Tierpssången

Det lyser sol kring Tämnarå,
kring slätt, där gyllene skördar stå
i åsars gröna skygd.
Ett barn av havets sagoblå,
av dunkel skog och klippor grå,
men mest av himlens sol ändå
är Tierps gamla bygd.

Här lever sagan. Var jag går
hörs minnet viska i mitt spår
om det, som var en gång,
då havet slog mot åsens sand,
då viking drog till fjärran strand,
när Svitjods bygd vart Sveriges land -
en mäktig runosång.

Här stredo far och farfars far
mot brist och nöd sin levnads dar
och värjde gård och rätt.
Här lärde farmor, ung och öm,
att dikta in i väv och söm,
i form och färg sin lyckodröm
och dana hem och ätt.

Från Toris hög, när dagen dör,
jag klockans helgmålsringning hör,
kring bygden klangen går.
I dagens sista gyllne sken
hon ringer frid kring fädrens ben,
kring hövdingens bautasten,
som hög på kullen står.

Men om jag rätt dess klang förnam,
hon sjunger djup och undersam
om det, som blir en gång.
Hon sjunger ljusets riddersmän
till äventyr och kamp igen,
om runor, som ej ristats än
i minnets höga sång.


S Rönnegård: