Till flydda tider återgår min tanke än så gärna,
mig vinkar från förflutna år
så mången vänlig stjärna.
Välan, vem följer nu mitt tåg
till Näsijärvis dunkla våg?
Jag lärde känna där en man,
soldat för längesedan,
nu ägde fänriks titel han,
men lyckan var i nedan.
Gud vet det, hur han kom en dag
att bo i samma gård som jag.
Jag såg mig då som en person
med få, ja inga brister,
jag var student, på kondition,
och kallades magister;
mitt "mensa" gav mig överflöd,
den gamle åt på nåd sitt bröd.
Jag rökte "Gävle vapen" jag
och hade sjöskumspipa;
den gamle skar av blad sitt slag,
då han ej var i knipa.
I sådant fall blev mossa blott
hans nötta masurhuvuds lott.
O tid av guld, o liv blott tänt
för nöjet och behagen,
då man är ung och är student
och har fullt opp för dagen
och ingen annan sorg försökt,
än att mustaschen växer trögt!
Vad visste jag av andras nöd,
jag blott min glädje kände;
min arm var stark, min kind var röd,
och alla pulsar brände.
Jag var så yr, jag var så ung,
och stolt som jag var ingen kung.
Men fänrik Stål satt utan knot
förgäten i sin koja;
han sög sin rök, han knöt sin not
och lät oss andra stoja.
Vasserra, mot en sådan en
vad man sig tyckte vara ren.
Det var min höga lust att se
den kantiga figuren,
hans styva skick, hans anlete,
hans rock, så ovant skuren,
hans örnenäsa mest ändå
med brillor utan skalmar på.
Jag gick till gubben ofta ned
att gunstigt gyckel driva.
Det var min fröjd, när han blev vred
och kom sitt nät att riva,
då jag fick nålen ur hans hand
och knöt en lycka falskt ibland.
Han sprang då ofta upp burdus
och drev mig utom knuten;
ett vänligt ord, en doft kardus,
och fred var åter sluten.
Jag kom igen, som förr jag kom,
och gjorde samma narri om.
Att även gubben haft sin dag,
då han var ung i världen,
att han gått flera steg än jag
och prövat mer på färden,
var jag för höglärd att förstå,
det kom ej för min tanke då;
ej att han stått med svärd i hand
och glad sitt hjärtblod givit
för detta samma fosterland,
som nu så kärt mig blivit.
Jag var så yr, jag var så ung,
han fänrik var, jag mer än kung.
Men hur det hände sig en gång,
fann jag mig mätt av ruset.
Det vinter var, min dag blev lång,
fast den var kort till ljuset;
det var så ovant mot förut,
jag ville aldrig få den slut.
Jag tog den första bok, jag fann,
blott för att döda tiden,
det var en skrift av onämnd man
om sista finska striden;
den låg där häftad, som på nåd,
bland husets bundna bokförråd.
Jag tog den på mitt rum och satt
och bläddrade i bladen,
jag vet ej, hur jag så fick fatt
på Savolaks-brigaden,
jag läste en rad, läste två,
mitt hjärta började att slå.
Jag såg ett folk, som kunde allt,
blott ej sin ära svika,
jag såg en här, som frös och svalt
och segrade tillika;
mitt öga flög från blad till blad,
jag velat kyssa varje rad.
I farans stund, i stridens brand
vad mod hos denna skara!
Hur kunde, arma fosterland,
du dock så älskat vara,
en kärlek få, så skön, så stark,
av dem du närt med bröd av bark!
Min tanke genom rymder lopp,
som förr den aldrig spanat,
ett liv gick för mitt hjärta opp,
vars tjusning det ej anat,
min dag flög som på vingar bort,
o, vad min bok mig syntes kort!
Den slöts, och kvällen likaså,
dock glödde än min låga,
jag fann så mycket återstå
att forska om och fråga,
så många dunkla föremål.
Jag gick till gamle fänrik Stål.
Han satt på samma plats som förr
och samma syssla skötte.
Jag såg, att ren i stugans dörr
en missnöjd blick mig mötte;
det var, som om han frågt därvid:
får man ej ens till natten frid?
Men annat var det nu med mig,
jag kom med ändrat sinne:
"Jag läst om Finlands sista krig,
och även jag är finne.
Min håg blev tänd att höra mer,
kanhända får jag det av er?"
Så var min hälsning. Gubben såg
förvånad upp från noten,
en glans uti hans öga låg,
som om han stått för roten:
"Jo, därom kan jag ge besked,
om herrn så vill, ty jag var med."
Jag satte mig på sängens halm,
han började berätta
om Dunckers eld, om kapten Malm,
om mången bragd för detta;
hans blick blev ljus, hans panna klar,
jag glömmer ej, hur skön han var.
Han sett så mången blodig dag,
så många faror delat,
ej segrar blott, men nederlag,
vars sår ej tid har helat;
så mycket, som ren världen glömt,
låg i hans trogna minne gömt.
Jag satt där tyst och hörde på,
och intet ord förspilldes,
och natten hunnit halvt förgå,
när jag från honom skildes;
han följde mig till tröskelns rand
och tryckte glatt min bjudna hand.
Sen sågs han aldrig mera nöjd,
om han ej mig fick skåda;
vi delte sorg, vi delte fröjd,
vi rökte vapnet båda.
Nu var han gammal, jag var ung,
jag blott student, han mer än kung.
De sägner, här i sång jag satt,
från gubbens läpp de stamma,
jag hört dem mången stilla natt
vid pärtans matta flamma.
De tala några enkla ord,
tag mot dem, dyra fosterjord!
