Kristus

Såsom en ur evigheten
stigen härlig symfoni,
lyft ur djupen och med alla
världar skälvande däri,
har din underbara levnad
brusat mig i natt förbi.

Såsom klang av tempelklockor,
såsom starka vingars sus
har den sjungit, har den svävat
inuti mitt hjärtas hus.
Allt dess tunga mörker sakta
smält och klarnat upp till ljus.

I dess sken mitt tvagna öga
ständigt nya under ser:
Källor som i öknen porla,
rosor som ej vissna ner.
Vad jag fordom höll för intet
evigt verkligt mot mig ler.

Herre, jag har hört din stämma
lik en vårvind stark och sval:
Samlen ej i världen skatter
men i själens dolda sal.
Herre, jag var med vid berget,
lyddes gripen till ditt tal.

Törstande jag tro har druckit
ur ditt ögas evighet,
sett hur du de svaga helat,
hur du dödens boja slet,
sett ditt hjärtas ljus förklara
himlens djupa hemlighet.

Jag var ock i örtagården
med, då full av kval du var,
då din bön från skyhöljd himmel
fick sitt stora, mörka svar.
Jag var med bland dem som sovo
då du dödens ångest bar.

Vankelmodig såg jag, Herre,
dig beträda smärtans stig.
O, jag gömde mig i hopen
då ditt öga sökte mig.
Gång på gång jag, full av feghet,
Herre, har förnekat dig.

Korset, själens segertecken,
du på dina skuldror bar.
I det tecknets djupa skugga
med vid Golgata jag var.
Konung, krönt med blodigt törne,
hur din panna glänste klar!

Du som allt Guds stora budskap
med ditt blod har översatt,
hur din kärlek härligt frambröt
genom smäderop och skratt,
hur ditt sköna, ädla vemod
lyste över världens natt!

Då ur hjärtats segerjubel
ropet "Allt fullkomnat!" bröt,
över jordens synd och suckan
himmelsk salighet sig göt.
In i dödens riken livets
underbara källa flöt.

Under över alla under:
en har levat ren och sann!
Vilken avgrund för vår feghet,
vilken borg för tron du vann,
vilket hopp för oss som våndas
under intighetens bann!

Herre, hur dig världen smädat,
hur de dina dig förrått,
väldig, majestätisk över
alla tider har du stått.
Jordens riken störtat samman,
dina ord ha ej förgått.

Alla stora djupa tankar
som oss världens vise skänkt
mera heliga och rena
likväl i ditt hjärta blänkt.
Ifrån alla berg de klara
strömmar sig i dig försänkt.

Herre, hur jag ljuset söker,
i mitt bröst är mörkret stort.
Vad jag älskar, ej jag vågat,
vad jag hatar har jag gjort.
Dock mitt hjärta ödmjukt klappar
på din strålbeglänsta port.

 R Jändel: