Å klappbryggan

När sommarkvällen fäster
sin dagg på gräs och strån,
vill jag gå ner i väster
på bryggan uti ån.
Där vill jag helt försjunka
i hennes sagovärld
och höra vattnet klunka
och bringa vaggande min hyllningsgärd...

Du mosslupna flak, som å tusende sätt
mot stranden har gungande slagits
av generationer, som klappat sin tvätt,
och fartyg, då törn haver tagits
och last kastats upp, respektive utav,
- hur håller du samman och ej går i kvav,
när plankorna slå emot stranden?

Du kluckar av minnen från nederbördsår,
då mäktigt du steg i det höga
och låg som en ö, dit familjen en corps
får ut att picknicka och löga.
Du märkts utav torkår med lamslagen tvätt
och sjöfarten grusad så gott som komplett,
då plankorna gistnat i sanden...

Du gamla, du slitna kulturföremål,
håll ut å din post, den marina!
Sent komme den stormnatt, då mer du ej tål
att hänga i kedjorna dina
men kanske - o, ve - utför virvlande å
förs ner till en grannstad å lägre nivå,
där plankorna vigas åt branden!

När nattens skyar rämna
för månens silverälv,
jag har så svårt att lämna
den gamla åt sig själv.
Mig är som, när den smackar,
jag skiljs ifrån en vän.
Mig är som den mig tackar
och ber mig skvalpande gå hit igen.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

På nytt var sträng uti min barm

På nytt var sträng uti min barm,
min barm, den brett violoncellska,
stämt upp sin elegi så varm
om kvinnor, som mig ej fått älska,
om kvinnor utav skilda profil
- så ariska som israelska -
jag haft till bords, i båt, i bil,
om alla, som mig ej fått älska.

Jag skullat vela ge dig ja,
du muntra, städs dansanta fjäril,
vars hela liv är tralala
kring mannen såsom honungskäril...
Dock - nej, för flyktig Butterfly,
som virvlas hän vid första tväril,
mot kvinnan bortom allt galej,
som vet sin plats i hemmets äril.

Hur gärna dig, mitt fromma lamm,
som drömt att lindas kring mitt finger,
jag låtit få din vilja fram
och sett dig lycklig vid din Singer...
Dock - nej, för menlös duvotyp,
som gör vadhelst, blott mannen ringer,
mot den med något av polyp,
den snärjande, som smula stinger.

Jag velat ge mig helt som boll
i dina klor, du kattlikt sköna,
som följt mig utan uppehåll
med irisar, vampyriskt gröna...
Dock - nej, för eva, vars hypnos
man för sitt yttres skull får röna,
mot den som dras till ens psychos,
den enda jag kan prisbelöna.

- - -

Så sjunger stråken i min barm,
ack, Irma-lill, i stunder kvällska,
när du dig kurar mot min arm,
om kvinnor, som mig ej fått älska...
om dussin kvinnor väl bortåt
- från yppiga till mest gazellska -
jag haft till bords, i bil, i båt,
men som, jag svär, mig ej fått älska.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Sveamålet

O, Sveamål, du arv av gamla göter,
som dig med svett å läppen format ut,
jag svär en svordom, att vadhelst mig möter
gå inför, att du ej blir förd bakut.
I dagens larm, vid nattens stilla lyra
vill städse högt jag hålla min parlör,
och aldrig skall i mig man äventyra
en trogen målvakt och ett språkets rör.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Pension

Jag ville, jag vore en full pensionär
och pensionen flöt ut per kvartal.
Jag drog mig tillbaka som levnadskonstnär
i någon berusande dal.
Där ville jag bygga mitt livs pensionat
och säga vemhelst gick förbi,
att samvetsfrid, parad med sömn jämte mat,
se där min filosofi.

Vad brydde mig samhällets strider och strunt
och tidens ävla galopp?
Det första kvartalet jag ville gå runt
och lyss till min taksnös dropp...
Vad vägde regeringars bondeförsök
och riksdagars handel med kor?
I andra kvartalet jag satte min lök
och gav mina höns som en mor.

Det tredje, augustiska, nöjd i min båt
till kräftfångst jag slungade spöt,
när ej i min täppa vid hackspettens låt
jag skakade fallfrukt och njöt.
Men under det fjärde, då höststorm mig band
å hemmets härd vid min katt,
jag lade mitt huvud mot tänkarehand
och spunne å minnenas skatt.

Dock, föddes jag diktare, ej pensionär,
har blott jag min harpa att slå.
Hur statsmedlen skiftas, förblir en mystär,
pensionsbrev få ytterligt få...
Jag ville, det gåves en kunglig pension,
en rent litterat, per kvartal,
som riddaresporre åt någon person,
som svingat ett högt ideal!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Å Mors dag

Ej lyser ditt namn i bemärkt "Vem är vem?"
ej heller i "Rikstelefon".
Men jag kommer ändock å var årsdag hem,
så förunderligt dragen, din son.
Den doftande Peter på sängen
och tårtans och blommornas prakt
behålla kring känslosträngen
sitt grepp med rent säregen makt.

Ack, mor, där omkring mig bland rosor och blad
du ömhänt och ömfotad går,
jag ville, jag visste, jag vet icke vad
att säga, så bäst du förstår.
Hur varm känns min tacksamhet icke,
vare gång jag blir bjuden så här,
att, mor, när tillbaka vi blicke
du gjort mig till den, som jag är!

Väl skakar du, mor, ditt försilvrade hår
och min lyra dig helt slår ifrån.
Och dock, huru gått med den hela furor,
därest icke du fött mig till son?
Vad diktkonstens glansperioder
av tysta små mödrar berott!...
Ack, mor, lilla mor, lilla moder,
du väger långt mer än du trott.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Vid K. Svenska Rundradions tioåra minneshögtid

 

Är det sant, eller månne vi drömma?
Ha så skyhögt vi nått i teknik,
att vi faktiskt fått rymden att strömma
utav sfärisk orkestermusik,
att vad ädlast har människoanden
utav diktkonst och snille och smak
kan dras ner från det höga med handen
genom blott smula tryck å en spak?

Det är sant! Har jag själv reciterat,
levat Studions Sockerbit opp,
bragt mitt strå till att etern vibrerat
av passioner och stämningsförlopp,
medan långt utom samhällets gränser
så i koja som konungahus
hava suttit med sina licenser
de som lyssnat till sfärernas sus.

Hell Dig, trådlösa Drottning i Norden!
Din förbrödrande guldbrygga välv! ----
- Skulle anmärkning tänkas, så vor´ den,
att man aldrig fått höra sig själv.
Dock är detta ej ägnat att sänka
den behållning ock diktaren har:
Den berusande lyckan att skänka
gjort mig nöjd med mitt taxhonorar.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Jag och Schopenhauer

I denna natt, så blått kontemplativ,
hur fylls ej universitas av liv!

I detta Nu, då jag min panna stöder,
hur sjuder ej vår glob från norr till söder!

Om jag i tanken flyr till Ganges strand,
där bajadärer simma tätt som sand,

ell´ om jag styr till Reykjavik min kosa,
där samojederna sitt valfläsk mosa,

till steppande nomaden i Turan,
till öknens torkvindsbrände afrikan,

varthelst i sinnevärlden hän man ile,
är samma ett perpetuum mobile...

Dock - ser jag i en bok av Schopenhauer:
die Dingen sind ein Traum und ohne Dauer.

Vår hela värld är blott en hjärnprodukt;
togs hjärnan ut, så fölle all dess frukt.

Ett Ding an sich finns ej i någon rikting
mer än min egen hjärna och dess diktning.

O, denna natt, så blått kontemplativ,
hur får ej allt kosmetiskt perspektiv!

O, detta Nu, då jag min panna stöder,
jag kan ej säga hälften vad den föder!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Hur lätt går händelsernas rätta mening

Hur lätt går händelsernas rätta mening
först upp för eftertanken med försening...

Då jag i natt låg sänkt i djupsta dvala
mig väckte åskan å det mest brutala.

En enda knall, som kunnat bergen skaka.
Så drog hon bort och kom ej mer tillbaka.

- Vad vill hon med min sömn, att hon förstör den?...
Jag timtals grubblade å innebörden.

Och ej förr´n morgonklädd jag grep min penna,
slog blixten ner, att meningen var denna.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Diktens frihet

Skall diktaren rent primitivt gå fram
och ohöljt vädja till det instinktiva?
Bör mera läsecirklat inställsam
han mesta möjliga moral beskriva?

Disputation, som endast damm rör opp!
Må var skribent få följa fritt sin flamma,
blott ej till motsatt genre han gör hopp
och söker konkurrera i densamma.

Må av hr Lindquist, född att skriva sunt,
förty ej sysslas med komplexer gärna
och omvänt ej - vid risk att det blir tunt -
moraliseras av fru Krusenstjerna.

Den Stora Dikten ensam spänner fritt
sin regnsbågsbro, så långt Pegasus löper,
och mäktar adla vilket som gebitt,
så att en mera kräsen folkmängd köper.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Brev till en bildhuggare

K. Broder!

                 Varför hugga å Diana
och spilla gips å Pan och bergatroller?
Vad spela dylika motiv för roller,
så få som skjuta, ens å skyttebana?

Nej, samla all din skaparkraft spontana
och hugg i sten den skönste av Appoller,
vars ena arm en silvrad harpa håller,
den högra svingar Nutidsdiktens fana!

Giv honom klassisk renhet i strukturen,
i gesterna den franska elegansen
och gammal nordisk kärnkraft i balansen!

Hör du ej Tidens rop å den skulpturen?
- Sök Artur Lundkvist få till underrede,
skall du få huvut av din
                                     Alfred V-d.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Döm ej

Döm ej så hårt
prosans skribent såsom trång!
Livet är kort,
konsten att dikta är lång.

Något är dikt
ock i en formlös roman.
Är det vår plikt
tillstå en viss liksom plan.

Ja, en novell,
läst utan kritisk pincenez,
fast bagatell,
hindrar ej helt en idé.

Mästra går an,
yrka: Lyrik, s´il vous plaît!
- Se, om du kan!
Tror jag, det blir en essay.


A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Å södra parkbänken

Välkommen åter, gamla bänk
från Rådhusvindens ide,
i kejsargrönt förnyat blänk,
samt stärkt i år med smide!
När du bärs ut i solens sken,
blir städs så varmt mitt sinne:
då slår mig alltsen barnaben
att Vårens tid är inne.

Ja, åren svunnit efterhand,
och pysens ben ha mognat,
då dina utav tidens tand
nötts kortare samt bognat.
Hur sällsamt nu mot förr, då mer
de dina höllo måtten
och liten pilts ej nådde när,
att nu är omvänd lotten!

Dock dras jag till din låga famn
från bråda nutidshetsen.
Här skar jag första gång mitt namn,
än synligt under betsen...
här tala än i sätets knarr
min ungdoms års amurer...
och sväva fram för min cigarr
mång´ lyckad dikts konturer..

Väl mött, du gamla hedersbänk,
i parkens labyrinter,
du drömmarens föreningslänk
emellan Vår och Vinter!
En främling må gå stolt förbi
och sitta var han gitter.
Jag sitter bäst i poesi,
i doft och fågelkvitter.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Strö ut

Nu ligger jorden grann och ler
i gränslös rikedom.
Soln öser sina skatter ner,
och ej en vrå är tom.
Nu spirar gräs, nu grönskar lönn,
nu doftar starkt syren och rönn,
konvaljen står i blom.

Nu blåser sunnan maskrosfjun
framför sig, yr och het,
nu segla sälgens fina dun
bort över äng och vret,
och aspar sina hängen strö,
i trädgårn faller blomstersnö
i tallös ymnighet.

Där falla vita flingor tätt
från alla aplar grå -
de lossna tyst, de sväva lätt,
de dansa fint på tå,
i solvarm snö med honungsdoft,
i sammetslent och skylätt stoft
med mjuka steg vi gå.

Vi gå i sol, vi gå i glans,
i doft och hög musik,
vi gå i sång och vindars dans,
i glädje yr och rik.
Så låt oss ut kring jorden strö
som asp och apel blom och frö,
strö liv kring sand och vik!

K-E Forsslund:

Porträtterna

Uppå ett gammalt gods, ett arv av gamla fäder,
en skinntorr grevlig änka satt,
var skral, drack ständigt te på fläder
och hade ben, som spådde väder,
och leddes merendels besatt.
En dag — Gud vet hur det var fatt —
när hon med kammarpigan satt
uti den stora saln, beklädd med gyllenläder
samt här och där med ett porträtt
av hennes högvälborna ätt,
hon i sitt höga sinne tänkte:
om jag likväl så lågt mig sänkte
att tala med det lumpna hjon,
kanske det gav min gikt en liten diversion;
och fast ej denna dumma flundran
förstår en fin konversation,
så får min lunga en motion
och detta stackars våp skall falla i förundran
att höra på min extraktion.
»Susanna» — sade hon — «du sopar denna salen,
och sopar den mest alla dar,
du ser de konterfej, den har,
men gapar, som du vore galen,
och vet ej av vad folk du spindelväven tar!
Hör då ... Till höger främst, det är min farfars far,
den vittbereste presidenten,
som kände flugors namn på grekska och latin
och förde med sig hem och skänkt akademin
en metmask ifrån Orienten ...
Nå ... den der näst intill — av våda satt i vrån —
är salig fänriken, min enda kära son,
i ställning och i dans ett mönster,
mitt och familjens hela hopp,
som sju slags stångpiskor fann opp,
men fick en fläkt ifrån ett fönster
och slöt i en katarr sitt ärofulla lopp —
hans gravvård resas skall av marmor ...
Det här är till min mor, grevinnan, en fru farmor:
hon var uppå sin tid för skönhet vitt i rop
och — som det verkligt hänt, och icke är en sagen —
halp drottning Kirstin kröningsdagen
att häkta understubben hop ...
Nu ... den där damen i mantiljen
det är min grand’tant, kära barn ...
och den där gubben med talar’n
det är en onkel i familjen,
som spelte en gång schack med själva ryska czarn ...
Det där porträttet se’n till vänster
är salig översten, min man.
Vem ägde skicklighet, talanger och förtjänster
i rapphöns-jakt, om icke han ...
Men se nu väl på denna damen
i den ovala vackra ramen,
som i sin höga barm den där buketten bär —
se hitåt — inte på den där —
vad stolthet kan man ej ur hennes ögon läsa!
Se, vilken ädelt buktad näsa!
Kung Fredrik blev en kväll i denna skönhet kär,
men hon var dygden själv och började att fräsa
och kungen underdånigt snäsa
så att han blev helt flat och sade: ’Ack ma chére,
bevars, vad hon är fasligt fjär!’
Ja ja, den händelsen kan ännu mången sanna —
nå ser du inte vem det är?
Vad — känns jag inte straxt på denna stolta panna?»
’Men, kors bevars väl’, skrek Susanna
och släppte nålar, sax och tråd,
’skall detta vara hennes nåd!!!’
»Vad — skall det vara? Vad...vad! Slyna,
fort ut på dörrn med dig och med din knyppeldyna!
»... Vad harm — men det med rätta sker,
när man med slika djur i nådigt tal sig ger!»
Grevinnan fick på stund en ny attack av gikten,
och det är alltihop som lärs av denna dikten.

A M Lenngren:

Invokation

Inför din tron i ett bedjande skick,
mäktige Febus, jag dristar mig sänka!
Muntran och mod med en gynnande blick
värdes mig skänka!

Giv av din skyddande godhet ett rön:
Bifall en ivrig försökares yrkan!
Uppfyll min önskan, behjärta min bön,
gilla min dyrkan!

Bland den alldagligt dig offrande här
ställ mig, o Febus, ej bortskymd i hopen,
den du blott lusten och rimmet beskär,
tröttad av ropen!

Lär mig att skåda vitt fjärran ifrån
vägen till ryktbarhet, brant och besvärlig,
icke mig tro, när jag stiger på tån,
bål och förfärlig.

Hänför min inbillning, elda min blod,
giv mina tankesprång syftning och styrsel!
Giv mig eteriska sångarens mod,
icke hans yrsel —

Icke den ton, du åt lycksökarn gav,
skalbaggar lik, som vid jordbrynet surra —
kraften av sången, när skimret drags av,
bara ett hurra ...

Icke den bardens, som färdig och snar
sporrar sin vingade fåle till Pinden,
osar och viftar ett rökelsekar,
styr efter vinden!

Giv mig, Apollo, den ädlare lott,
styrka och lenhet i växlande blandning,
tonen egentlig för koja och slott,
klarhet och sanning!

Måtte min sång i vår stojande värld
väcka förfinade känslor för nöjet,
fåfängans, skrytets och höghetens flärd
agas av löjet!

Lär mig att stundom, pindarisk i glans,
alstra ett kväde, som hopen förstummar!
Värj dock min skaldmö från skrik utan sans,
intryckta tummar!

Giv mina målningar värma och färg,
enighet, klokhet och ordning i sätten,
hejd och försyn att ikläda en dvärg
rustning av jätten!

När i en odes högstrålande sken
hjältarnes bragder jag går att beprisa,
låt ej min sångmö, förhesad och klen,
tralla en visa!

Måtte, då krigarn i härnad och blod
trotsande mött de eldsprutande svalgen,
lovsångens platthet ej pröva hans mod
mer än bataljen!

Offren åt dygder, som pryda vårt land,
likne av blomstren det friskande doftet,
icke en vallmo, med prisgirig hand
räckt utur stoftet!

Låt av exempel mig aldrig förförd
bryta hos grannen ett ax uppå tegen:
blive en rik eller knappare skörd
alltid min egen!

Febus, det offer, min dyrkan dig bragt,
värdes ej döma som lättsinnig yra!
Bönhör mig, eller, försmådd av din makt,
krossa min lyra!

A M Lenngren:

Förr och nu

Jag fordom hungrig var och hade intet bröd:

jag ägde intet mynt, och borta var krediten.
Nu har jag mat och mynt, och allt till överflöd,
men ingen njutning mer, och borta är aptiten.

A M Lenngren:

Tacksägelseskål

Allting i världen ger orsak att dricka,
när som man saken vill utgrunda rätt.
Ödet må fröjd eller vidrighet skicka,
allt till att möta finns endast ett sätt:
Vinet den glade än gladare gör,
jagar bekymret och sorgen förstör.

Tiderna äro just så som man tar dem;
griller ej fräta den rusiges själ.
Fröjdoms med vänner, så länge man har dem –
falla de undan, så sjungom: »Farväl!»
Ödet till hugnad åt människor gav
vin båd’ vid barnsöl och bröllop och grav.

Allting fördrar man så nöjd under ruset –
vinet den säkraste visheten ger.
Rymmer min älskliga maka ur huset
(som nu tyvärr bland oss händer och sker),
skyndar jag hurtigt att tömma min bål,
dricker med glädje tacksägelseskål.

A M Lenngren:

Mårten Holk, av ingen känd

Mårten Holk, av ingen känd,
knappt av hund och katten,
bodde i Vintappargränd
och drack bara vatten.

Satt och skrev på sin sextern
dammig i syrtuten,
drömde ständigt om qvatern,
men fick aldrig ut'en.

Hans diné var näst till svält:
bara sill på fatet.
Men så kom han ut i fält-
kommissariatet.

Mårtens lycka såleds gjord -
Högt han sätter hatten,
har grann rock och ståtligt bord,
smakar aldrig vatten.

Skrattar du min vän? Åh, tig,
drick och rök din pipa
och lär dig en gång av krig
nyttan att begripa!

A M Lenngren:

Epigrammer

1.
Den väg, som fram till lyckan går,
han är ju trång och hal och svår:
hur har då Clas på några år
så hastigt fram till lyckan lupit?
Vad ... lupit? Ni far vill, minsann!
Att löpa såg han ej gick an:
han bara ideligen - krupit.

2.
När elden nyss kom lös på söder mitt i natten
hos brodern Rusius, man anmärkt har därvid,
att han för första gången i sin levnadstid
skrek efter vatten.


A M Lenngren:

Epitaf

Min hustru vilar här till världens sista dag:

hon är i ro - och även jag.

A M Lenngren:

Epitaf

Här vilar fänrik Spink, en hjälte, som tyvärr
för tidigt samlad blev till sina fäders grifter.
Hans årtal voro få, men stora hans bedrifter:
han sköt en gång en sparv och red ihjäl en märr.


A M Lenngren:

Infall

En tjuv nog oförsiktig var

att genom näsvist tal och svar
fångvaktarn så förargad göra,
att denne honom slog vid öra
och sade: »Slyngel, vet och lär,
det tåls ej ovett här på orten!»
»Nå», inföll tjuven, »om så är
att ni mig finner till besvär,
så kan ni köra mig på porten.»

A M Lenngren:

Farbror Staffan

Kort var farbror Staffans skägg,

svar och rockskört lika korta:
»Vad befalls till afton?» Ägg.
»Vad har herrn på näsan?» Vårta.
»Var var herrn på bröllop?» Borta.
»Hur mår unga paret?» Sunt.
»Vad är mannens hantverk?» Lästen.
»Hur var brudens tillstånd?» Runt.
»Hur var bröllopsvinet?» Strunt.
»Vem drack längst och snålast?» Prästen.

A M Lenngren:

Hans Knapp

Hans Knapp all världen ängslig fann,
svor över livet - men jag märkte
att han det gjorde, stackars man,
då hans fördömda liktorn värkte.

Kirurgen plåstrade hans tå,
och kurens snabbhet var otrolig.
 »Tänk», sade gamla Knappen då,
 »minsann, är ändå världen rolig!»

A M Lenngren:

Tillämpningen

En präst en gång med mycket nit
for ut mot högfärd hos de stora,
fördömde denna last och allt, som hörde dit,
tills han på vägen var att andan platt förlora.

En länsman och en smed uti församlingen
med några fler av lika rang och heder
nu sade mellan sig, se'n prästen stigit neder:
»Gunås så visst, vi känna oss igen
i denna straffpredikningen!»

A M Lenngren: