fredag 31 oktober 2014

Sång av Stockholms prästerskap

På reformationsfesten
den 31 oktober 1817

Av Gud är sanningen. Förgäves mänskor mota,
förgäves tända bål och höjda bilor hota
en man, en andans man, som, trygg i Kristi spår
och stark i Herrens kraft, till strids mot mörkret går.

Av Gud är kärleken. Till hugnad, ej till häpnad,
går himla-ordets tolk med Andens svärd beväpnad;
allvarlig i sitt nit, men i sitt allvar mild,
och så från brödrahat som mänskofruktan skild.

I Gud är salighet. Vad kan oss världen göra,
vad kan oss världen ge, när honom vi tillhöra?
Han lönen har beredd åt trogna sändebud,
som säga: icke oss, men dig ske pris, o Gud!

J O Wallin:

torsdag 30 oktober 2014

Linet



















Våren kom dansande fram genom parken
blomkindad, solögd och grönskande grann.
Fjärlarna virvlade om över marken,
stararna flöjtade gällt åt varann.
Borta på gärdet gick bror min och körde,
vände och förde
harven i linåkerns mylla så fin,
brådskande var det, ty innan till ända
dagen fått vända
skulle min Far börja sådden av lin.

Snart var den färdig och sommarn att möta
dagarna gingo med soliga steg.
Smultronen mognade doftande, söta,
smörblommor lyste från tuva och teg.
Vackrast av allt för mitt öga sig tedde
åkern som bredde
grönskande linet i solskenet ut.
Sakta i vinden sig gungande böjde,
sänkte och höjde
blåögt dess blomning som nyss slagit ut.

Hösten var kommen med kyliga dagar,
drivande skyar och gulnande skog.
Grönskan föröddes i frostbitna hagar,
höstfibblan fälldes till marken och dog.
Linåkern låg där så naken och härjad,
grödan var bärgad,
rötad och fraktad till skäkten vid ån.
Där under skickliga händers ledning
linets beredning
svärmarna skötte med rassel och dån.

Nu är det vinter och stormarna rasa
bistra och bitande omkring vårt bo.
Inne vid kammarens flammande brasa
finner jag värme och trevnad och ro.
Snurrar jag flitigt på spinnrockens slända
kan det väl hända
vårdrömmar tvinna sig in i min tråd.
Sitter jag ivrig i vävstoln och bankar
slår mina tankar
kärlekens dröm in i drällvävens våd.

onsdag 15 oktober 2014

Förhoppning

Jag vill vara ogenerad -
därför struntar jag i ädla stilar,
ärmarna kavlar jag upp.
Diktens deg jäser...
O en sorg -
att ej kunna baka katedraler...
Formernas höghet -
trägna längtans mål.
Nutidens barn -
har din ande ej sitt rätta skal?
Innan jag dör
bakar jag en katedral.

E Södergran
Edith Södergran på ett fotografi från omkring 1918

Framåt!

Vad den ene vill, vad den andre är,
vad den tredje tänker och tror -
likgiltigt, blott deras samlade här
i siffror är möjligast stor!

Vad den ene är, vad den andre vill,
den ensamma tanken och tron -
nonsens! De tarva blott samma drill
av samma kommandoton!

Om så eller så, om här eller där -
blott samlad organisation
mot uppstudsigt Vill, mot förmätet Är,
mot den frivuxna tanken och tron!

Ej mer barbarisk knektadrill,
men politisk organisation -
mot enstörings Är och enstörings Vill
och all annan upprorston!

Om kroppen är lång, om kroppen är kort,
tilltagen i stort eller smått:
anden skall vara av samma sort
och av lika undermått!

Ty hövdingens ande allena är stor -
med vissheten av axiom! -
om ock därinne i skumrasket bor
blott en ondskefullt grinande gnom.

O Hansson:
Hansson, Ola - porträtt - AF.jpg

Uppåt!

I min ungdom det gällde att kliva
för Nordens bonde och bliva
en borgers- och tjänsteman,
allt efter den stolta parollen:
att fånen går upp mot stollen
och att en är så god som en ann´.

På bönhus och folkhögskola
jag hörde dem prata och gnola;
och med tveksam undran jag såg -
i festvagn och gumpakärra,
på kronhingst och avlagd märra -
ett ändlöst bondetåg.

Det slöt sig på kungaborgen,
när de slumpat på judetorgen
reststumpen av sitt vett
och fyllt den tomma buken
med avfall från sockerbruken
och aktiebolagsfett...

- - -

Nu ser proletären jag kliva
i anletets svett för att bliva
en borgers- och tjänsteman -
efter samma glada parollen:
att fånen går upp mot stollen
och att en är så god som som en ann´.

Jag ser dem i solen från ovan
matsmälta nådegåvan,
som förstulet i bakfickan gled
på hövding som bäst förstått trumma
i bakhåll de enfaldigt dumma -
på borgers- och tjänstemanssed.

Kring gyllene kalven går dansen,
och nätt mellan benen sticks svansen,
när hederlig lösen klang -
hej hopp, hela upprorshären,
när prinsessan ungproletären
och kungen hans syster svang!

O Hansson:
Hansson, Ola - porträtt - AF.jpg

Tierpssången

Det lyser sol kring Tämnarå,
kring slätt, där gyllene skördar stå
i åsars gröna skygd.
Ett barn av havets sagoblå,
av dunkel skog och klippor grå,
men mest av himlens sol ändå
är Tierps gamla bygd.

Här lever sagan. Var jag går
hörs minnet viska i mitt spår
om det, som var en gång,
då havet slog mot åsens sand,
då viking drog till fjärran strand,
när Svitjods bygd vart Sveriges land -
en mäktig runosång.

Här stredo far och farfars far
mot brist och nöd sin levnads dar
och värjde gård och rätt.
Här lärde farmor, ung och öm,
att dikta in i väv och söm,
i form och färg sin lyckodröm
och dana hem och ätt.

Från Toris hög, när dagen dör,
jag klockans helgmålsringning hör,
kring bygden klangen går.
I dagens sista gyllne sken
hon ringer frid kring fädrens ben,
kring hövdingens bautasten,
som hög på kullen står.

Men om jag rätt dess klang förnam,
hon sjunger djup och undersam
om det, som blir en gång.
Hon sjunger ljusets riddersmän
till äventyr och kamp igen,
om runor, som ej ristats än
i minnets höga sång.


S Rönnegård:
scanned image

tisdag 14 oktober 2014

Moguls kungaring















Sen hundra år försvunnen
var Moguls kungaring.
Man sökte den i brunnen,
man sökte staden kring.

Det där fick Hafed höra,
som stadens sopor bar.
Han ställde sopetunnan
på öppna torget kvar. -

”Att bära tunnan, bröder,
blir tyngre år från år.
Jag letar kungaringen
och sätter på mitt hår!”

Med gräfta, spett och spade
han sökte dag och natt.
Men gyllne kungaringen
den fick han aldrig fatt.

När han i soluppgången
smög ut längs husets vägg,
fick folket sed att pricka
hans rygg med ruttna ägg.

Han grät. Han bad. Han grävde.
När han om kvällen fått
turbanen löst vid badet,
var unga håret grått.

Men Hafeds bror, Umballa,
låg kvar på torget trygg.
Han låg i soln som alla
och skubbade sin rygg.

Han snarkade åt myggen,
åt lopporna han log;
när bromsen kom för nära,
då såg han upp och slog. -
Mot fyra kopparslantar
han sopetunnan tog.

Och var han syntes, höllo
för näsan alla män
och alla dörrar föllo
som av sig självt igen,

och månglaren sköt undan
sitt salubord med frukt:
ty fyllde sopetunnan
kvarteret med sin lukt.

Så snart han kom ur staden,
han stjälpte tunnan kring.
Bland vissna sallatsbladen
låg Moguls kungaring!!

Sen hundra år försvunnen
för sol och hackas hugg,
den krönte återfunnen
Umballas svarta lugg.

Ur stadens hästskoportar
kom folket helgdagsklätt.
Och bagarn, som om natten
sett syner var han sett,

som drömt, att mitt i degen
han kungaringen fann,
och drömt sin dröm så länge
att soln i fönstret brann,

lät brödet stå i ugnen,
sprang ut med lyftat tråg
och stänkte mjöl, så vägen
låg vit så långt man såg.

Och smeden, som i grubbel
lagt släggan vid sin fot,
han slog av fröjd i städet,
så luften yrde sot.

Och tapetserarn, vilken
stått blek i pipans rök,
han lastade med silken
och silvertyg sitt ök.

Han kom och klädde tunnan
med friska fikonblad,
med pärlor och rubiner,
med glimmande brokad.

Och högt på tunnan bars
vid darabuckors dunder
Umballa, österns under!

Nu sade segerdrucken
Umballa till sin bror,
när svarta liveunucken
med mjuka ibisvingen
strök dammet av hans skor:
”Nå, Hafed, kungaringen?”

Då knäföll bleke Hafed
i glada skarans mitt
med pannan tryckt mot jorden;
men nu var håret vitt.

Han stötte i sitt hjärta
sin långa, krökta kniv.
”Du fann bland sopor kronan
jag sökte med mitt liv.”

Umballas ätt hon njuter
all lyckans gunst sen dess.
Är spel med trumf i ruter,
så har hon ruter äss.

Att Hafed lämnat söner
vet jag, som ung till år,
i dag i bibeln lägger
mitt första gråa hår.


V v Heidenstam:

måndag 13 oktober 2014

Strandgräsets pendel




Strandgräsets pendel svänger
över havets antika spegel
mäter tyst och obönhörligt
snabbt rinnande sommaren
till sista droppen.

På stranden vadar vi i timglassand
från tusen förrunna
somrar.


R P Olofsson:

Med yttersta försiktighet

Med yttersta försiktighet
kryper slånbusken
uppför klippan
trycker sig tätt
intill stenryggen
för att inte bli
nerknuffad igen av vinden.

Nästa sommar tänker den se havet.


R P Olofsson:

Tacksägelseskål

Allting i världen ger orsak att dricka,
när som man saken vill utgrunda rätt.
Ödet må fröjd eller vidrighet skicka,
allt till att möta finns endast ett sätt:
Vinet den glade än gladare gör,
jagar bekymret och sorgen förstör.

Tiderna äro just så som man tar dem;
griller ej fräta den rusiges själ.
Fröjdoms med vänner, så länge man har dem –
falla de undan, så sjungom: »Farväl!»
Ödet till hugnad åt människor gav
vin båd’ vid barnsöl och bröllop och grav.

Allting fördrar man så nöjd under ruset –
vinet den säkraste visheten ger.
Rymmer min älskliga maka ur huset
(som nu tyvärr bland oss händer och sker),
skyndar jag hurtigt att tömma min bål,
dricker med glädje tacksägelseskål.

A M Lenngren:
Anna Maria Lenngren (1754-1817), ur Svenska Familj-Journalen

lördag 11 oktober 2014

I älgtiden

Han kommer var natt till en havrevret;
från torpet man sett var han betar,
den väldige best, som med svett och förtret
jag fåfängt om dagen letar.

Nu sover all nejden i fullmånens flor,
men brinnande vakar min lystnad.
Vid diket, där frodiga pilhäcken gror,
jag väntar i vindlös tystnad.

Då träder han ut från sitt höstliga slott
mellan granar och blodröda aspar.
Han skrider högtidligt och lugnt som en drott,
och kronan i grenarna raspar.

Så fredligt i måndimmans vaggande ström
han vankar bland kornrika snesar,
fantastisk, bisarr som en syn i en dröm,
som en vålnad av fornskogens resar.

Och här, på sitt odal, för mer än ett djur
han syns mig, ja, mer än min like:
en stoltare son av drottning Natur,
en förstfödd i vildmarkens rike.

Det kommer till korta, mitt jägareblod.
Jag kan ej min vekhet betvinga,
jag nänns icke sända mitt dödande lod
i denna månljusa bringa.

Ett sådant pris får ej vinnas med svek.
Jag smyger mig bort genom riset.
I morgon börja vi åter vår lek,
du höge, på gamla viset.

Då spela vi rent. Du har präktiga ben,
och ärligt försprång du vunnit;
om jag hinner dig då över stock och sten,
har nog månskenshumöret försvunnit.

Och bringar jag då mot din fasta bog
till vila det darrande kornet,
skall skottet få sjunga kring myr och skog,
och med fröjd skall jag stöta i hornet.

Och stolt vill jag räkna var pannans tagg
som du burit i prakt utan lyte
samt föra hem över tuvornas dagg
i kvällen mitt förstliga byte.

E A Karlfeldt:
Erik Axel Karlfeldt i Zorngårdens matsal. Målning av Anders Zorn 1906.

onsdag 8 oktober 2014

Jag är fin

Jag är fin
för du har skapat mig.
Jag är dyrbar
för du älskar mig.
Skön är jag
i dina ögon
en ädelsten
i din hand.

Därför kan det kvitta
om någon säger
att jag är värdelös
och dum.
I mitt hjärta
viskar du sanningen:
att jag är värd
mer än guld.

Jag är din ögonsten
din hemliga skatt.
Du är glad
att jag finns till.
Jag vill tacka dig
så länge jag lever
och aldrig glömma
vem jag är.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

söndag 5 oktober 2014

Nu med en rysning föds oktoberdagen

Nu med en rysning föds oktoberdagen,
och bakom fönstrets kors i dödstyst hus
dess gryning växer grå i hotfullt ljus.
Du sover, och de trötta andedragen

bredvid mig stiga som en lampas sus.
Själv febermatt jag lyss och lyss till slagen
utav din puls, och halvt av drömmar tagen
jag skälver till vid minnet av vårt rus.

Det var en afton, och september dog,
och kanske kvällen oss med smitta slog
av glöden kring sin hektiskt heta tinning.

Nu kommer morgonen med kall besinning
och själen famlar efter nattens hägn.
Men dagen grytt med vasst oktoberregn.

F Heller (G Serner):
Frank Heller (Gunnar Serner), 1945

När stormens lurar skalla

När stormens lurar skalla
kring bleka fält och land
och dystra vågor svalla
mot öde skär och strand,
när dödens lie blänker
i sommarblomstrens lid,
jag mänskans lott betänker
och hennes bråda tid.

Hör, allt omkring mig ropar:
Förgängelse och död!
Och mörkrets här sig hopar
kring dagerns sista glöd.
O Gud, mig kläd med styrka
för Andens höga strid!
Nu samlar sig din kyrka
till Mikaelitid.

Och himlens skyar jaga
mer hett och brått varann.
Sig härar sammandraga
kring himlens hövitsman.
Upp, Kristi stridsmän, vaken!
Guds kyrka, redo stå!
Nu Mikael mot draken
till väldig strid skall gå.

Se ljusets kämpaskara!
Ej frukan den betar.
Hur vapnen glänsa klara,
hör segerglad fanfar!
Igenom mörkrets länder
och heta striders bad
den hoppets blickar sänder
emot Guds gyllne stad.

Och falnar sista glöden
av solens eld en gång,
skall mörkrets här och döden
ej sjunga segersång.
Från fjärran stammar glansen
i Kristi stridsmäns drag:
de skymta segerkransen
och alla helgons dag.

S Rönnegård:
scanned image

Över en som ätit björnestek och begärde av pigan dricka

Nu blir här en farlig lek!
De ha gett oss björnestek.
Björnen är väl så nyfiken
som de nyss begravne liken,
spökar starkt och går igen,
ser vad här passerar än.

Si, hur han tillbaka trängtar,
hur han efter dricka längtar,
ty hans hus är satt i brand;
han går redan av och an,
nu minsann
kommer han
från ett torrt och törstigt land.

Björnen börjar på att picka
och sitt huvud fram att sticka.
Kära flicka, ge oss dricka,
skall I få en vacker man,
bästa I er önska kan,
flink och grann!


J Runius:

lördag 4 oktober 2014

En onsdagseftermiddag i oktober

















En onsdagseftermiddag i oktober
då samlas här på Stäppen hela flocken
av ivriga beundrare av Kocken,
med stora, pilsnerpilska ögonglober.

Han råder bland kastrullerna och locken
i Stäppens kök, vår magnifike broder,
men fråga inte mig hur kan kan bo där,
ty helt enorm är matkulturekrocken.

På ålderns höst han börjat med att fäkta,
och frågan är om det hans liv förlänger
- men kanske har han synder som ska sonas?

Än har dock inga revben blivit bräckta,
och nu vi in i Stäppens kök oss tränger
för att få gratulera dej, o Jonas!

A Holmberg:

tisdag 30 september 2014

Höstens vår

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svage kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarns kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Nu äro alla drömbarn döda
som fötts ur vårens sköra lek —
likt buskens rosentyll, den röda,
som första skumma natt gör blek.
Men alla starka känslor glöda
som snårens nypon, kullens ek
och viska varmt i frost och nordan
om gyllne mognad och fullbordan.

Min sång flög drucken kring det bästa
av färg och doft i ängars ljus,
och det var ljuvligt nog att gästa
de många hjärtans honungshus;
nu vill jag, mätt på sötman, fästa
min boning långt från lust och rus
och vila under fasta bjälkar,
ej under lösa blomsterstjälkar.

Väl mig, då lekens minnen tvina,
att du var allvar och står kvar,
att ingen sol behövs att skina
vår kärlek varm i svala dar!
Hör, himlens hårda väder vina
sin högtidshymn för trogna par.
Vi le, när jorden reds och darrar;
vår lyckas hus har goda sparrar.

Nils Hasselskog (sign. A:lfr-d V:stl-nd) har pariodierat denna text i dikten Vid kumlet ("Nu är den dystra höst utbruten / som E. A. Karlfeldt kallar vår").

E A Karlfeldt:

fredag 26 september 2014

Kyrkan i ruiner låg




Kyrkan i ruiner låg,
inget spår till liv man såg.
Valv och murar fallit ner,
inga böner hördes mer.

Som ett stenbrott låg hon kvar
och blev byte för envar.
Vinterns snö och höstens skur
blev till is i hennes mur.

Men ett ensamt hjärta brann
och en väg till andra fann
för att ur förfallets grus
resa Herrens fallna hus.

Predikstol och altarbord
bar på nytt sin Herres ord.
Funten ställdes åter där
för det bad, som liv beskär.

Kyrkan stod i väntan lång
på vår bön och på vår sång.
Efter väntan mörk och stum
blev hon åter ljusets rum.

Mässans skönhet, tidegärd
henne blev på nytt beskärd,
och nu blandas mänskors lov
in med sång från himlars hov.

Här är helig plats. Fall ned!
Gud är här, din själ bered
att med tro och hopp och bot
den Oändlige ta mot.

(Psalm till Hjelmserydstiftelsens 50-årsjubileum, publ. med tillstånd)

C Braw:




torsdag 25 september 2014

Vädjan till vandraren

Varsamt far i bygd och mark!
Skada icke kådig bark,
riv ej björkens vita hud,
stör med skrän ej skogens ljud.
Bort med skräp och matsäcksrester,
städa efter Er, I gäster
i naturens helgedom.
Skövla icke blad och blom.
Låt ock bli att simpelt rita
plank och vägg med kniv och krita.
Tänd ej eld - men om du tänder,
släck var glöd i kol och bränder.
Skona det som annans är,
akta allt som minnen bär.

K-E Forsslund:

onsdag 24 september 2014

Om hösten

Nu är det höst och de gyllene fåglarna
flyga alla hem över djupblå vatten;
på stranden sitter jag och stirrar i det granna glittret
och avskedet susar genom grenarna.
Avskedet är stort, skilsmässan förestående,
men återseendet är visst.
Därför blir sömnen lätt när jag somnar med armen under huvudet.
Jag känner en moders andedräkt på mina ögon
och en moders mun mot mitt hjärta:
sov och slumra mitt barn, ty solen är borta. -

E Södergran:

Flyttning

Trollsländevingar glittra över krassen
och solrosstånden i ditt trädgårdsland.
Du bryter upp i dag. De höga lassen
stå redan färdiga i gårdens sand.

Det är en hets i denna vind, som blåser
septemberkall i lummiga kvarter
och det är oro i din hand, som låser
det hus, som du för alltid överger.

Nu är det stängt. Det första lasset rullar
i väg och det skall stanna någonstans,
där solen ger åt obekanta kullar
och obekanta hus sin aftonglans.

Då går din tanke hem till kända ställen.
Du ser den fönsterruta tom och skum,
där dina barn ha stirrat ut i kvällen
från hemmets brasbelysta rum.

G M Silfverstolpe:

Den förändrade

















Fordom fick jag bannor hela dagen;
än satt spensen vårdslöst, än satt kragen,
än var håret fästat opp mot regeln,
aldrig hölls jag länge nog vid spegeln.

Nu har allt förbytt sig! "Säg, hur är dig,
flicka, då du aldrig vill bli färdig?
Hur du städar dig! Det är förskräckligt!
Har du än ej speglat dig tillräckligt?"

Är mitt arma sinne då förtrollat?
Vem kan väl en sådan växling vållat?
"Ingen", svarar tyst mitt hjärta, "ingen,
om ej ynglingen, kanske, och ringen."


Johan Ludvig Runeberg:

tisdag 23 september 2014

Höstsång

Nu kom den första frosten.
Den stålgrå vikens låga strand
blev som en fallen lies rand
som färgats röd av rosten.
Nu stå de sövda träden
i höstens kalla, gula sken
med färg av lik och mull och ben
och lump och multna bräden.

Men jag, som lever, fyller
mitt bläckhorn raskt med alzarin
och fäller ned min rullgardin
och diktar blå idyller.
Är väl gardinen nere,
vem sörjer för en gulnad skog!
Av höstpoeter ha vi nog.
Gud frälse oss från flere.

Och likväl! Varför sänka
min rullgardin? Hur färgrikt grant
tänds solens sken på uddens brant,
där brustna svallar stänka.
Bland nät som torra hänga
står fiskarbåten stjälpt på hälln,
och tröskverk surra intill kvälln
vid bondens ladulänga.

Nu flyger hela stassen
av dikter om gråvädersslask
som andar ur Pandoras ask
från nordiska Parnassen.
Hur stora starka karlar,
som dricka öl och äta stek,
fått lust för sådan strängalek
man aldrig dock förklarar.

De säga att de lida.
Vad pressar deras bröst så hårt?
Att skriva vers, är det så svårt
att hjärtat börjar svida?
När skalden på en timma
kan gråta full en fingerborg,
då tror man sist att skaldens sorg
är att han ej kan rimma.

Låt gå att livet gömmer
ett uns av skratt, ett pund av gråt;
den starke ler med stolthet åt
det bittra gift han tömmer.
De gamles undanstuckna
och glömda lyra stränga vi
och spela deras melodi,
den stundom glädjedruckna.

Med feberfärg på kinden,
som varma efter vin och glam,
de röda löven dansa fram
i grå septembervinden.
De dansa inför döden
som männen vid Termopylae;
må dansande vi gå som de
mot morgondagens öden.

Stån upp till dans som galna!
Hell, Dionysus, yrans gud,
som aldrig flydde dansens ljud
att grubbla och att svalna!
När rönnens klasar mogna
och vinteräpplet glöder svällt,
då kalla stormens pipor gällt
till högtid än hans trogna.

Vi göra kol på sorgen.
Vi stoppa alla korrektur
i papperskorgens trånga bur
och bränna papperskorgen.
Vi stryka sot och aska
i skägg och hår och på vårt skinn.
I första hus vi storma in
och ropa på en flaska.

Vi skaffa violiner,
triangel, horn och oboe.
Buteljerna slås upp, och se,
de spruta som delfiner!
Vi bullra och vi svinga,
så väggens rappning brister loss,
så taket snögar gips på oss
och glas och skålar klinga.

Vi stjälpa bord och stolar.
Vi plundra husets skafferi.
Servetterna dem fästa vi
som mantlar och som kjolar.
Terriner och karotter,
ansjovislådor, sylt och salt
vi slunga genom fönstret allt
och fånga husets dotter.

Från sina hakar kasta
vi porten av som druckna män;
i lövsaln duka vi på den.
Med frukt vi faten lasta,
med tjäder, svamp och kräftor.
Och när vi druckit sist på dem,
få de som stupa bäras hem
med bindlar och med häftor.

Om stormen plötsligt vänder
vårt bord och allt som bordet bär,
låt oss, som hålla stormen kär,
stå upp och klappa händer.
Som formade i drivet
och blårött guld stå land och stad;
jag vill bland höstens döda blad
bedårad prisa livet.


V v Heidenstam:

söndag 14 september 2014

Att leka

Den som inte kan leka
är det något fel med.
Han är en högtidlig Mefistofeles,
en enfaldig Chronschough
eller en strängt upptagen idealist,
ledamot av sjutton föreningar.

Men den som ännu kan leka
är sund i sin rot,
han är ännu något av barn och fri själ.
Hans högmod har ännu inte blivit en last
och fått girighetens otäcka stämpel,
han har råd att vara onyttig
och liksom borta från det hela.

Jag håller mig ännu gärna
till dem som kan leka.
Och när jag väljer riksdagsman
är min första fråga:
Är ni bara politikus, eller kan ni leka också?
Kan ni pirka boll i håle, min herre?
Kan ni hoppa hage, min fru?

 R Jändel:

måndag 8 september 2014

Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllene grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

E Södergran: