Vinterlandskap

 

Som en blågrå putsvägg skymmer himmeln väster. 

Vintermånens cirkel snörs av kölden åt. 

Hårt mot solnedgångens smala, gula rester 

står, som silhuetter stansade ur plåt, 

husen ner vid älven, och en svartblå båt 

njuter, låst av is, frostfransad, sin semester. 

Bortglömd gnistrar med sitt döda, gula sken 

lyktan framför tegelkyrkan. Isklar bjäller-

klang når hit från älvens andra strand. Det gnäller 

vasst i snön av steg, och under björkallén 

växer mörkret redan grått: en arktisk kväll är 

över oss med skymning kall och tung som sten.

Thorsten Jonsson:

Sonett över Kristi födelse

 

O evig hemlighet! Ho vill, ho kan utgrunda
hur Gud kan bli ett barn, en Jungfru vara mor,
att den i krubban läggs på vilkens makt beror
att världens byggning står? Förnuft, du måste blunda.

Din hjärna famlar här och fattar ingalunda
en Gudoms-hemlighet så obegriplig stor;
men den som fullt och fast enfaldigt ordet tror
ser tröst och själagagn sig därav visst tillstunda.

De arma herdar få strax Jesus-barnet skåda,
när nya stjärnan först dem visom måste båda
vad hopp det nya ljus den hedna-hopen spår.

Upplyste herde-flock! Er har Gud hållit värde
att härom veta mer än alla skrifte-lärde,
långt mer än Kejsaren och hela Rom förstår.

S E Brenner: 

Stilla natt

Stilla natt, heliga natt! 

Allt är frid; 

stjärnan blid 

skiner på barnet i stallets strå 

och de vakande fromma två. 

Kristus till jorden är kommen - 

oss är en frälsare född. 

Stora stund, heliga stund! 

Änglars här 

slår sin rund 

kring de vaktande herdars hjord, 

rymden ljuder av glädjens ord:

Kristus till jorden är kommen - 

eder är frälsaren född. 

Stilla natt, heliga natt! 

Mörkret flyr, 

dagen gryr. 

Räddningstimman för världen slår, 

nu begynner vårt jubelår. 

Kristus till jorden är kommen - 

oss är en frälsare född.

Midvinternattens köld är hård

 

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

djupt under midnattstimma.

Månen vandrar sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken,

endast tomten är vaken.

Står där så grå vid ladgårdsdörr,

grå mot den vita driva,

tittar, som många vintrar förr,

upp emot månens skiva,

tittar mot skogen, där gran och fur

drar kring gården sin dunkla mur,

grubblar, fast ej det lär båta,

över en underlig gåta.

För sin hand genom skägg och hår,

skakar huvud och hätta -

"nej, den gåtan är alltför svår,

nej, jag gissar ej detta" -

slår, som han plägar, inom kort

slika spörjande tankar bort,

går att ordna och pyssla,

går att sköta sin syssla.

Går till visthus och redskapshus,

känner på alla låsen -

korna drömma vid månens ljus

sommardrömmar i båsen;

glömsk av sele och pisk och töm

Pålle i stallet har ock en dröm:

krubban han lutar över

fylls av doftande klöver; -

Går till stängslet för lamm och får,

ser, hur de sova där inne;

går till hönsen, där tuppen står

stolt på sin högsta pinne;

Karo i hundbots halm mår gott,

vaknar och viftar svansen smått,

Karo sin tomte känner.

De äro goda vänner.

Tomten smyger sig sist att se

husbondfolket det kära,

länge och väl han märkt, att de

hålla hans flit i ära;

barnens kammar han sen på tå

nalkas att se de söta små,

ingen må det förtycka:

det är hans största lycka.

Så har han sett dem, far och son,

ren genom många leder

slumra som barn; men varifrån

kommo de väl hit neder?

Släkte följde på släkte snart,

blomstrade, åldrades, gick - men vart?

Gåtan, som icke låter

gissa sig, kom så åter!

Tomten vandrar till ladans loft:

där har han bo och fäste

högt på skullen i höets doft,

nära vid svalans näste;

nu är väl svalans boning tom,

men till våren med blad och blom

kommer han nog tillbaka,

följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att kvittra om

månget ett färdeminne,

intet likväl om gåtan, som

rör sig i tomtens sinne.

Genom en springa i ladans vägg

lyser månen på gubbens skägg,

strimman på skägget blänker,

tomten grubblar och tänker.

Tyst är skogen och nejden all,

livet där ute är fruset,

blott från fjärran av forsens fall

höres helt sakta bruset.

Tomten lyssnar och, halvt i dröm,

tycker sig höra tidens ström,

undrar, varthän den skall fara,

undrar, var källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,

stjärnorna gnistra och glimma.

Alla sova i enslig gård

gott intill morgontimma.

Månen sänker sin tysta ban,

snön lyser vit på fur och gran,

snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.

V Rydberg:

Uppbrott

De svarta skogarna mumla

som psalmsång kring fädernas lutande kors,

och dovt som en vakande humla

bak åsarna tonar Avesta fors.

Än vindspelet knarrar vid gruvan

och släggorna picka på hällarnas järn,

men spoven sover på tuvan

och änderna vila på vilande tjärn.

Nu ville jag girigt samla

all nejdens drömmande fägring och sång

och minnena, unga och gamla,

som sjunga i natt liksom livet en gång,

nu ville jag dofterna fånga

som välla ur vårnattens jäsande brygd,

och föra dig med på min långa,

min ovissa väg, du min Folkarebygd!

Jag går mellan lärkors nästen,

jag följer din ström, som i saktmod och ro

går fram mellan klippornas fästen

och sandiga brinkar, där svalorna bo.

Frid hägnar de vänliga Dalar,

men stenen står hög vid Brunnbäcks älv

och stolt i sin stumhet talar

om kraft, som i trångmål vet hjälpa sig själv.

E A Karlfeldt:

Nu är det jul igen

Nu är det jul igen 

och nu är det jul igen 

och julen varar väl till påska. 

Nu är det jul igen 

och nu är det jul igen 

och julen varar väl till påska. 

Det var inte sant 

och det var inte sant, 

för där emellan kommer fasta. 

Det var inte sant 

och det var inte sant, 

för där emellan kommer fasta.

Vi komma, vi komma

Vi komma, vi komma från Pepparkakeland 

och vägen vi vandrat tillsammans hand i hand. 

Så bruna, så bruna vi äro alla tre, 

korinter till ögon och hattarna på sne’. 

Tre gubbar, tre gubbar från Pepparkakeland, 

till julen, till julen vi komma hand i hand. 

Men tomten och bocken vi lämnat vid vår spis, 

de ville inte resa från vår pepparkakegris.

A Gullstrand:

Himmelen är härligt blå

 

Himmelen är härligt blå, 

ljuvlig att få titta på! 

Gyllne stjärnor ler och blinkar, 

ja, det är som om de vinkar 

oss från jorden upp till sej!

Det var mitt i julens natt, 

tusen stjärnor lyste matt, 

men så kom i natten kalla 

en som överglänste alla, 

som en liten stjärnesol.

När den stjärnan ljus och blid 

visat sej vid midnattstid, 

tänkte de i österns rike 

att en kung förutan like 

hade fötts i Juda land.

Visa män från österland 

drog igenom ökensand 

för att komma kungen nära, 

fram till honom gåvor bära 

och sin varma hyllning ge.

Så till slut låg framför dem 

slottet i Jerusalem. 

Men Herodes var så sliten, 

han var kung men inte liten, 

inte barnet som de sökt.

Färden gick till Betlehem, 

där kung David haft sitt hem. 

Stjärnan hjälpte dem att finna 

huset där en fattig kvinna 

satt med barnet i sin famn.

Stjärnan ledde visa män 

fram till Jesus, Frälsaren. 

Vi har också fått en stjärna, 

om vi följer den så gärna 

kommer vi till Jesus fram.

Stjärnan som till målet för, 

den som oss så glada gör, 

är Guds ord, vårt ljus det klara, 

som han låtit uppenbara 

för att leda oss till sej.

N F S Grundtvig:

Av goda makter trofast innesluten

Av goda makter trofast innesluten,

beskyddad väl och tröstad underbart,
med er jag lämnar tiden som är ute
och går med er mot den som stundar snart.

Men hjärtat plågas än av gamla minnen
och onda dagars tyngd oss trycka vill.
O Herre, visa våra vilsna sinnen
den frälsning du berett oss alla till!

Och om du oss den bittra kalken räcker
så tackar vi och tar den utan knot.
Vi känner handen som du mot oss sträcker,
och allt den ger oss är till liv och bot.

Men vill du oss på jorden åter skänka
den lyckas glans som aldrig straffar sej,
så ska vi prövningstiden väl betänka
och varje stund ska vara vigd åt dej.

I kvällen lys oss med den helga flamman,
som du till världens mörker sände ned.
Ja, låt dess klara sken oss föra samman
- vi vet att mörkret ej fått makt därmed.

När kring oss nattens tystnad ut sej breder,
så låt oss höra klangen från den värld,
där dina barn ditt väsens djup tillbeder
och evigt frambär lovets offergärd.

Av goda makter underbart bevarad,

jag går mot vad jag ännu inte vet.

Men Gud är med, i Kristus uppenbarad,

i går, i dag - och i all evighet. 

D Bonhoeffer:

Österlandet kommer vi från

Österlandet kommer vi från,

hyllar nyfödd kungason,
genom sanden, 
ökenlanden,
lyser oss stjärnan då.  
Underbara stjärneljus,
strålande i nattens sus,
led mot väster
till den bäste,
fram till kungabarnets hus.

Guld jag har, följ med och sjung,
guld att kröna nyfödd kung, 
han ska råda,
rikt benåda,
evigt stark och ung.  

Rökelse min gåva är,
mer än människa han är.
Han ska prisas,
vördnad visas,
är all ära värd. 

Myrra ska han också ha,
salvan passar om han ska
blöda, kvida,
döden lida,
läggas i en grav. 

Se hans härlighet gå fram,
Kung och Gud och Offerlamm!
Halleluja, 
halleluja
sjung nu hand i hand!
Underbara stjärneljus,
strålande i nattens sus,
led mot väster
till den bäste,
fram till kungabarnets hus.

J H Hopkins jr:

En trettondagsafton kom Ruben

 

En trettondagsafton kom Ruben.
Stort grattis till nya keruben
med stjärnrymder i sin pupill!
Snart klämmer han kaviartuben
och räknar fram rötter ur kuben,
tills han har fått ut det han vill!

Ta vara på barnfamiljsfröjden!
Snart skjuter han rakt upp i höjden,
så stor och så omdömesgill.
Blir dressen för liten, så töj den
tills själv han syr kläder i slöjden.
Till dess önskar vi: Lycka till!

A Holmberg:

Den vägen är smal

Den vägen är smal, som två har att gå,

omänskligt smal, kan det tyckas ibland,

och är väl en människors väg ändå.

Ur det begravnas urtidsslam

reser sig vidunder, väckta av värmen,

och spärrar vägen där du vill fram.

Ingen flykt kan göra dig fri.

De möter på nytt vid nya vägar.

Du har inget val. Du måste förbi.

- - -

Den vägen är brant, som två har att gå,

förnedringsväg, kan det tyckas ibland,

och är väl en segerns väg ändå.

Ensam stig går runt i en ring,

samma hägring i samma sand,

samma törst efter fjärran ting.

För två som strävar en vinning jag vet,

fastare tyngre än enslingens drömmar:

den svåra växten till verklighet,

ja, ända in i den innersta märg,

där människan växer ur splittrade tågor

och blir sig själv en rot och ett berg.

- - -

Den vägen är lång, som två har att gå,

vilseväg, kan det tyckas ibland,

och har sina märken och mål ändå.

Har sina änglar i ljungeldsdräkt.
De rör vid stoftet med brinnande hand,

och tunga kedjor blir dimma och fläkt.

De rör vid jorden med brinnande fot

och skapar den ny i morgonglöden

och full av hälsa och tröst och bot

och full av makt över mötande öden

och innerligt ljus, som två tar mot.

K Boye:

O Gud, ge kyrkan runt vår värld

 

O Gud, ge kyrkan runt vår värld 

Marias hopp och tro, 

på arbetsplats, vid hem och härd, 

i helgedomens ro. 

Låt kyrkan trogen stå som Rut, 

låt den med Hanna sjunga ut, 

Tabita lik i gärning skön 

och Monika i bön!

J Dahl:

Ur Tyskland. En vintersaga.

 

Jag sov så gott som ett litet barn,
vid vars vagga en ängel snuddar.
Man vilar väl ingenstädes så mjukt
som på tyska fjäderkuddar.

Hur lång var ej natten, då sömnlös jag låg
på min hårda madrass i exilen.
Då tänkte jag ofta: Hur lyckliga I,
som på tyska dunbolstrar vilen.

Ja, gott det är i vår tyska bädd,
gott är det att sova och drömma.
Här känner den tyska själen sig fri,
liksom lyft ur sin jordiska gömma.

Den känner sig lyft och den svävar dit upp
mot ljusets eviga strömmar.
O tyska själ, vad din flykt är stolt
i dina nattliga drömmar.
_ _ _

Fransoser och ryssar härska på land,
på havet britten gungar,
men luften och drömmarnas rike är vårt,
där äro vi tyskar kungar.

Där äro vi herrar och hävda med kraft
den luftiga integriteten.
De andra folken därnere må
sen dela hela planeten!

H Heine:

Skillnad

Många händer i trofast ked: 

det är vardagens trygga lycka. 

Två, som till kropp och själ bli ett: 

det är saligheten på jorden. 

Men i den yttersta nödens stund 

är du alltid ensam.

Här kommo tio tjog förkylda finska knektar

 Målning av Gustaf Cederström 1923:

Här kommo tio tjog förkylda* finska knektar
och mången officer, som sällan gärna svektar,
soldater svenska med, av dussin många nog
som å de norska fjäll blåkullakölden slog.

Ack, jämmer, jämmer stor, som rörde stockar, stenar!
Här måste sågar fram, ambesser, prylar, prenar,
när få ell´ ingen fanns, som dessa läka må,
så måst´ jag tvungen ock den mödan ta mig på.

Jag ville skalda om blåkullafärden stygga,
som månd´ mång tusen man förkväva, slå till rygga,
men Clio frusen är; de döda ligga där,
de kylda fördes hit, att få sjukhuset här.

Här mängdes arla, sent, i pannor, pottor, krukar
kylplåster till mång´ pund som breddes ut på klutar.
Här klipptes mångom hand, tå, finger, fötter av.
Av allom endast en här dödde, fick sin grav.

*förkylda=förfrusna

O Broman

En fader

Men har du en lekplats, o konung,

på dina saliga ängar,

där blomstrens eviga honung

sin ånga för barnen strör,

då samlas väl dit för att leka

jämväl de klena och bleka

du tog ur armodets sängar

och de som vid jordens parker

stått längtande utanför.

Och går ditt folk att betrakta

ibland de små lustiga vänner,

dem heliga mödrar vakta

och tjänande himmelska mör,

då låt mig stå vid staketet,

om än som ett ogräs bland vetet,

och se om min son jag känner;

en stund låt mig stå, fast förkastad,

och lyss om hans skratt jag hör.

Erik Axel Karlfeldt:

En löskerkarl

Vem är du och var kommer du från?

- Det vill jag och kan jag ej säga.

Har intet hem, är ingen mans son,

ej hem eller son skall jag äga.

Jag är en främling fjärranväga.

Vad är din tro och din religion?

- Jag vet blott att intet jag visste,

och var jag ej av den rätta tron,

så trodde jag dock ej miste!

Gud har jag sökt, den förste och den siste.

Hur var ditt liv? - Det var storm och nöd

och kamp i en enda veva;

det var gäckad längtan och fåfäng glöd

och små glimtar ur molnens reva.

Jag är så glad att jag fått leva.

Erik Axel Karlfeldt:

100 år efter Södergrans död: Sorglöshet

 

Jag tror ej på människor.

Jag hade slagit min lyra i stycken,

trodde jag ej på Gud.

Gud visar mig vägen

ur dimman till solens lysande disk.

Han älskar de lättfota vandrare.

Därför gav han mig all denna sorglöshet.

Jag litar fast som på ett hälleberg.

Är jag hans rätta barn - kan mig intet hända.

E Södergran:

Drömmen och livet

Jag ville vara en mäktig man

och gräva mig borg och rödja mig rike

och gräva omkring dem ett väldigt dike,

så långbent ondska för brett det fann.

Där ville jag duka borden till fest

och bjuda var hungrig från vägen till gäst

och alla raska och präktiga karlar.

Där skulle det sägas högt och fritt,

att svart är svart och att vitt är vitt,

och livet berömmas, så länge det varar.

Jag ville vara en orädd man.

Giv mig, o öde, en kamp och en sadel,

ett drabbande svärd och en sak utan tadel

att falla för, om ej segra jag kan!

Och får jag ej nämnas på ärans dag,

då skarorna komma från lyktat slag,

bland dem som stormat och stupat i täten -

likgott, om i virvlande hopen jag stred!

Fram kan man väl gå fast i sista led,

och man sover väl gott, fast man sover förgäten.

Så vart jag en drömmare, icke en man!

Jag fäktar och rasslar med ordens lansar,

och bär jag i diktens tornering ett pansar,

går jag eljest i vardagskavaj som en ann.

Jag ville sjunga i bergens ljus

men dröjer i skuggan kring hembyns hus,

där minnena spela som näktergalen.

Men nejden skall höra ännu min röst!

Finns luft i lunga och klang i bröst,

kan sången nå upp, fast den ljuder i dalen.

Erik Axel Karlfeldt:

Svea

                                                                

                                                                 

Pro patria

Jord, som mig fostrat har och Fädrens aska gömmer,
folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!
Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.
Dig söver Smickrets röst: hör Sanningens en gång.
En annan sjunge fritt till våra tiders heder,
om våra nya ljus och våra milda seder.
I yppig vilas famn han fritt förakta må
de åldrar som flytt hän, den kraft han kallar rå;
och vän av tidens skick, det smältande och ljuva,
han fire nöjets dar, och mate sångens duva.
En var sitt lynne har. Jag älskar dig ej, Tid,
som smilar över oss i falsk och veklig frid.
Mig gläder stormens sus och fädrens stora minnen,
jag älskar deras mod och deras höga sinnen,
då Nordens son ej än tog andras seder ann,
och njöt vad jorden gav, och tålte som en man.
Jag hatar varje konst som sinnets kraft förvekar
och flärdens tomma prål och yppighetens lekar. –
Folk, som vid öknens barm växt opp, och med besvär
en knapp och oviss skörd från frusen torva skär,
och, strött kring polens ring, bland sjöarna och fjällen
upphugger, nattbetäckt, din enda skatt ur hällen!
Vad yra fattar dig? Du säljer utan blygd
ditt fria självbestånd, din ära, ja din dygd,
för tomma njutningar från fjärran stränder förda,
som suga landets märg och själens krafter mörda.
Du härmar oförsynt och glömskt av fädrens lag
all Söderns veklighet och saknar dess behag. –
Hör på Naturens röst. Hon gav, för skilda zoner,
åt sederna sin färg, åt språken sina toner.
I Söderns paradis där solens milda kraft
uppammar självsådd skörd, och kokar druvans saft,
där himlen jämt är blå, och i en evig sommar
orangens gull slår opp och lagerns krona blommar,
och mellan bäckars sorl och västanvindars gång
själv språket smälter bort i lena toners sång: –
där bjöd Naturen själv den glada menskan njuta,
hon leder nöjets dans och knäpper sångens luta,
och livet, fritt för sorg och för behovens hot,
är yppigt som den jord som blomstrar för din fot.
Kring Roms besegrare, kring Odens ätteläggar,
hon gjutit isfylld våg, och murat fjällens väggar.
Utöver snöklädd trakt med dristig hand hon satt
det stormbebodda moln, den norrskenslysta natt.
Se kring dig. Fritt och djärvt kring fjällen fästet svänger,
utöver forsens svall förvågna klippan hänger,
och skogen, vart du går omgjordande din stig,
står hög och allvarsam, och blickar ner på dig.
Här ser du dal vid dal till jordens avgrund gungad,
där stiger klyft vid klyft, av jättehänder slungad.
Utöver skullran hän de höga stjärnor gå;
i klippan växer järn, och männer däruppå. –
Här vill Naturen se det dristiga och höga,
se kraft i varje arm, och mod i varje öga.
Här vandre fri och stolt bland fjällarna en ätt,
som självmant ger sin plikt, och kräver ut sin rätt,
och i sin enfald vis, uti sitt armod ärad
omfamnar faran glad, och döden oförfärad. –
Så växte fordom opp bland tallarna en släkt
som kuvat Österns våld och Söderns bävan väckt.
O! Sveas fordna dar, o! fäderns gudaminnen!
I seklers långa natt I skymten och försvinnen,
i sången leven I! – Den tiden är förbi,
då trygg som klippans rot, som himlens vind så fri,
och närd utav den skörd som på hans täppa grodde,
Europas segrare i Nordens hyddor bodde.
För ära och för rätt, för kung och fosterland
han slösade ej ord, men väpnade sin hand.
Han plöjde fädrens jord och ärvde deras seder,
såg glad i livet in, och lugn i graven neder.
Skild ifrån vekligt prål och yppighetens flärd,
han ej beskattad blev, men ärad av en värld.
Ej Asien klädde än, ej indier honom födde.
För honom Söderns folk, och ej dess druvor blödde.
Osmakligt var ej än vad helst som nämndes svenskt;
hans sinne, som hans dräkt, var varmt och fosterländskt;
och inga nöjens gift och ingen ångers smärta
stal hälsan från hans kind och modet ur hans hjärta.
Nöjd med vad jorden bjöd, och skog och bölja gav
han sökte ingens skydd och hade ingen slav.
Med svärdet och en vän han trygg och rik sig trodde,
och gästfrihet var namn på hyddan där han bodde.
Så levde han förnöjd, och utan kvinnligt knot
han gick med öppet bröst sitt ödes storm emot,
med hjärtat blödande, med styrkans lugn på pannan.
Han fruktade sin Gud, och fruktade ej annan.
Hans religion var dygd. Ett handslag var hans ed.
Med samma djärva mod han tänkte, som han stred,
och manligt dristig, fri, av ingen fördom fången,
steg djupt i forskningen och höjde sig i sången. –
I ädle! mossa gror på edra glömda ben.
Er levnads hjältedikt är slutad längesen.
En annan värld står opp. Välan, välan, I fäder;
vem är den mänskoätt som på er aska träder?
O blygd! Är detta Er, är detta göthers stam,
som släpar orkeslös sin matta levnad fram,
med sina små begär, med sina halva dygder,
och Söderns yppighet i fattigdomens bygder?
Var är din fordna kraft, ditt fordna allvar? Var
det hjältenamn, o Folk! som trötta ryktet bar?
Och nitet som gav gods, gav liv för statens heder?
och ärans gudadröm, och forntids enkla seder?
Du leker utan blygd uppå de ädlas stoft,
och jollrar flärdens ord, och fångar blommans doft.
Gå, icke vill min sång ditt lumpna öde lära,
gå, lev förutan mod, och fall förutan ära!
Vad säger jag? O Gud! O Sverige, Vasars jord!
förlåt den vilda sorg, förlåt en ynglings ord,
som ville ge sitt liv, sin sällhet tusen gånger,
blott att ej se din blygd, ditt fall, din sena ånger.
Se, ifrån fallets brant där svindlande du stod,
du rycktes nyligen av dina ädlas mod.
Med hjärtat milt och fritt, med håret silverfärgat,
beskyddar Carl ännu ruiner, dem han bärgat,
och Segrarn står bredvid, beundrad av en värld,
och Oscar växer opp att föra Fingals svärd.
Skall aldrig deras namn ditt duvna sinne väcka?
Skall evigt ditt fördärv var ädel möda gäcka?
Och är den enda lön du ämnar deras dygd,
ett fortsatt skådespel, o Svea, av din blygd?
Du bär ej utländskt ok. Ditt eget ok är värre.
Var slav av sitt begär har en tyrann till herre.
Den ej umbära kan, bär lätt en oväns band,
och svärdet trives ej uti hans snåla hand.
Du sover, Svea folk, på branten av en avgrund.
Men våld och barbari, och rotat hat och avund
de vaka omkring dig. O väckte dig min röst!
O stege än en gång, som förr, ditt fria bröst!
Se kring dig. Dina rov ha farorna förstorat;
och morgonsoln går opp i land som du förlorat.
O Aura! dödens bygd! O borg som Ehrnsvärd byggt!
Nyss lik en blodig sköld från statens hjärta ryckt!
Där flamma gyllne torn i kärr dem vi ej sågo,
och flottor hota nu där fiskebåtar lågo.
En annan skär vår skörd och upptar klippans järn,
som rodnar utav harm att smidas till hans värn.
Vad återstår oss snart? Allt närmre tränger Jätten.
Han står på fjällens spets, och ögat slukar slätten. –
"Men han ger fred och skydd." Välan, tag honom mot,
och kyss hans hjältehand, och slumra vid hans fot.
Förskräckligt vaknar du. Se stad och hydda brinna!
Du Man, var är ditt svärd? Var är din dygd, du Kvinna?
O Finlands vida grav! O fädrens spillda blod!
Vad blir det av den jord som värjdes av ert mod?
Betänksamt Ödet står, med griffeln höjd, att rista
i kopparn in vår dom, den eviga, den sista,
och skriva framtids lag, och plåna ut med köld
de nötta kronorna, o Svea, från din sköld.
Upp! ännu är det tid att deras helgdom bärga.
Än har du kung och stat och fosterland att värja,
och vålnan av ett namn, som minnets stolthet gör.
Kan du ej rädda dem, så kan du dö därför.
Bliv åter, Svea folk, bliv åter vad du varit.
Lär av vad andra land, av vad du själv erfarit.
Det frihet är, och rätt, och ljus du vakar för.
Hör mänsklighetens bön, om du ej skaldens hör.
Se, Bälten kasta än kring dig de fria armar,
och fjällens fästning står, och Himlen sig förbarmar.
Än sår du egna fält, och kan dem fylla än
med malmstöpt åskas hot, med klingor och med män.
Än kan du med ditt mod en häpen värld förfära,
och rädda, fallande, åtminstone din ära. – –
Så sjöng jag. Solen sjönk. Med stjärnor natten kom.
Till halmtäckt hyddas lugn jag ville vända om.
Bedrövad, tyst jag gick utöver dödens sängar. –
Men hör! ett sällsamt ljud far genom harpans strängar,
och natten lysnar opp och röster ropa mig,
och själen hög och fri från stoftet svingar sig.
I glans är världens rund för skaldens syn förgången.
En Gudom fattar mig, det bor en Gud i Sången.
      Jag ser en syn,
      (O lyssnen till orden!)
      Det dånar i jorden,
      det flammar i skyn.
      Valkyrier rida
      på skummande hästar;
      Hell, Dödsjungfrur, hell!
      I dag skall man strida;
      i Valhalla gästar
      en skara i kväll.
     
Upp, Männer, till striden!
      Den kommer ej mer.
      I dag fäster Tiden
      sitt öga på er!
      Se, högarnas famnar
      upplåtas med dån,
      och fädernas hamnar
      stå opp därifrån.
      De se hur I fäkten. –
      Den bortdöda verld,
      de ofödda släkten
      anropa ert svärd.
      Mulna Hjältar
      skaka fädrens spjut.
      Striden vältar
      som en huggorm ut.
Svärdsklingor springa och blodströmmar vandra;
Härarna famna i vrede varandra.
      Mörker och damm
      omhölja jorden.
      Framåt! fram!
      Strid är för Norden.
Strid är för frihet, för barn och för maka.
Vägen går framåt, den går ej tillbaka.
      Stormvinden dör,
      solen går under.
      Asator kör
      smattrande dunder.
Undan! Där kommer han, där kommer kungen.
Blodiga rosor han sår över ljungen.
      Carlarnas svärd
      brinner i handen,
      slår, och en värld
      bleknar i sanden.
Fädren, som skåda hur striden sig vänder,
klappa från högen i dimmiga händer.
      Segren är ryckt
      från dem av Hjälten.
      Brusande flykt
      gjuts över fälten.
Fruktan, förstörarn, förödelsebringarn,
hänger bakom dem på flåsande Springarn.
      Den slaktning är slagen,
      och fritt är vårt land.
      I blod ligger dagen
      vid himmelens rand.
      De fallne nerträda
      till Asarnas hov;
      och Barderne kväda
      de bleknades lov.
      En Gud ser jag komma
      med kransade hår;
      det växer en blomma
      i varje hans spår.
      Han lyfter de fria
      i faderlig famn;
      gör svärdet till lia,
      och Frid är hans namn.
Och Svea sitter å sin tron på fjällen,
med stjärnekronan omkring gullgult hår.
Hon blickar stilla ner i sommarkvällen;
dess rykte nyfött genom världen går.
Fullbordat har en dag vad sekler ämnat;
dess kraft är prövad, och dess namn är hämnat.
Se, upp till Statens nya tempel tåga
ej skilda stånd, men blott ett Brödrafolk.
Det ligger aska över Avunds låga,
och Tvedräkt faller i sin egen dolk.
Ren, som en stjärna, blickar Religionen,
och Lag och Frihet hålla vakt kring tronen.
I stilla dalar sitta glada släkter
kring tarvligt bord inunder fädrens lind.
Och seder glänsa uti vita dräkter,
och oskuld rodnar på var tärnas kind.
Flit, Välstånd ser ur varje hyddas fenster,
och i palatsen bor det blott förtjänster.
Och fritt är varje bröst, och fri var tunga,
och statskonst öppen såsom solens ban.
I fordna öknar gyllne skördar gunga,
och skeppen dansa över ocean.
De milda dvärgar, skymtande i kvällen,
upplåsa skrinlagd rikedom ur hällen.
Och hög och fri, på blåa skyar buren,
står Sångens mö, ett barn av Nordens land,
allvarsam, dristig, enkel som Naturen;
i harpans strängar stormar hennes hand.
Hon sjunger kraft och mod i millioner,
och Södern lyssnar till de höga toner. –
                           *
      Så såg jag Synen
      i norrskensnatt.
      Dess bilder försvunno,
      och stjärnor brunno
      vid himlabrynen
      igen så matt.
      Jag lyfte min hand
      i natten och svor
      att leva och dö för mitt land.
      Och stormen for
      med orden till himmelens rand.
Men natten och havet och fjällen och heden
de hörde den dyra, den heliga eden.
      Och solen sprang opp
      ur lågande öster,
      och sken på mitt hopp.
      Men skogarnas röster
och havsvågens sorl, och den susande nordan,
de sjöngo den dag då min syn får fullbordan.
      Du sover i skyar
      bak österns port,
      du dag som vår ära förnyar!
      Upp, skynda dig, fort,
      och gläns över blånande sjö!
Du ofödde Hämnare, kom utan hinder,
och låt mig få se dina lågande kinder
och värma mitt bröst i ditt sköte – och dö!
Men I, som kusken med de gyllne tömmar
er stjärnevagn utöver Nordens sfér,
på Sveas kronor, och på Göthas strömmar,
I höge Carlar, blicken nådigt ner!
Rätt ofta tror jag eder stämma höra,
då tyst och rörd jag blickar till er opp.
Hon viskar sakta uti nattens öra
om forntids ära och om framtids hopp.
Men var ert minne, var er dygd förgäves,
skall Svea falla här i tidens höst,
en slav bland folken utan namn, och kväves
er hjältelåga evigt i dess bröst; –
då styren stjärnbeströdda tistelstången
i havets avgrund, med förtvivlat mod;
att med vår jord vår skam må bli förgången,
och ingen veta, var ert Svea stod!

E Tegnér:

 

På nyårsdagen 1838

Ensam i bräcklig farkost vågar

seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.

E G Geijer:

Sonett till min käre man assesoren Elias Brenner

uppå den 1 januari anno 1691

Min vän! jag skulle väl på nyårsgåvor tänka,
så framt förmågan liksom viljan vore god
och medellöshet ej för mig i vägen stod,
då sökte jag med flit dig något nytt att skänka.

Dock vill jag däremot min håg på håvor länka
som icke stå till fals i varje köpmans bod
och kvinnor fordomdags sig litet påförstod:
jag vill i nätta rim ett dussin rader jänka.

Jag tror att sådan skänk dig lärer bäst behaga,
den jag och ingen ann har ensam kostat på.
Du kan vad borgat är på intet sätt fördraga.

Vi stämmom överens. Jag säger likaså.
Man lär ock aldrig mig ur sinnet kunna taga
att lånta fjädrar helst åt svanar illa stå.

S E Brenner:

Sverige, Sverige, Sverige

Sverige, Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden!
Nu spela skällorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna, genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn en gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

V v Heidenstam:

Nyårsklockorna

Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten
mot rymdens norrskenssky och markens snö;
det gamla året lägger sig att dö . . .
Ring själaringning över land och vatten!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från världens gränser ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan rik och arm
och ring försoning in till jordens släkten.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och forngestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv 
med bättre syften, mera rena lagar.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring . . . och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Ring in den tid, då andarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla land;
ring honom in, den bidade Messias!

Alfred Tennyson, övers. Edvard Fredin

A Tennyson:


E Fredin: