måndag 8 maj 2023

Musiken dog klockan elva





















Musiken dog klockan elva.
Strax efter slaget den andades ut sin själ,
slutade gyllene strängar att darra och skälva,
slutade basen sin hostning och morra farväl.
Nu ibland stolspyramider,
uppvända bordsfötter ensam jag står.
Grensle en pinnstol rider
soffan, där blek som en ängel en fröken går.
Bland gäster är jag den sista,
tyckes den siste på jorden, där festen är död.,
står och böjer mig ner vid en altfiols kista,
som omsluter spädaste kropp, som var gyllne och röd.
Nedstoppad violoncellen,
varm i sin heder och lugn i sin röst.
Svart sarkofagen i kvällen
trycker det högspända valvet på vännens bröst.
När stråken slutar att fila
gnistor ur träiga stoftet, är sång förbi.
Ingen vill flöjtmun kyssa och ljud går till vila.
Stum sover den lille i lådan, så vek och förbi.
Svimmad som drabbad av slaget,
vräkt mot väggen står basaren röd,
icke ett barn av behaget
men för det späda i sorlet ett tungviktsstöd.
Nu lönar sig ej att leta
naggat visitkort till bön om en kärleksfanfar.
Gå icke till graven och bed att få artigt veta,
om slumrande sångarn vill spela sin repertoar.
Men i mitt sinne det brusar,
tonernas vålnader skrida bland våta bord.
Yrkar för gästernas skara
tacksamhet uttala få vid det dödstysta bo.
Ljust skall ert minne vara,
tåliga, stammande toner: Sov i ro!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar