O vördnadsvärde Linderot

O vördnadsvärde Linderot,

ett ivrigt ljus i tiden,

och nu en salig ledamot

i högsta himlafriden!

Din hugkomst i Guds kyrka är,

så länge jorden Lindar bär

och Herrens ord utföres.

                            (O J-son)

Prinsessan talar i radio

 

 

Sakta smyga spända kammarherrar

i gemakens mattor fram på tå,
hyssjande hr riksmarskalken spärrar
vestibulen, där man ej får gå.
Ljudlöst borggårdsvalvens militär
av hr kommendandet viskas: "I gevär!"
Rassla ej, lakej!
Tissla, tassla ej!
Prinsessan talar i radio.

Sessan Inga-lill i radio talar,
luren ställd å smyckat lysningsbord,
medan milt i kabinettet dalar
majsol, kyssande konceptets ord.
Kronprins Fredrik i en lysningsstol
lyss berusad bland hortensior och viol.
En historisk stund,
helt å folklig grund...
Prinsessan talar i radio.

Skilt av tusenmila landskapsgränser
möts ett enigt folk i etern blå,
tills det skånska ögat fuktigt glänser,
tills i lappens stora tårar stå.
Vad är granens sus å djupa mon
mot en Furstlig Fästmös levande diktion?
Tyst, du gök, som gal!
Lyssna, berg och dal!
Prinsessan talar i radio.

Skrivet i Grönköpings Veckoblad i anslutning till  prinsessan Ingrids radiotal den 20 maj 1935 19.15, strax före bröllopet med danske kronprinsen Frederik. Dikten är en travesti på Snoilskys dikt Kung Erik (leker på luta).

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

 

Kom, helige Ande, från höjden, kom ned

Kom, helige Ande, från höjden, kom ned, 

ty världen är andelös vorden. 

Dig sänk som i skapelsens morgon och bred 

ånyo ditt välde kring jorden. 

Kom, helige Ande, från höjden. 

Kom, helige Ande, från himlen med ljus 

till nattens förlorade trälar. 

Tänd lågan på nytt i Guds helgedoms hus

och elden i vaknande själar. 

Kom, helige Ande, från höjden. 

Kom till oss på jorden, kom till oss med frid, 

där hämnande vredesmod glöder. 

Vi bida med längtan den saliga tid 

då kämpande folk varda bröder. 

Kom, helige Ande, från höjden. 

Kom, Ande från Kristus, från honom som gav 

sitt liv till en evig försoning. 

O, kom från hans kors och hans öppnade grav 

och dana vår värld till din boning.

Kom, helige Ande, från höjden.

J A Eklund:

Värdshuset (Dal-rokoko)

Säg, främling, varför häver du 

det rungande böl? 

Vad fattas dig, vad kräver du? 

"Bespisning och öl." 

Då är du på behaglig ort 

och må ej smäkta mer. 

Du ser den humlekrönta port 

till nöjets högkvarter. 

Här bor den store konungen 

av tunnor och fat, 

som blandar starkt med honungen 

och reder allsköns mat. 

Här fjällas lax, här flänges ål, 

den feta hönan fläks 

vid marmorbrunnens klara skål, 

där draken evigt kräks. 

Här står den täcka oxellund, 

vars bär ge öl och mäsk. 

Därav blir mänskan glad och sund 

och gott blir djurens fläsk. 

Här växa måra, tusengren 

och mången ljuvlig ört 

som gör den skarpa finkeln len 

och kryddar vin och vört. 

Här blomma kumminhagarna 

till älsklig likör 

och malört, god för magarna, 

sin beska ånga strör. 

En pigosvärm far av och till 

i lövsal och kök 

och sprider doft av vårlig dill, 

spenat och purjolök. 

Och bien komma surrande 

på honungsludna ben, 

och det är sång och hurrande 

kring stånkorna av en. 

Hur friskt att njuta bland viol 

den sura vårsallat

och lyfta mot en pingstblank sol 

det pura distillat! 

Här hoppar adelsmannen av 

sitt trevliga föl. 

"Håll", ropar sjöman, "släpp min tös, 

din grevliga knöl! 

För jag har gått på Hamborg med 

det mastiga skepp, 

och jag kan många fina kast 

och hastiga grepp. 

Och hissar jag eller halar jag, 

så gör jag det grant, 

och rucklar jag eller brucklar jag, 

så ger jag kontant." 

Här sitta många ämbetsmän 

av skild profession; 

här gräla mästare och sven 

om lön och kondition. 

O skräddare, du skolkar nu 

och skalkas med makt, 

du fröjdas på det holkar nyss 

du krögarflickan bragt. 

Skomakare, vi denna ro? 

Finns ingen obött klack, 

och ingen vanskött stövelsko 

vars ovanläder sprack? 

En glad gesäll vid grinden får 

ett matskott och en klunk, 

och visslande han återgår 

till dammig landsvägslunk. 

Men över trädan vid vår häck 

står torveldens rök, 

och lugnt från brädan på sin vält 

styr bonden sitt ök. 

Det går ett spel med klang så späd 

på sädgröna fält, 

det svänger in bland gårdens träd, 

ty så är det beställt. 

Det hurrar till, det surrar till 

med svajande gnäll. 

Nu dansa vi vår dalkadrill 

till majande kväll. 

Vem lufsar där med oknäppt väst? 

O fasa och skam! 

Här dansar ju vår nådårspräst 

med krögarmadam. 

Se krögarns dotter, snörd och fin! 

Av dansen yr och matt, 

hon tar ett glas konvaljevin, 

med anisfrö försatt. 

Hon makar på sin blåa stubb. 

"Låt mig beveka dig", 

en yngling viskar, "gack i skrubb, 

att jag må smeka dig." 

Mot aftonen vid väderspel 

och kjolvindens fläng, 

då yrar som ett tjäderspel, 

o spelman, din sträng. 

Säg, främling, varför häver du 

det ljudande böl? 

"Det sker av stor tacknämlighet 

för sjudande öl." 

Men akta dig för krögare, 

de vakta på din pung. 

De se du dricker trögare, 

när du blir mätt och tung. 

När krögarn smilat dagen lång, 

blir käften bred och trött. 

Då skriar han med gny och bång, 

och du blir grovt bemött. 

Då viner han: "Jag arme man, 

mitt vinhus var så snyggt, 

I, gökar, haven gjort det som 

ett svinhus så styggt." 

Så fösas vi vid skymningen 

och klaga med varann, 

att det skall slösas mynt och tid 

på denna dranktyrann. 

Vi vila oss vid vägarne 

i svalka och blåst 

och sucka, att för ägarne 

väl stugan nu är låst. 

Ur bukig kopparflaska 

häller månen sitt mjöd; 

däri vi vilja plaska, 

till dess dagen står röd.

E A Karlfeldt:

Häggen blommat på Östermalmsgatan

 

Idag är solen stor

och jag dess lillebror.
Goddag, fru Andersson,
var kommer hon ifrån,
så jordgubbsglad,
och rund och sund
av alla wienerbröd.
Idag slog häggen ut
så vit och mjäll som ingen hägg förut.
Ack, vilken kungadag!
Och nu får ingen sörja
på ett litet, litet tag.
God dag, herr Doktor
och Hovpredikant,
skall vi slå vad om påven
och en elefant?
Idag slog häggen ut,
och det är riktigt sant.

Till härlighetens land igen

 

Till härlighetens land igen 

jag ser dig, Jesu, fara; 

men jag på jorden måste än 

en gäst och främling vara. 

Långt från mitt hem jag vandrar här, 

mitt sällskap sorg och möda är. 

Långt från min Faders hus jag går, 

ack, Herre, huru länge? 

Men dit mitt öga icke når, 

min ömma bön sig tränge. 

Min suck, osäglig, innerlig 

skall dela skyn och hinna dig. 

En skymt jag då i trone ser 

utav det goda landet, 

där du från mig ej skiljes mer, 

när, löst ur syndabandet, 

bland helgonen jag, fri och glad, 

får bo i levande Guds stad. 

Där uppe är det ingen natt 

och ingen gråt och smärta, 

där uppe är min högsta skatt: 

där vare ock mitt hjärta! 

I himlen hos min Frälsare, 

där vare min umgängelse! 

Och som du for, du komma skall, 

o Jesus, hit tillbaka. 

Jag akta vill uppå mitt kall, 

jag bedja vill och vaka. 

Jag vet ej stund, jag vet ej dag, 

men dagligt dig förbidar jag. 

Och salig är den tjänaren, 

som du så finner göra, 

när sist du komma skall igen: 

du honom lovat föra till 

ära och odödlighet 

uti din Faders härlighet.

J O Wallin:

Lyft ditt huvud, du ungersven

Lyft ditt huvud, du ungersven! 

Svek dig hoppet och svek det igen, 

blänker ett nytt i ditt öga 

strax, och får glans från det höga. 

Lyft ditt huvud och se dig om! 

Något är det som ropar: kom! 

och som med tusende munnar 

livsmod och glädje förkunnar. 

Lyft ditt huvud, ty inom dig 

blånar också och vidgar sig 

valvet där harpor klinga, 

tonerna jubla och svinga. 

Lyft ditt huvud och sjung det brått! 

Aldrig kuvar du vårens skott! 

Där det finns jäsande safter, 

snart rör sig levande krafter. 

Lyft ditt huvud och se dit opp 

mot det höga, det strålande hopp, 

som över världen sig välver 

och i var livsgnista skälver!

B Bjørnson:

Ja, vi elsker dette landet

Ja, vi elsker dette landet,

som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Elsker, elsker det og tenker
på vår far og mor
og den saganatt som senker
drømme på vår jord.

Dette landet Harald berget
med sin kjemperad,
dette landet Håkon verget
medens Øyvind kvad;
Olav på det landet malte
korset med sitt blod,
fra dets høye Sverre talte
Roma midt imot.

Bønder sine økser brynte
hvor en hær dro frem,
Tordenskiold langs kysten lynte,
så den lystes hjem.
Kvinner selv stod opp og strede
som de vare menn;
andre kunne bare grede,
men det kom igjen!

Visstnok var vi ikke mange,
men vi strakk dog til,
da vi prøvdes noen gange,
og det stod på spill;
ti vi heller landet brente
enn det kom til fall;
husker bare hva som hendte
ned på Fredrikshald!

Hårde tider har vi døyet,
ble til sist forstøtt;
men i verste nød blåøyet
frihet ble oss født.
Det gav faderkraft å bære
hungersnød og krig,
det gav døden selv sin ære
– og det gav forlik.

Fienden sitt våpen kastet,
opp visiret for,
vi med undren mot ham hastet,
ti han var vår bror.
Drevne frem på stand av skammen
gikk vi søderpå;
nu vi står tre brødre sammen,
og skal sådan stå!

Norske mann i hus og hytte,
takk din store Gud!
Landet ville han beskytte,
skjønt det mørkt så ut.
Alt hva fedrene har kjempet,
mødrene har grett,
har den Herre stille lempet
så vi vant vår rett.

Ja, vi elsker dette landet,
som det stiger frem,
furet, værbitt over vannet,
med de tusen hjem.
Og som fedres kamp har hevet
det av nød til seir,
også vi, når det blir krevet,
for dets fred slår leir.

B Bjørnson:

Hertig Magnus grav i Vadstena

 

Fylld av glada röster småler pingstens

ljusa skymning över stenansiktet.

Myrtenkrukor, rika azaleor

nattvardsbarnen lyfta upp på vården,

där en stackars dåre

sover sin töckniga sömn.

Vet ej varför han satt stum och fången,

varför knäppta händer blomsterlindas.

Livets pilgrim, svara,

vet du mer om dig själv?

V v Heidenstam:

Alla fåglar kommit re'n

 

Alla fåglar kommit re'n, 

vårens glada gäster. 

Vilken fröjd i solens sken, 

vilka sångarfester! 

Lärkan drillar högt i sky, 

våren är ju evigt ny. 

Jordens högtid börjar gry, 

sprider fröjd åt alla. 

Vilken glädje, hör, ja hör! 

Nätt och lätt de trippa. 

Gök och trast och siskors kör 

väcka upp var sippa. 

Oss de önska sommarfröjd, 

jubla högt i himmelshöjd. 

Skogen står så grön, och fröjd 

ljuder från var klippa. 

Trast och fink och siskor små 

sjunga glatt ur snåren. 

Göken räknar i sin vrå 

dagarna och åren. 

Skogen står så grön och ljus, 

gungar lätt i sunnansus. 

Duvan i sitt gröna hus 

fröjdar sig åt våren. 

Vad de oss förkunna må, 

lägga vi på minne. 

Mulna dar nog återstå, 

töcken för vårt sinne. 

Vi som luftens fåglar små 

i vårt inre gläds ändå, 

han som våren skänkt också 

lyser upp därinne.

Hesiodos' råd

Bön med lyfta händer är ej nog, 

lantman, då du ber för jordens gröda. 

Bed med handen på din plog! 

Då välsignar bönens kraft din möda.

V Rydberg:

Bönen, dess grund och verkan

O Gud, all sannings källa, 

jag tror ditt löftes ord. 

Vad du har sagt skall gälla 

i himmel och på jord: 

"Åkalla mig i nöden, 

så får du hjälp av mig." 

Ja, Herre, intill döden 

vill jag åkalla dig. 

Vad lindring i min smärta 

att lita på din nåd 

och anförtro mitt hjärta 

åt dina visa råd! 

När du mig bedja lärde 

i Jesu Kristi namn, 

du åt mitt hopp beskärde

en fristad din famn. 

Och vad mitt hjärta beder, 

det vet jag att du hör; 

och vad mitt väl bereder, 

det vet jag att du gör. 

I nödens högsta smärta 

din hjälp mig närmast är; 

jag vet att på ditt hjärta 

du mina sorger bär. 

Jag skall ej övergiva 

det enda hopp jag har. 

Jag skall ej tröttad bliva

att sucka till en Far. 

Förtvivlan vike fjärran! 

Till avgrund bär din stig. 

Jag släpper icke Herran 

förrn han välsignar mig. 

Den sena våren

 

Klagen ej att våren dröjer:
desto mer han se’n förnöjer,
då naturen väcks i hast
av hans blida ögonkast.

Se, hur snällt sin vita yta
berg och dal till grön förbyta.
Nyss av is bedrövligt grå,
viken nu är himmelsblå.

På dess klara spegel skrider
re´n en båt och vad det lider
följs av gäddan, stackars tok,
som för fisk har sväljt en krok.

Älven sina bojor bryter
och i svällda böljor ryter.
Dock i lugnet nedom den
ligger fast en isbro än.

Käcka sjömän dit sig våga,
att där väg för skeppet såga,
som från havets öppna famn
kommer att begära hamn.

Snart ur knoppen blomman spricker,
då det milda regn hon dricker.
Hör! de glada fåglar re’n
prisa solens varma sken.

Allt till stadens lönnar hitta
siskor, som där partals sitta.
Lärkan själv i skyhög krets
far kring tempeltornets spets.

Stackars fjäril! som i dagen
kom att bli av kölden slagen.
Nu där flyger fram en ann —
ser du, barn, så grann, så grann!

Akta, då med utsträckt finger
du att honom fånga springer.
Han på nässlan sätter sig.
Akta barn! hon bränner dig.

I det fönster, dit sig höjde
drivan, som på väggen dröjde,
Rosa, själv en ros, så glad
ställer fram en blomsterrad.

Sakta står hon där och gläntar:
Det är någon som hon väntar.
Se där föll en majrosknopp!
Evert kom och tog den opp.

Även hämplingen i buren
firar vår; och kreaturen,
ledsna vid sitt bås till slut,
råma att få komma ut.

Se´n i går hur livligt gräset
kvicknat på det glada näset,
dit med fåren Ingrid går;
men i hast hon stilla står.

Göken gal och hon sitt öra
spänner fiken att få höra,
huru många år han spår,
att hon ännu ogift går.

Var tillfreds, han är dig trogen,
han, som nu där kör med plogen,
glad, att han i tid kan få,
Gud ske pris! sin åker så.

F M Franzén:

Visionen

Och Tjäderstjärt stod upp med bång

och mörknade i hyn.

Där steg en rusig lärkas sång

ur röda morgonskyn.

Han trädde ut på vägens sand

och hörde stum reveljen

med dimmig blick och ådrig hand

om hjärtat och buteljen.

Då tycktes honom lärkans spel

som spel av fjärran år.

Och han begrät förgätna fel

och sina glesa hår,

förlorad skönhet, brusten bragd

och slemt förspillda vårar.

O, Tjäderstjärt satt djupt försagd

och badade i tårar.

Ty även han var fordom ung

och ypperst bland de bålde.

Men Mammons pung var stinn och tung

och Tjäderstjärt sej sålde.

På vax han präntat och i snö

sin gärning - men i sådden

stack upp i tö ett ogräsfrö

och kvävde vetebrodden.

Då tycktes honom plötsligt som

på dikets späda ren

en vålnad av hans ungdom kom

i solens arla sken.

Han lyfte upp sin duvna blick

och spejade åt vägen

och såg en ung vagant som gick

med morgonsång i stegen.

Men ynglingen gick hög och smärt

med nickande barett

och såg den druckne Tjäderstjärt

som ej han honom sett.

Det skimrade kring vårgrön teg

och sorlade i dunge,

när djärvt i rymden lärkan steg

och följde med den unge.

H Blomberg:

:

Söder

till Fogel, då han sporde om släkt och hemort

På Söder är jag vuxen opp.

Vid Söder är jag bunden.

Jag minns väl än den tid jag lopp

som pilt i Tantolunden.

På ligagossars trevna vis

jag trotsat ordning och polis.

Polis, polis, potatisgris!

Dymedelst jag förtörna´n.

Sen smet jag bakom hörnan.

Må andra blygas för sin port

och födslohuset rata.

Mitt högmod det är också stort:

jag minns min gamla gata.

Än blir jag gråtmild, gamla karn,

jag ser den gråa trottoarn

belamrad av små bleka barn,

som snoriga och fula

i lorten spela kula.

Än hör jag skall och dörrars smäll

och ser den kända trampen

av käringar var måndagskväll

med klädpaket till stampen.

I hörnet - jo det minns jag nog! -

där söps var lördag, där var krog.

Polisen slog och krögarn tog

och käringarna trätte

på allt vad karar hette.

Jag ser så väl, var gång jag vill,

lykttändarns lilla dotter.

På vår cementgård höll vi till

och gjorde kol på råtter.

Jag vet ej alls vart Vera for,

men jag fick smak på råttjakt, bror,

och traktar än, fast jag är stor,

att vara med och jaga

de djur som bara gnaga.

Man minns en del fast man blir fin

och flyttar bort från Söder.

På Östermalm bor en kusin.

På Söder har jag bröder.

Och liknar jag kusin i dräkt -

med bror min är jag mera släkt,

ty samma svultna mor oss kläckt.

När vi gå ner mot Slussen:

Pass opp, pass opp för skjussen!

H Blomberg:

:

Sjömans hälsning

till skaldebrodern Fogel, 

då denne sorgsen diktade och drömde 

å näringsstället Stjärnan vid Bergskolegränden i Falun.

Hej skaldebror, jag tror du glor

för trist igenom glasen,

och pennan över arket snor

som om du redan vore stor

och skrev för populasen.

Du diktar sorgna visor, karl.

Vi klagar du väl så?

Si, än du har buteljen kvar

och ännu må väl flickor små på Falu gator gå!

Du stirrar matt som en besatt

på dina sköna strofer,

allvarligt som du redan satt

blasé på kvinns och trött på skratt

bland murkna filosofer.

Du rister pennan i din hand

och tar en klunk och svär.

Det tycks dej kvistigt nog ibland

att låta versen löpa lätt och rimma tätt - så här.

Men tiden går. Jag spår dej år

när jubelklockor klinga

för dej där du på Börsen står

bland sjutton andra lärda får

med ordnar på din bringa.

Och lite slappt förnäm och blek

du läser upp ditt tal,

när jag - en bitter ödets lek -

får sitta skral vid en pokal i denna simpla sal.

Ty är det en bedrövlig glans

på denna unkna Stjärnan.

Jag dansade i världens dans,

jag sökte i all synd som fanns

och underst fann jag kärnan.

Flyg gärna, Fogel, med butelj

på pruttande pegas.

Jag njuter livets högsta helg

och sitter säll i kylig kväll och ler åt jordens as.

Men ve, ack, dubbelt ve att se

dej som i afton pusta

på detta ömkliga kafé

och mot serveringsflickan le,

besatt av djurisk lusta.

O skaldebror, fåfänglighet

och fyllt av skam och nöd

är livet för en svensk poet

som inte har förmögen far och inte ens är död.

H Blomberg:

:

Skogskväll

Tyst! Lyss!

...Träden susa stilla...

Var det en hörselvilla?...
Gick här någon nyss?

Ej ett ljud...

Vem flyr bland granar

skyggt...tyst?

Jag står av undret kysst

och anar

GUD.

H Blomberg:

:

Forsen

En bärsärkaväg var din brakande gång

i tusen förrinnande år,

förskräckande sträng var din vinter

och skrämmande skön din vår.

För laxens kämpande stjärt för strid,

för mannens kämpande arm för stark,

din makt förnams som ett jordskalvs makt

i ängsligt skälvande mark.

I fribytarstolt och larmande prakt

du vettvill åskade hän

i dån av rasande vattenfall

och häftigt rotvälta trän.

Som ett mot hundradetusen stred

din obetvingliga dårskapsström.

Och mannen teg, men han glömde ej

sin djärva segraredröm.

Nej, mannen teg, men han glömde ej

sin segraredröm ändå,

han bidde sin tid, och tiden

fick lugnt i fullbordan gå.

Nej, mannen teg, men han kom en dag

och log åt din vrede som fraggade vit

och tämjde din virvlande dårskapsdans

med hjärna och röd dynamit.

Förgäves du skakar mot dammluckors järn

och bänder mot mäktig betong!

Nu stiger laxen i trappor

där fåfängt han kämpat en gång.

Det timmer du smulat till stickor och spån

nu seglar i rännan i fred för ditt brus

och - skönast av allt - ditt förnuftslösa skum

har blivit förnuft och ljus.

I festlig hall, under blänkande golv,

turbinerna sjungande gå -

ett stall för hundratusen

hästar som gnägga och slå! -

Hör! generatorernas rytmiska brum

och se! hur av virvlande vattenkaskad

har skapats miljoner lampors glans

i kvällsligt tindrande stad!

Där mannen vill, är du tjudrad och tyst,

där mannen vill, går du fram.

Han läser helt lugnt din styrka

i kurvan på rött diagram.

De darrande visare viska helt tyst

de mystiska formlerna volt och ampère.

Och allt vad han vill, hans högra hand

med en rörelse frambesvär.

Som en emot hundradetusen han står

i festligt lysande hall

bland underkuvade böljor

och tjänstbenägen metall.

Och solfjäderlikt gå mil efter mil

från huset som byggts vid din tjänande ström

de kablar som föra till mänskornas hus

en ljus- och en starkhetsdröm.

H Blomberg:

:

God bless you, gamle quaerulant

 

God bless you, gamle quærulant,
det är min själ en smul ej sant
att du är förorättad.
God bless you, sir! Och tro du mig,
all världen ler så hult mot dig!
Nu kan du vara lättad.

God bless you, sir! Och se dig kring
på jordens underfulla ring
som Noak förr i arken.
Se luften är av fåglar full
och grönska spirar strax ur mull,
när tjälen gått ur marken.

Och tusen millioner djur
sin vinterdvala krypa ur,
de bygga bo och föda.
God bless! Är allt ej ganska gott?
Har Gud ej skapat verkligt flott
och gjort sig mycken möda?

H Löwenhjelm:

Nu spricker det knoppar ur svarta träd

 

Nu spricker det knoppar ur svarta träd
i korta och ljusa nätter,
och lantmannen skådar den spirande säd,
varmed han besått sina slätter.

Nu skiner solen stekande varm
i små och stora städer,
det vimlar av mödrar med barnet på arm
och snälla familjefäder.

Och älskande par gå vid varje vik,
i lunder, på fält och gärden,
under tiden bärs somliga bort som lik
och småbarn födas till världen.

H Löwenhjelm:

Undret

 

Kvinnor, som stå aktsamt böjda
över sådda land en vår,
tyst och hemligt de sig fröjda
över ting du knappt förstår.

Deras kroppar, framåtbrutna
över jordens födslorum,
bli med blomstren inneslutna
i ett stort mysterium.

Stör dem icke! Deras möte
är för heligt att bli stört.
En gång i din moders sköte
har du själv dig plötsligt rört.

H Blomberg:

Vi hör hemma i Europa

Vid Sveriges EU-inträde 1995

Vi hör hemma i Europa,
Västerland och Aftonland,

men nu vill vi allihopa

trotsa mörkret hand i hand.

Ljuder klar och stark den sången

från Atlanten till Ural,

ser vi efter solnedgången

stjärnor le i tusental.

Se även: Glädje, du är gudaflamman

A Holmberg:

Sovjethymnen

De folkstyrda staternas enade välde, 

för sekler befäst av vår ryska nation,

vår hyllning vi bringa för frihetens seger,

vår stolta, vår mäktiga Rådsunion.  

Hell dig, o fosterland, 

frihetens fosterland, 

löftet om folkens förbrödring och fred,

framtidens trosbanér, 

frihetens folkbanér, 

tänd oss till seger, mot seger oss led.  

I natt och i mörker oss friheten lyste 

och Lenin den starke oss visade väg, 

i Stalin vi växte till trohet mot folket,

till dåd och till framsteg han vände vår håg. 

Hell dig, o fosterland, 

frihetens fosterland, 

löftet om folkens förbrödring och fred,

framtidens trosbanér, 

frihetens folkbanér, 

tänd oss till seger, mot seger oss led.

Vi härdats i strid och med blicken mot döden 

vår ovän får känna vår drabbande hand.

I kampen gestaltar vi seklernas öden, 

den seger som gryr för vårt fädernesland.

Hell dig, o fosterland, 

frihetens fosterland, 

löftet om folkens förbrödring och fred,

framtidens trosbanér, 

frihetens folkbanér, 

tänd oss till seger, mot seger oss led.

S Michalkov:

Glädje, du är gudaflamman

Glädje, du är gudaflamman,

himladotter skön och klar!
Eld och lågor vi tillsammans
når din boning underbar.
Öster, väster, norr och söder
samlar din förtrollning här.
Alla människor blir bröder
när din mjuka vinge bär.

Se även Vi hör hemma i Europa

F Schiller:

Musiken dog klockan elva

Musiken dog klockan elva.

Strax efter slaget den andades ut sin själ,

slutade gyllene strängar att darra och skälva,

slutade basen sin hostning och morra farväl.

Nu ibland stolspyramider,

uppvända bordsfötter ensam jag står.

Grensle en pinnstol rider

soffan, där blek som en ängel en fröken går.

Bland gäster är jag den sista,

tyckes den siste på jorden, där festen är död.,

står och böjer mig ner vid en altfiols kista,

som omsluter spädaste kropp, som var gyllne och röd.

Nedstoppad violoncellen,

varm i sin heder och lugn i sin röst.

Svart sarkofagen i kvällen

trycker det högspända valvet på vännens bröst.

När stråken slutar att fila

gnistor ur träiga stoftet, är sång förbi.

Ingen vill flöjtmun kyssa och ljud går till vila.

Stum sover den lille i lådan, så vek och förbi.

Svimmad som drabbad av slaget,

vräkt mot väggen står basaren röd,

icke ett barn av behaget

men för det späda i sorlet ett tungviktsstöd.

Nu lönar sig ej att leta

naggat visitkort till bön om en kärleksfanfar.

Gå icke till graven och bed att få artigt veta,

om slumrande sångarn vill spela sin repertoar.

Men i mitt sinne det brusar,

tonernas vålnader skrida bland våta bord.

Yrkar för gästernas skara

tacksamhet uttala få vid det dödstysta bo.

Ljust skall ert minne vara,

tåliga, stammande toner: Sov i ro!

B Sjöberg: