besökte ett orangeri.
I det av växt vid växt hon genomsåg en skara
från bägge Indiernas land,
dels sköna och dels underbara,
blev en Mimosa rörd av hennes lätta hand.
Förvånad ser hon örten buga,
och i de fina blad en blödig känsla — ljuga.
Se, brast poeten ut: vad bild av modestin!
Ja, svarte hon, och log med en ironisk min:
Den sköna blygsamhet! Vem må ej henne finna
all den beundran värd, hon vinner — och vill vinna?
I samma ögonblick de känna bägge två
en ånga, fin och ljuv, bland tusen ångor rå.
Vem sprider denna doft? Det är ej hon, den granna,
ej hon den stolta här, ej hon, som främst där står.
Så hela raden ut Sophie med skalden går;
tills vid en bortgömd växt de med förundran stanna:
Den som förtjuste dem, blott en Reseda är,
som obemärkt i vrån där gjuter ut sin anda,
att gå så långt den kan, och sig bland mängden blanda.
Nå! ropade Sophie: se här
en annan bild av blygsamheten.
Med sänkta ögon teg poeten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar