bjöd mig, sin väpnare, till stallet gå.
Hans konst att tiga är beundransvärd;
han nämnde inte målet för vår färd.
Vi red längs sjön som blänkte spegelblank,
han böjd och grå, jag ung och mera slank.
Jag tänkte när vi ridit runt omkring:
min herres ärende var ingenting.
Jag tänkte tredje gång vi red den runt:
min herre vet att friluftsliv är sunt.
Och sjunde gång vi nådde klostrets mur:
min herre fröjdar sig åt Guds natur.
En lärka över oss sjöng vårens pris,
den tolfte gång vi red på samma vis.
Då bröts vår tystnad av min kommentar:
"Jag tycker också sjön är underbar!"
Så häpen kunde ej ett slag av spö
ha gjort mig som hans fråga: "Vilken sjö?"
Min herre hade ej lagt märke till
den spegelblanka sjön och lärkans drill.
Fast vi bevisligt gjorde samma tur,
red han på annat håll, jag vet ej hur.
Aldrig skall jag, hans väpnare, förstå
den helige herr Bernhard av Clairvaux.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar