och stiger ur pipan,
synlig en stund, och lätt av en fläkt förskingras en annan.
Men för den vise, mitt barn, är sådant en varning att akta
tiden och se till sitt hus och vara beredd, då man kallas.
Därför har jag också rätt ofta i stojet av dagen,
ofta i nattens lugn, på din framtid tänkt och med oro
fruktat att nödgas lämna dig här allena och värnlös.
Nu är bekymret förbi, om du fyller min önskan och räcker
honom din hand, den aktade herrn, som står vid din sida.
Väl är lidelsens tid förbi för den ädle, men hälsan
dröjer ännu och kraften är kvar att råda och handla;
så syns ingen, som tyngs av ålderdom och av krämpor.
Tänker du åter, hur rikt och hur överflödigt han äger
allt i sitt hus, hur aktad han är av alla och ärad,
finner du lätt, att ej mången, som han, kan skänka en flicka
lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder.
Pröva dig då, och beslut, om du vill som maka den ädle
följa och gläda hans liv och dela hans håvor tillika.»
Rodnande djupt åhörde den sjuttonåriga flickan
talet och blickade ned och kunde ej svara av häpnad.
Men den förståndige herrn, den rike befallningsman gladdes,
full av förhoppning, och log och gnuggade händren och sade:
»Hade jag färdigt ren det nyss upptimrade huset,
kunde jag skryta kanske och säga, att ingen i nejden
fört till en sådan boning en ung och blomstrande maka,
så stolt höjer det sig, två våningar högt, på sin kulle.
Men inredningen räcker evinnerligt länge, förgäves
har jag arbetare legt som myror och skyndat och skyndat;
fönstren komma ej in, och kakelugnarne fela.
Men i det gamla huset är allt uppfejat och lagat,
rummen drivna på nytt, allt under mitt öga, tapeter
- knappast äger jag mod att säga, hur dyra de blevo -
satta i saln, förmaket och även i kammarn där inom,
så att man där kan möta också en vinter, då kölden
jagar oss in och vi älska det trevliga tjället och brasan.
Kom därför till min fröjd och dela min lycka tillika,
kom ren snart, mot hösten, då allt är yppigt i trädgåln,
rosorna blomma ännu och krusbärsbuskarna gulna;
kanske mognar ett äpple också, om sommarn är vacker.»
Så han talade glad och gnuggade händren och fortfor:
»Frukta mig ej, fast äldre jag är och tar mig en bister
min, då det fordras ibland, som kanhända ni sett mig vid kyrkan
lyfta förtörnad min käpp och skrika åt bönderna stundom;
annat akta ej dessa och lyda ej utan att klappas.
Sådan är jag dock ej mot alla, så farlig på långt när
icke, och er, er ville, min själ, jag bära på händren.
Fira er skulle jag, bygga för er, plantera och laga
allt, som ni funne det bäst, och penningen skulle ej sparas.
Ve, att ej sommartiden också köpmänner besöka landet
och hämta oss kram! Jag säger, en klädning av siden
såge ni ren i er hand, om den kunnat vägas med guld opp.»
Mera talade ej till sitt pris den aktade herren,
utan han teg och gladdes av hopp, frikostigt i tanken
välvande mycket ändå, som han ville förära sin fästmö,
löst och fast; njugg var han ej nu, den gamle, i glädjen.
Men på sin dotter blickade milt den vördige pastorn,
rökte och log och talade snart, halvt bryende, detta:
»Gå, min dotter, för dig må det skicka sig bäst att ej genast
svara, som hade du tänkt på en friare redan på förhand;
men för den aktade herrn går snart en dag och en annan,
medan han väntar på svar och du överlägger och lugnas.»
Så han sade och log. Men lättare klappade dottrens
hjärta, och glad i sin håg begav hon sig åter ur kammarn,
svalan den glättiga lik, som, kommen av våda i rummen,
bävat en stund och finner den öppnade dörren och flyktar.
Sådan lämnade nu den befriade flickan de båda gamle
att var på sin plats, med en lättrökt pipa i munnen,
orda om jordens ans och göra till byggnader utkast;
själv hon i farstun trädde och gick ur farstun på trappan,
spanande efter en vän, att yppa sitt hjärta och rådslå.
Just den, hon sökte och önskade se, den förtrogna Johanna,
fostrad som dotter mer än som tjänarinna i huset,
såg hon och bjöd med en vink av den lyftade handen att nalkas.
Denna förstod det och slöt att pryda den lutande stugans
trappa med blommor och löv och kom rödbrusig och svettig.
Ingen märkte de båda, och tysta de smögo sig unnan,
först i salen och dän i den ensliga kammarn där inom;
men där talte bekymrad den sjuttonåriga flickan:
»Lyssna, Johanna, om någon du hör, om någon i salen
smugit sig ren, gå tyst och titta i fönstret, att ingen
står bland syrenerna gömd där ute och spetsar sitt öra!
Vet du, en underlig sak, en förunderlig - skratta blott icke! -
vet du, så barnslig jag är, begärs jag dock ren av en fästman.»
»Fästman!» ropte förskräckt den vackra Johanna och fällde
händerna ned, »helt visst har den stolte befallningsman friat?
Väl anstod det den åldrige herrn att söka en sämre
flicka än ni, en mera bekväm att dagar och nätter
värma hans svalnade famn och smittas av ålderns förvissning.
Akta er, låt hans skatter och guld ej fängsla ert hjärta,
akta er, saknad och harm är den femtioåriges hemgift.
Vad, om den gamles teg är större än andras, hans boning
högre sitt tak, på våningar höjt, mot himmelen sträcker,
borta är lyckan ändå: för trevnaden gulnar ej axet,
kärleken sitter ej mild i den målade salen och glädes,
sorgen sitter där blott, och förtreter i kamrarna dväljas.
Se, där blomstrar i prakt den åldriga häggen vid fönstret,
rik, att ett träd ej finnes med den jämförligt i trädgåln;
såg jag dock nyss, då jag kom, att under de yviga bladen
krälade mask; knappt hade jag mod att bryta en blomma.
Så i den gamles gård, om ock stor den lyser och praktfull,
gömmer sig ledsnaden skygg för dagen, och krämpor och olust
fästa sig under håvornas glans och smitta det goda;
därför vänta ännu, tills en yngre med varmare hjärta
bjuder er ringare skatter kanske men gladare dagar!»
Henne med undran svarade då den vänliga Hanna:
»Har du väl mer ditt förstånd, och tänker du på vad du talar,
toka, som tror, att man ej kan följa en gammal med kärlek,
vårda hans hus och njuta med fröjd det goda han äger?
Dock, ej gammal en gång du skulle den ärade kalla,
hade du sett, hur lätt han emot mig trädde, hur munnen
log, då han nalkades, ömt, och ögat strålade vänligt.
Så syns ingen, som tyngs av ålderdom och av krämpor.
Tänker du åter, hur rikt och hur överflödigt han äger
allt i sitt hus, hur aktad han är av alla och ärad,
finner du snart, att ej mången, som han, kan skänka en flicka
lyckliga dar, och du lär att skatta det goda, han bjuder.
Ren då jag föreställer mig nu den ädle allena,
ser, hur fattig han är i sin rikedom, utan en vänlig
hand, som det tunga lättar och ger det lätta sin ljuvhet,
veknar jag nästan och blir allvarlig och ville för mindre
håvor än hans gå glad att hugna den åldriges dagar.
Sådant är kärlek, toka, och sådant kallas att älska.
Nämn mig då mer ej unga! En ung, hur kunde han väcka
mera än kärlek också, om han kom, som den åldrige kommit,
rik och förnäm, och lockade mig att dela sin lycka?»
»Hå hå», suckade nu den vackra Johanna, »förgäves
skattas ej guldet högt, då det allt kan jämna i världen,
göre den åldrige ung och en ung förlika med åldern.
Låt då gärna de ord, jag talte, försvinna med vinden,
såsom de kommo med den, och bliv för den gamle en trogen
maka, och gör hans glädje, och gläds av hans skatter tillbaka;
akta blott, skåda ej sen, vad ni än ej skådat, en yngling,
er jämlike till år och med er jämnlottad i villkor,
se ej ens i en dröm en sådan, att icke hans öga
faller i ert och en blick, som ej mer förjagas och glömmes,
blir som en törntagg kvar i ert sakta plågade hjärta!»
Så hon sade och teg, i sitt älskande sinne bedrövad.
Men då gick hon till fönstret, den sjuttonåriga flickan,
höjde sitt huvud och såg vitt över den strålande nejden,
såg dess lundar och berg, dess speglande sjöar i solens
mildrade glans, långt, långt blott ställen bekanta och ljuva,
såg och rördes till tårar av fröjd och talte och sade:
»Finnes på jorden en nejd att förliknas med den, där man föddes,
där man sin barndoms dar har plockat som blommor av tiden,
räknade ej, blott ljuva och snart förvissnade åter?
Ser jag mot träsket, ser jag blott sund och fjärdar, som ofta
vaggat vår båt, då vi rott som änder från holme till holme;
ser jag mot lunderna, där har jag tusende gånger i skuggan
sutit med sömmen i famnen och tänkt. - Nu säg, vad jag tänkt då!
Allt är förtroligt och kärt, var planta, bekant som en syster,
skjuter om våren opp, där hon väntas, och flyttande fåglar
komma, desamma som förr, tillbaka och bygga och sjunga.
Skulle jag byta detta mot guld och akta en lycka
högre än lyckan att här få leva med egna beständigt?
Se, nu känner jag kärlekens makt, hur en friare älskas:
mera jag älskar min fader ändå och blomstren på hemmets
ängar och skogarna där och den solbestrålade fjärden.
Därför måste väl nu den ädle begära en annan,
söka en flicka, som ej kvarlämnar så mycket i hemmet
älskat och ljuvt och bättre förstår värdera hans håvor;
sådana flickor som jag, som nödgades offra så mycket,
menar jag, gifta sig ej med vilja, om icke de tvingas.»
Så hon sade och hann ej mera än fatta beslutet,
hann ej ängslas ännu och besinna sig, huru hon skulle
yppa det sen och våga bedröva den ärade herren;
ty i detsamma rullade fram på den banade vägen,
skymd i en virvel av damm, en kärra, och vänligt i farten
lyfte de resande hatten och hälsade flickan i fönstret.
Denna i blinken kände igen sin väntade broder,
klappade händren glatt tillsamman och, glömmande oron,
skyndade ut att se och möta de komna på gården.
Andra sången
O, andra nejders son,
vi flög du dädan, sag?
O, fågel långt ifrån,
vem styrde hit din väg?
Ren man hälsat varann och med återseendets glädje
växlat förtroliga ord, och ren hos den gamle i kammarn
satt hans älskade son med en vän, ditbjuden för sommarn.
Långt var åter på väg den rike befallningsman kommen,
vilken för många bestyr och förargliga rester i socknen
knappt hann bygga med ord en prunkande våning och välva
taket och sätta fönsterna in, då han nödgades resa.
Men på den främmande ynglingen höll den gamle sitt öga
ständigt och hörde ej opp att betrakta den strålande blickens
glans och hans lockiga hår och hans oförmörkade panna,
innan han såg hans kind av förlägenhet rodna och ögat
sänka sig blygt. Då log den vördige vänligt och sade:
»Akta det icke, min vän, och förlåt, att mitt öga beständigt
vilar på er, ej plägar jag så bespeja en främling;
men i ert anlet ser jag en bild, som är dyr för mitt hjärta,
ser av en ädel man, av den äldste, jag ägde bland vänner,
liksom den varmaste även, de oförgätliga dragen.
Se, då som gosse jag kom till skolan, kom han till skolan,
barnslig likasom jag, och vi sattes i bredd med varandra.
Knä vid knä där sutto vi sen och delte gemensamt
läxornas börda och lekarnas fröjd och berömmet och agan.
Men då med sommarns sprickande löv och med drivan om julen
friheten kom och vi foro en var till det saknade hemmet,
var det i glädjen en sorg att lämna varandra och skiljas;
åter, när skolan kallade oss och ömma föräldrars
armar och syskonens krets vi lämnat med tårade ögon,
var det i sorgen en glädje att vänta varandra och mötas.
Så i de lyckliga år, när lynne förenas med lynne,
lätt som en telning viras omkring en annan och växer,
växte vi opp tillsamman, och en var viljan i båda.
En var viljan ännu, då vi vetenskapernas förgård
bytte mot helgedomen en gång och sökte av ljusets
heliga skatter en lott att äga och sprida i världen.
Tävlande följdes vi åt, och detsamma, som glädde den ena,
glädde den andra också att veta och känna och lära.
Men då med lagerns krans på vår panna vi stodo omsider,
lika i mognad ännu, och från ynglingens slutande bana
sågo mot kommande år och mot värv, som väntade mannen,
ägde ej jag ett minne, som han ej ägde tillika,
ägde ej han ett hopp, som för mig ej varit detsamma.
O, då vi skildes sen - som han sjunger, den älsklige skalden -
for han för evigt dit, jag hit. Bekymren i livet
kommo med plikter och år och fäste på kärleken bojor.
Långt på en enslig ö, där vår kust nedskjuter i söder,
levde den ädle och dog, som lärare älskad och vördad;
jag vid en bortglömd vik av en insjö fjärran i norden
grånat, och länder skilt och tider förvandlat oss båda.
Icke dess mindre ännu, då jag ser hans blick i ert öga,
ser hans färg på er kind, hans bild och hans själ i ert anlet,
glömmer jag år, som förgått, och skiften, som varit emellan,
glömmer jag ålderdomen, som nu mig tynger, och livets
sorger och döden, som lagt sin hand på den saknade redan;
allt jag glömmer och tycker mig än till hans sida förflyttad,
ung och med spelande håg och med svällande hjärta som fordom.»
Så han sade och såg på den främmande ynglingen ständigt.
Denne med undran tvekade så i sitt sinne och tänkte:
»Månne den åldrige nyss ej hörde mitt namn, då det nämndes,
döv i sin glädje för mig som främmande, eller kanhända
var det en annan vän, som han skattade mer än min fader.»
Så han tänkte och vände sitt ord till den gamle och sade:
»Hade jag nyss fått stå vid ert knä, högvördige pastor,
smekt av er vänliga hand och lutande lätt på er skuldra,
hade jag trott mig höra min far, den saknade, tala.
Sådan satt han också och talte om flyktade dagar,
talte med tårar ännu om en vän, som delat hans barndoms,
delat hans ungdoms glädje och sorg, omistlig i båda.
Än, då med brutna krafter han låg, och min mor vid hans dödsbädd
grät, och jag fattat hans hand, den äldste i syskonens skara,
talte med svikande stämma han så: 'En finns, för mitt hjärta
dyr som din moder och du och de små, jag lämnar omkring er.
Kommer du en gång, barn, som en fågelunge ur nästet
ensam och värnlös ut i den ogästvänliga världen,
länka din bana hän till den ädle och bringa min hälsning!
Varmare skall i hans tjäll du än annorstädes emottas,
höra ett välkomstord, som menas och säges ej endast,
finna ett öga, som gläds att betrakta dig, gläds, att ditt anlet
visar ett drag, ej sett och ej glömt sen gladare tider.'
Så han sade och nämnde ert namn, högvördige pastor!»
Knappast hade till slut den främmande ynglingen talat,
när med en strålande tår i sitt öga den gamle från stolen
reste sig upp: »O, son av den älskade», sade han stilla,
»bild av en bild, som ständigt jag bar i mitt saknande hjärta,
kom, att i dig jag må famna ännu den ädle som bortgått.
Ej som en främling här hos främmande, ej som en gästvän,
bjuden för sommaren blott, må du leva och röras ibland oss,
kär som en skänk av himlen, en son, är du kommen, och tacksam
tar jag dig nu och i dig min ålders glädje emotser.»
Så han sade; och opp gick dörren, och glad i sin omsorg
trädde hans dotter in med en glänsande bricka på armen.
Koppar bar hon och fat och en kanna. Det ångande teet
spridde sin doft, då hon skred med sin lindriga börda till bordet,
där i sin faders famn hon ännu såg främlingen sluten.
Varsam, full av förundran och rädd att störa den gamle,
började flickan ställa en kopp vid den andra i ordning;
men till sin dotter talade då den vördige pastorn:
»Lämna bestyret, mitt barn, för en stund och kom att en systers
kyss åt en yngling ge, som så främmande varit dig hittills!
Se, för en framtid är han din bror, en son av din faders
ädlaste vän, och för honom är du en älskande syster.»
Sagt; och en ljuv, lätt flammande sky, halvmulen av oro,
spreds vid den åldriges ord på den sjuttonårigas anlet.
Tvekande stod hon, dröjde och teg, men milt i sin bävan
föll med en stjärnas skyggande blick på den främmande ögat.
Denne ur fadrens famn sig skilde och nalkades flickan,
fattade sakta dess hand och rörde dess glödande läppar
lätt som en sommarvind med en kyss, ej mött och ej undflydd.
- Icke ett ord blev talat. Med ömt, halvt tvekande saktmod
drog hon sin hand ur ynglingens hand, den blomstrande flickan
ordnade kopparna snart och den doftande drycken omkringbar.
Men då sitt lätta bestyr som värdinna hon slutat och uppfyllt,
tog hon sin bricka på armen igen och lämnade rummet.
Ingen i farstun hon fann och i hushållskammaren ingen,
ensam kom hon och satte sig tyst på sitt bräde vid väven,
lutande armen på den och mot armen sin lockiga panna.
Känslor, ej kända förut, som vaknade andar i hjärtat
närde hon stilla och log och tårades, själv som en gåta,
själv som en gycklande dröm för sin ljuvt förvirrade tanke.
»Varför», tänkte hon, »dröjer jag här, som jag vore förtrollad;
har jag ej mycket ännu att bestyra? Syrener och häggar
bjuda mig blommor och löv, och likväl oprydd för de komna
står vindskammarn ännu. Visst måste den främmande tjusas
av mossväggarne där, med mörknade tavlor behängda;
ser han då ut, som vore han van att mötas av sådant?
Kunde jag komma mig opp och företaga mig något,
skulle jag lättare bli och den oförklarliga oron
lämna min själ. Vad tåras jag för, vad suckar jag över?
- Dock, om jag dröjer en stund vid allvarsammare tankar,
är det för mycket kanske, och har jag ej nog att besinna?
Sommarn kommer och flyr, snart nalkas oss hösten, och ensam
sitter vid väven jag då och kastar min spole och ryser,
när stormilarne slå med stelnade skurar mot rutan.
Tom är gården och tyst. Min bror är borta och borta
även den andra, min far vid en bok i sin kammare slumrar;
allt är ödsligt och hemskt, som i gravar går man i rummen.
Nån gång hör jag kanske, då det kvällas, en bjällra vid trappan,
skyndar med ljusen, väntar och ser, och befallningsman kommer
mulen och pratar en stund och berömmer sin boning och reser.
Är då så ljuvt allt detta, och borde jag annat än gråta,
borde jag annat än gråta också för sommarn? En okänd
väntas och visar sig knappt, förr'n redan han är som en broder,
kysser mig, fattar min hand och ser med sitt strålande öga
djupt i mitt hjärta, som finge jag ej förborga det minsta.
Vad blir sådant till slut, om det räcker en månad och mera?»
Så hon tänkte, i ord ej mycket, det mesta en blomdoft
liknande, flög med suckarna bort och kunde ej fångas.
Men med en korg på sin arm, till bräddarna fylld med konvaljer,
friska och plockade nyss vid den sorlande bäcken i hagen,
kom i detsamma ur stugan igen den vackra Johanna.
Farstun ville hon än långt grannare pryda med lövverk,
sätta buketter i glas för rummen och kammarn på vinden
fylla med blomsterångor, att ljuvt för de komna den första
natten skulle förgå och drömmarna gladare nalkas.
Först dock på hushållskammarn en blick av vana hon fäste,
öppnade dörren och tittade in och sin unga värdinna
såg, då, med kinderna flammande än och ögat i tårar,
upp från väven hon steg och försökte att härma ett löje.
Genast glömde sitt värv den tjänande tärnan och ställde
korgen med blommorna ned bland svalkande fläktar i skuggan;
själv med förundran nalkades hon den skyggande flickan.
»Varför», sade hon, »ser jag en tår i ert mulnade öga,
vilka bekymmer plåga er nu, när glädjen hos alla
vaknar och ingen finns, som ej skämtar och sjunger och fröjdas?»
Så hon sade och såg på den sjuttonåriga flickan,
leende glatt, som om ren hon visste det väntade svaret.
Denna dock älskade nu alls icke att frågas och röjas,
utan hon vände sig bort förtretad och talte och sade:
»Ständigt låtsar du se långt mera än andra, Johanna,
tycker dig öppna och sluta igen mitt fattiga hjärta,
liksom din sockergryns- eller synålsdosa det vore.
Akta, att ej omsider en udd dig pickar i fingret!
Vilka bekymmer plåga mig? Måste det vara bekymmer,
kan då ej annat plåga än de? Försök att en timme
sitta som jag här inne i kvalmen av häggarnas dofter,
se, om ditt huvud ej tynges till slut och ögonen rodna!»
Sade och svängde sig spotsk mot fönstret, att andas i frihet
aftonens luft och skingra sin lätta förtrytelse åter.
Men till dess sida trädde likväl den vackra Johanna,
tigande, icke med ord hon ville försöka en ursäkt,
ville blott vänta en gladare blick, att gladare sedan
lämna sin unga värdinna och gå till de glömda bestyren.
Länge förmådde ej heller den sjuttonåriga flickan
blicka på nejderna blott kallsinnigt och visa sig mulen,
utan hon ångrade snart i sitt sinne det hårda, hon talat.
Harmen i ömhet löste sig opp, en tår, som i ögat
fyllde sig långsamt, doldes ej mer, och sakta mot tärnans
skuldra hon lutade ned sitt lockiga huvud och talte:
»Visst långt mindre, än själv du förmodar det, goda Johanna,
känner du mig och förstår, vad mitt innersta tänker och drömmer.
Nyss, då den gamle begärde min hand och mitt hjärta av ömhet
fylldes och gärna hans ensliga liv jag förljuvat och tröstat,
mente du, stolt i din tro, att man ej kan älska en gammal.
Nu, då en gäst har kommit från vitt avlägsnade länder,
okänd, mer än en sky, hit driven av vindarna, okänd,
talar du strax om bekymmer och tror, att jag tåras av kärlek.
Se, jag vill säga dig allt och ej dölja mig, spana blott icke
själv i mitt innersta du, att jag ej blir sluten av skygghet.
Märkte du nyss, då han kom, den främmande, var han förlägen,
syntes han mulen och tvär, som man blir, då man växer vid boken?
Nej, med sin spensliga rock kring livet och hatten i handen
sprang han från kärran och lyste av fröjd, då han gjorde sin hälsning.
Sen - och jag finner det själv, hur tokig jag blir, då han nalkas -
ser han så innerligt vänligt och käckt och förtroligt uppå mig,
liksom vore vi ren sen länge bekanta och syskon.
Undra då ej, att jag gråter, och gråter jag, goda Johanna,
är det av kärlek ej, men av hat, åtminstone vrede,
att så hjärtlig han är, långt mer än det passade honom,
när han ändå är så ringa och ung, en fattig student blott.»
Sade och bävade skygg och tryckte sig närmare tärnans
vänliga famn och gömde i den av blygsel sitt anlet.
Oron hann dock ej mer än minskas, och kinderna knappast
svalnat ännu, då hon hörde sin bror inträda i kammarn.
Sjungande kom han och glad, som han plägade förr, då han läxan
sluppit och ilade ut mot skogarna, fri som en vindfläkt.
Så han kom, men han kallade strax sin syster och sade:
»Hanna, den främmande väntar oss ren, tag hatten och skynda;
innan till kvällsvard dukas ännu och den gamla Susanna
löper kring backar och berg, som hon brukar, och ropar och söker,
hinna vi föra vår gäst kring nejden och spana, om folket
samlats till lekar ren och berett lusteldar för natten.»
Sade och hann blott kasta en blick kring rummet och höra
ljudet av klockan, som slog i detsamma, och glädjas att träffa
allt som förut så förtroligt och kärt, i det älskade hemmet;
hann ej märka, hur brydd den vänliga systern hans anblick
flydde och sprang att dölja sin blick i den skymmande hatten.
Men då hon klätt sig, tog hon sin bror vid armen, och båda
skyndade ut och mötte den främmande redan på trappan.
Tredje sången
Till hjärtat, som var kallt,
säg, hur du lågor bar!
Hur kunde du bli allt
för den, du intet var?
Solen sänkte sig ned och skymdes av bergen i väster;
mild som en brud var aftonen dock. Guldskyar i luften
summo och strålade ljus mot jorden, och ljummade vindar
kommo från ängarne än och lekte med ångor av blomstren.
Lätta, med svävande steg, som hade av vingar de lyftats,
styrde de unga sin färd mot den speglande stranden av träsket.
Men för den främmande viste hans vän det älskade hemmets
ljuva behag och hörde ej opp att minnas och tala:
»Ser du den rodnande sjön», så sade han, »ser du, hur olik
havet, som suckande slår mot din hembygds klippiga stränder?
Här är grönska och färger och liv. Otaliga holmar
skjuta ur vågorna opp, och svajande vinka från alla
lummiga trän, som bjuda den tröttade roddaren skugga.
Nalkas du udden, som nu tycks träffa det mötande landet,
öppnas en vidare rymd av vatten, och trevliga byar
skymta på stränderna fram, och kyrkan lyser i fjärran.
Åter på andra sidan vad fält av odlade tegar,
bördiga, höljda av brodd, omgivna av skogiga höjder!
Innan vi resa, skjuta de ax och mogna och gulna
skönare blott, mest sköna likväl, då vi sakna dem sedan.
Här, där skymningen nu oss möter i skuggan av barrträd,
här är siskornas lund, hit komma de första om våren,
smekas på granarnas skott eller yvas och sjunga i toppen,
liksom vore för dem blott solen och morgonen skapad.
Men då nalkas jag sakta och får mitt giller på hällen,
skyndar och hukar mig ned vid snöret. Och fågeln i buren
börjar att flaxa och slå och beveka och tjusa och locka.
Snart är kärleken väckt, den modige sångaren lyssnar
spakare ren och spritter ibland och kvittrar i gensvar;
innan han anar det själv, är han nere på buren, och nätet
faller omkring och sången är slut och friheten borta. »
»August», sade med bannande röst den vänliga systren,
»o, att du än är grym som förut och fägnas av sådant!
Är det ett nöje kanske att hålla en fånge i buren
året igenom och se, hur hon sitter allena och ledsnas?
Sen, då hon länge saknat en ton, som ljuder som hennes,
förs hon till skogen och hör en like och svarar av menlös
glädje och narras att locka en vän, som hon älskar, i bojan.»
Henne i ögat såg den främmande vänligt och sade:
»Tänk dock, att sådan är kärlekens sed; så gillrar den snaror,
stundom ett nät och stundom en famn. Ack, gärna i båda
lär man dock skynda, om blott av ett älskande hjärta man lockas.»
Så han sade. Hans vän åhörde de växlade orden
föga, ty nejden fäste hans blick och ställen, besökta
tusende gånger förut, uppfyllde hans tanke med minnen.
Leende talade då den främmande ynglingen åter:
»Grymma vi kallas; vore vi så! Men grymmare mycket
är var flicka, så mild och så fredlig hon tycker sig vara.
Se bland många blott en! Vid mitt hem, helt nära till gården,
växte av åldriga björkar en lund, värderad och hägnad.
Nu, då med höstens kallare dar de gulnade löven
började falla och blott fröhängen på kvistarna höllos,
samlades orrar ibland helt tama och åto i träden.
Men då med bössan jag smög mot planket och ärnade skjuta,
smög min syster, hur ledsen jag än knöt handen och hytte,
ständigt i spåren och bad: 'Låt vara dem, rubba dem icke,
skona de arma fåglarna, broder, skona för min skull!'
Så hon bad, och då snart hon märkte, att böner ej hulpo,
ropte hon, klappade händerna hop och skrämde dem ständigt.
Märk dock, hur ömsint var hon ändå? En dag, då jag hemkom,
mötte jag strax en bekant på vår trappa och hälsade vänligt.
Denne dock hälsade ej men tryckte blott hatten i pannan
djupare ned och dolde en tår och skyndade dädan.
Väl förstod jag hans sorg, och jag brydde min syster i tysthet:
'Syster, din fästman mötte mig nyss i förtvivlan och bortgick;
varför krossade du den arme?' Men hör, vad hon svarte:
'Är jag för gammal kanske att välja, och måste jag tacksamt
taga den första, om än jag ej älskade honom det minsta?'
Leende talte hon detta, den milda, som skonade fåglar.
Nu, säg själv, vad grymmare är: att skjuta en fågel
eller att skjuta en pil i ett hjärta och lämna det hjälplöst?»
Så han sade. Men än på det lutande torpet vid stranden
höll sitt öga hans vän och mindes den åldrige fiskarn,
vilken från barndomsåren han där sett vistas och leva.
Honom han mindes och frågade nu sin syster och sade:
»Lever han än, den gamle, och ser man hans julle på träsket
likasom förr, när morgonen gryr eller aftonen nalkas?
Ofta på stränderna här jag följt hans vägar med ögat,
mött, då han landat, hans båt och betraktat hans fänge och bortglömt
lekar och bok vid hans tal om vindarna, fjärden och metet.»
Honom svarade rörd den vänliga systern och sade:
»Bort han flyttat för alltid, och tom sen dagar och veckor
står hans koja vid sjön och gläder ej ägaren mera.
Kunde jag dock med ett ord eller några beskriva hans bortgång!
Ofta, som hade han känt en gäckande aning, i vintras
kom han och satt i vår stuga och rökte sin pipa vid ugnen,
talande mycket om fisket i fjol och den stundande våren.
Hittills, mente han glad och tryckte sin tumme i pipan,
hade han hållit sig mest till sitt metspö sommarn igenom;
nu dock ville han binda sig nät, anskaffa från staden
revar och krokar och sen begynna att fiska på allvar.
Sådant hörde jag ofta den åldrige säga i stugan.
Våren kom, snön sjönk, skogsbäckarne började sorla,
isen på träsket bytte sin färg, och i glittrande strimmor
öppnade sunden sig ren, och vattenfåglarna hördes.
Genast såg man den gamle också. Allt längre och längre
kunde han styra sin färd, var gång han syntes ånyo;
tills att av hinder ej mer han stängdes och lätt i sin julle
rodde som förr kring uddar och skär, som grönskade åter.
Då - en afton det var, och jag gick allena på stranden,
lockad av blommornas lukt och björkarnas, längre än vanligt -
fann jag mig, innan jag visste därav, helt nära hans koja.
Men då jag såg hans båt vid landningsstället och näten
hängda på pinnarne än och slöt, att han vistades hemma,
ville ett vänligt ord jag säga den gamle till hälsning,
innan jag vandrade bort. - Så trädde jag in i hans stuga.
Ensam syntes han där, på sin halmbädd vilande stilla;
mattare var hans öga än förr och vitare kinden;
döden, tyckte jag, låg ren kall i hans bleknade anlet.
Sakta från bädden ändå, när jag nalkades, lyfte han huvu't,
hälsade sorgligt och satte sig opp och begärde en droppe
vatten att släcka sin törst. Och jag sprang med en stäva till källan,
hämtade vatten och gav den döende gubben att dricka.
Men då han druckit och tyst från hans läpp jag kärilet borttog,
tog han min hand i sin darrande hand och talade detta:
'Lämna också, då ni går, dörrn öppen, att aftonens svalka
känna jag får och se i min dödsstund grönskan och vågen!'
Bortgå kunde jag ej och lämna den åldrige hjälplös
kvar i sin nöd, så litet jag än förmådde att hjälpa,
utan jag öppnade dörrn och ställde mig sen vid hans sida.
Luften strömmade in, glatt hördes den jagande måsen
ropa vid stranden, och blank låg viken, i skimrande ringar
bruten allenast av fiskarnes slag, som lekte vid grunden.
Var det ett leende då, som jag såg i hans slocknande anlet,
var det en stråle av fröjd, eller syntes det vara det endast,
efter i nästa minut hans blick ren brustit, hans huvud
sjunkit mot skuldran och livet med sorger och glädje försvunnit?
Hyddan lämnade jag med bävande hjärta och tillslöt
dörren och vågade ej, förr'n redan jag nalkades hemmet,
stanna och bedja en bön om frid för hans frälsade ande.
Skrämmande står dock ej mer för min blick den döende gubben,
nej, långt mer som det minne, jag får, sen jag länge betraktat
fjärden en sommarkväll mot natten, då vindarne tyna,
solen släcker sitt ljus och vågorna, trötta att svalla,
sänka sig mer och mer och bli som en spegel omsider.»
Så omtalte hon nu, hur den åldrige fiskaren bortgick.
Men ren hade de nått lusteldarnas kulle, av ålder
älskad i nejden och sökt som ett samlingsställe vid sommarns
skönaste fest; dit skyndade glad den stojande gossen,
dit gick ynglingen stolt, och med kärlek gömd i sitt hjärta
flickan, och dit från sitt ensliga tjäll, långt borta i dalen,
blickade gubben och såg, hur lågorna tändes i natten,
glada som minnen därvid i hans eget nattliga sinne.
Tom var kullen ännu, blott högt på den sandiga kammen
höjde sig furar mot skyn, halvbrända, med glesnade kronor;
icke dess mindre skyndade dit de unga på brantens
buktiga stigar, och snart uppnådde de toppen av åsen.
Rikare röjde sig där den skiftande nejden. En ändlös
tavla av skogar och vatten och fält utbreddes för ögat,
klädda i skimmer ännu av aftonens mattade purpur.
Skaror av vandrare skymtade fram. Bland lundernas stammar
glimmade stundom en duk och försvann med den skyndande tärnan,
medan en annan fyllde dess rum med växlade färger.
Tyst var vinden, en fläkt ej rörde sig. Hjordarnes klockor,
kärlekens smältande sång, från ensliga stigar besvarad,
hördes ur dalarna blott; och ibland till de döende ljuden
fogade ljuvt vallhjonet en ton, mångdubblad av eko.
Men till sin vän han talte, den främmande, full av förundran:
»August, mera bekant, långt mer, än du varit mig nånsin,
är du mig nu, och jag fattar och känner ditt innersta väsen.
Här visst ser jag den bok, på vars strålande sidor du läsit
allt, vad du talade förr, då vi suto i skymningen ofta,
jag och min syster och du, och fördrevo med aningar kvällen.
Lyckan av människans lott och kärleken, friden och glädjen
lärde du här, här väcktes din dröm om förklarade andar,
vänliga, skapta för oss, att bilda oss himlar på jorden.
Lyssna, i sångernas ljud, i den domnande sucken av eko,
fåglarnas röster ur skyn och ur lunderna, hör du ej anglar,
leende änglar i allt, från din barndomsålder bekanta?
O, hur ser jag ej nu dem klara! På aftonens guldmoln
segla de kring, framtindra ibland i en stråle av solen,
blicka ur blommorna, glittra på sjön och andas i luften;
var det ej dem, som du mente, och dem, som du lärde oss älska?»
Så han sade. En tår sågs fylla sig sakta i flickans
öga och rullade ned som en daggklar pärla på kinden;
men med en halvdold suck hon frågade: »Talar han sådant,
talar för andra han sådant, for mig upptäcker han intet!
Sluten går han och tyst här hemma, och säger han något,
är det om bössan blott eller fågelfänget, han talar,
mest dock svärmar han kring som en storm i skogarna ensam.
Kanske tänkte han förr på min barnslighet, tyckte en sådan
endast för lekar skapad och skratt; men skrattar jag ofta,
gråter jag ofta också, åtminstone saknar jag någon,
någon att sluta mig till i en allvarsammare timme.
Ofta i lunderna här jag vandrat allena och ofta
sett detsamma som nu, men hur annorlunda förklarat!
Skön var världen och rik, dock, tyckte jag, låg det en saknad
över naturen i allt, och den skrämde mig genom sin stumhet.
Nu, då ni talar, är det mig så, som skulle den tala,
säga mig: 'Flicka, så klar och så härlig var jag ju ständigt,
se, och du tordes ej tro det ändå, fast du drömde det stundom'.
O, att er syster kom! Om hon kom och en endaste sommar
dröjde hos oss, hur vore det ljuvt att kunna med henne
växla en tanke ibland, då det anande hjärtat är rikast!
Låt mig höra ett ord, vad heter hon? Namnet allena
vore mig redan så kärt; sen söker jag tänka mig henne.
Säg dock, liknar hon er, med ett syskontycke kanhända?»
»Fråga ej», svarade glatt den främmande, »ingen i världen
liknar hon, knappast sig själv. Den av smek bortskämda Maria
hette hon hemma förut, men för smek nu säger man smicker.
Hyllad av egna och främmande, snart enväldig och nyckfull,
växte hon opp, men kär för oss alla förblev hon beständigt.
Ville hon något och tog, då hon bad, den vänliga minen,
kunde man lätt ej neka, och kunde man, ville man icke;
fordrade åter hon spotskt, vad hon önskade, lydde man nästan,
lydde, om än förtretad ibland, och visste ej varför.
Sådan kom hon en höst till staden, och klubbar och kaffen
började nu. På en kväll var ren lantflickan en moddam.
Syntes hon, såg hon ständigt en svärm balfjärlar omkring sig,
tog hon i dansen ett steg, lornjerades, viskades, mystes;
allt var lyckat och lätt, och hon såg det och lyckades dubbelt.
Då först blev hon i hast odräglig. Den skönaste dansarn
eller en ung löjtnant med sin glimmande krage, på dessa
kunde en solskensblick hon kasta ibland, då de kommo;
kom en annan, som ej, kan tänka, behagade henne,
fick han ej tala ett ord, hur han än försökte sitt bästa,
innan den finaste skymt av en rynka han såg på prinsessans
näsa och modfälld nödgades gå att harmas i tysthet.
Då kom även er bror, en vild björnunge från norden,
teg en dag och svarte ett ja och ett nej på den andra;
inom en vecka satt han hos oss, ej främmande mera,
satt och talte om er, om sin barndomsålder och hemmets
saknade bygder, om allt, som för hjärtat att minnas är ljuvast.
Stundom lyste en vår ur berättelsen, stundom en höstkväll
såg man i den med glesnade löv, tungt svävande dimmor,
bleknade stjärnor i skyn och en blodröd måne på kullen.
Allt var sådant, det syns i sin verklighet, klarare endast,
mera av under rikt och av drömmar, vakande drömmar.
Hur han talte, begynte till slut den spotska Maria
lyssna också, och man såg, att hon häpnade först av förundran,
liksom hade hon sett i en värld, helt annan än denna.
Dock, än log hon förnämt och försökte att kasta med nacken
lätt som förut en kväll och en annan, då länge hon sutit
drömmande kvar i vår krets. Förgäves! Följande afton
kom hon tillbaka och satt tankfullare, längre allenast.
Äntligt var det förbi med kapriserna. Tjustes hon nån gång,
dolde hon tjusningen ej, och det övermodiga ögat
svällde av tårar ibland, då godnatt hon sade och bortgick.
Vilken förändring åter i hast, som genom ett trollslag!
Hemma förtrolig hon blev; på en dans saktmodig och enkel
trädde hon in, besvarande milt var mötande hälsning.
Ingen såg sig försmådd, och ingen märkte sig gynnad,
lika mot alla hon var, och även den ringastes hyllning
fick i en vänlig blick sin belöning och ångrades icke.
Gladare nalkades snart var människa henne, och mindre
slösades smicker och ord, och hon älskades mer än berömdes.
Sådan var hon, försök att föreställa er henne,
full av växlingar blott, nyss en, nu åter en annan!
Kanske blir hon dock nu, som hon är, sen». Leende avbröt
vännen hans ord: »Kom», sade han, »följen mig; källan
vid stranden måste jag hälsa uppå och dricka ur åter som fordom.»
Sagt; och han vandrade ned från kullen och visade vägen.
Snart till källan man kom. Av himlens skimmer bestrålad,
outtömlig och klar, där låg den i bädden av blommor,
lik ett människoöga, vars frid, ej rubbad av stormar,
dallrar av ljus blott än och av livets åder i djupet.
Tysta vid brädden av den nedsatte sig alla och drucko,
vilande där och betraktande sommaraftonens slockning.
Ord ej funno de mer och sökte dem icke; i tankar
närmade hjärta sig blott till hjärta och fylldes av sällhet;
men på den främmandes bild föll flickans öga i källan.
Osedd tyckte hon nu sig kunna betrakta hans dyra,
älskade drag, och hon såg och dröjde och fruktade icke;
innan hon visste det, log dock hans blick mot hennes och möttes.
Blygsel flickan betog, och det nyss lätt klappande hjärtat
drog sig tillsamman förskräckt, och hon kände hur kinderna redan
tändes av glöd, och hon såg med bävan sitt rodnande anlet
blottat i källan för ynglingens blick. - Då seglade vänligt,
färgat i purpur, ett moln utöver den speglande böljan.
Ljus förmäldes med ljus, och rodnad smälte i rodnad,
se, och man skilde ej mer, om flickans kinder, om molnet
glödde, och flyktig en skymt av en tacksam glädje allenast
röjdes som egen ännu i den sjuttonårigas anlet.
Upp från blommorna steg i detsamma den älskande brodern,
nämnde sin syster vid namn och talte med leende allvar:
»Hanna, i nästa minut kanhända jag sade det icke,
nu dock säger jag allt, och du hör det och delar min sällhet:
min är redan Maria, ej mer den spotska Maria,
nej, den sköna, den goda, den hjärtliga, tusende gånger
skönare, än han beskrev, och mildare, ljuvare, bättre.
Upp, låt stunden ej fly, räck utan sorger åt hennes
broder din hand! så önskar hon, syster mot syster i byte;
så han önskar, som önskat det ren, långt innan han såg dig!»
Sade och hann knappt sluta sitt tal. Vid stranden i gräset
ropte en and, och han smög med en fattad kisel i handen
sakta bland löven och stod omsider vid brädden av vattnet.
Men då han lyfte sin arm, med ett rop uppjagande fågeln,
flydde en guldgul tropp ofjädrade ungar mot vassen,
skingrade, pipande gällt, i sin nöd värnlösa på vågen.
Skonande fällde han stenen och såg, hur den bävande modren
sam vid hans fötter ännu och trotsade döden av kärlek,
tills långt ute på sjön den irrande svärmen en fristad
hunnit och tryggad igen hon lyfte sin vinge och flydde.
Sådant såg han och kom för en stund med vilja till stranden,
lockad av fågeln och rädd att störa de båda vid källan.
Snart dock vände han om och spanade redan på avstånd,
spanade, gladdes och hann de älskade vännerna åter.
Famnad av ynglingens arm stod skön i den bleknade kvällen
flickan och lutade tyst på hans skuldra sitt lockiga huvud;
men då hon märkte sin bror och han nalkades, räckte hon honom
leende handen och strök en tår ur sitt lyckliga öga.
Så förklarades allt för den komne, och lätt i sin glädje
tryckte han systerns hand och sin väns, men han talade skämtsamt:
»Nu, vad säger vår far, då vi så förlova oss alla
hastigt utan att nämna ett ord åt honom på förhand?
Akta dig, Hanna, i hast kanhända förlovningen upphävs.»
Skämtande talte han så: men med oro hörde dock flickan
orden och tänkte, hur lätt sitt förrädiska hjärta hon åtlytt,
så att sin egen älskade far hon förgätit alldeles,
glömt hans önskan och sin, att leva beständigt i hemmet,
glömt allt annat och tänkt på den främmande ynglingen endast.
Hemåt ville hon skynda och kunde ej lugnas ånyo,
innan hon yppat allt för sin fader och lättat sitt hjärta.
Så av de älskade följd, hon vände tillbaka bekymrad.
Knappt av vägen en hälft man hunnit, då redan i nejden
hördes en kallande röst, och man märkte den gamla Susanna.
Spanande kom hon och syntes ej litet förtretad och viktig,
när med sin förklädsfåll i handen hon skyndade framåt,
färdig i ivern att torka beständigt sin svettiga panna.
Men då de sökta hon funnit och såg dem närma sig redan,
steg hon på sidan av vägen och väntade. Vänligt till henne
talte ett blidkande ord vid förbigåendet flickan:
»Varför kommer ni hit och tröttar er, gamla Susanna,
släpar om dagen och vilar ej ens, när aftonen nalkas?
Se, vi hinna ju hem, om ni än ej ropar och söker.»
Så hon sade; ett svar gav icke den gamla tillbaka,
vinkade blott med handen och kallade flickan i tysthet,
men avsides hon viskade sen den komna i örat:
»Gud välsigne mamsell, vad ni dröjer, att våfflorna kallna,
steken i grytan torkar och bränns och den vördige pastorn
sitter och hungrar och mäktar ej få sin fattiga kvällsvard.
Säg dock, innan ni går, och berätta mig: blir det till hösten,
blir det i sommar kanske, ert bröllop, säg, om ni redan
svarat den aktade herrn, eller dväljs han i fruktan och kval än?»
Sakta talade åter till henne den vänliga flickan:
»Vänta ej, gamla Susanna, att få tillreda mitt bröllop;
somrar hinna förgå och höstar, innan det firas,
kanske kommer till slut en vinter för evigt emellan.»
Sagt; och hon lämnade kvar den gamla i häpen förundran.
Själv hon skyndade nu till de andra och följde dem hemåt,
drömmande, tankfull, tyst, i sitt ljuva bekymmer fördjupad.
Men när trappan man hunnit och lätt från sitt huvud hon hatten
lyftat och ordnat i hast de yppiga lockarna åter,
tog hon den älskade ynglingens hand, helt tyst i sin bävan
öppnande dörren och trädande in till sin fader i kammarn.
Tung av mödor och år, i sin ensamhet hade den gamle
tröttnat att vaka och nyss mot den stoppade karmen av länstoln
lutat sitt huvud och somnat. - Ännu vid hans fötter på golvet
steg en strimma av rök ur den knappt halvslocknade pipan.
Skön i sin slummer han låg, ohunnen av sorgen och oron,
skön, som den åldrige är, då de glesnade lockarna vitnat,
läpparnas purpur är slut och kinderna vissnat och sjunkit,
medan en lång, lång levnad av ljus och förtröstan och kärlek
röjs som en afton ännu kring den fårade pannan i klarhet.
Tårar strömmade ned på den sjuttonårigas kinder,
när sin fader hon såg, hur han vilade trygg i sin fromhet,
såg det och tänkte, om nu för sin egen jordiska lycka
störa hon skulle hans sömn, kanhända förjaga hans levnads
frid och samla bedrövelse över hans grånade hjässa.
Knäböjd nära hans fot vid den älskade ynglingens sida,
stod hon och fäste en stund på den gamle sitt tårade öga;
slutligt sänkte hon tyst sitt huvud och tryckte med varma
läppar en kyss på hans vilande hand. Förvånad ur slummern
väcktes den gamle och såg på sin dotter med frågande blickar,
såg och mulnade snart allvarlig och vände sitt öga
skarpt med en ljungelds hot mot den främmande. Se, vid hans anblick
veknade blixten och smalt i en tår. Glatt öppnande famnen
tog han de unga och slöt dem båda i älskande armar.
.jpg)
