onsdag 31 juli 2024

Vid hemvårdarinnekursen i Karlskoga 1948

 




















Ack Värmeland du sköna, du härliga land,
åt dig har vi givit vår ungdom.
Vi slitit och strävat med valkig hand,
och tröttnade gjorde vi stundom.
Men aldrig vi sveko din väna bygd,
ty här har vi fostrats i furornas skygd
och stojat och lekt i vår barndom.

Nu har vi exercerat med penna och bläck,
med nålar och slevar och mjölkhink.
Vi lärt oss ta ur varendaste fläck
och läst om båd tjäder och bofink.
Nu ska det bli dagbok och fint protokoll,
en väluppgjord budget och kassakontroll,
och kommunalanställd hemvårdarinna.

Nu ska vi åt folket ge kalori
och foderenheter åt grisen.
Nu ska det bli mat med vitaminer i
och andra bullar vid spisen.
Och nu när vi kommer i uniform,
vårt krav och vår fordran får annan norm,
nu ska det bli ordning och reda.

Men tänk - om de inte vill ha kalori
och förstår vad mineraler är värda!
Och tänk - om de inte törs äta järn
och begriper att vi är lärda!
Ja, då fär vi väl koka som förr vi har gjort
och kämpa som förr emot trasor och lort,
och vara blott Lena och Gärda!

H Hedqvist:

tisdag 30 juli 2024

Vår lösen

 


Ring in gudstjänsttid. 
Hjärta och hand, 
tanke och tunga, 
folket, vårt land, 
gamla och unga, 
gärning och kall 
Gud skola dyrka, 
världen all 
blive Guds kyrka. 
Glöm misströstan, min själ, 
vet, oss Gud ej försmår. 
Sörj, o folk, för ditt väl. 
Ring in gudstjänstår. 

Sjung in arbetsid. 
Släktenas rad 
räcker oss handen, 
kämpen som bad, 
skald rörd av anden.
Mödornas blod, 
arbetets tunga 
kräva sitt mod, 
tro gör oss unga.
Heliga minnenas här 
teckna i dunklet spår. 
"Framåt" vår lösen är. 
Sjung in arbetsår. 

Bed in hjärtefrid. 
Bröder, i dag 
medan vi vandra 
vare vår lag: 
"Hjälpa varandra!" 
Oförrätt gjord 
hjärtat belastar, 
nåden förspord 
tyngden avkastar. 
Glöm det tillrygga, min själ.
Herre, o var oss blid! 
Se, i din hand är vårt väl. 
Bedjom in evig frid. 


måndag 29 juli 2024

Minnessång

 
















Barndomens sommarkvällar, mörknande, måneblanka, 
djupa av sällsam ro, ännu jag minnes er. 
Aldrig skall sommarns mognad så jag förnimma mera, 
aldrig så lyckligt rörd se hur en sol går ner.

Än jag i minnet ser skymningens skuggor tätna,
träden växa ihop, gömmande stugans grå.
Gräset blev högt och mörkt, steg över plank och stenar 
slutande i sitt dunkel klockor och baldersbrå. 

Luften stod tung av råg, malört och honungsklöver, 
flöt som ett mjöd av all sommarens mognad bryggt. 
Ollonborrarna svängde svävande omkring aspen,
brummande kvällen lång, lustigt och sövande tryggt. 

Torftigt och kallt var allt i dagsljusets öppna flöde. 
Kvällen var sagans stund, värld utav hemlighet.
Blev också blicken tung, hjärtat var lätt och vaket, 
sprittande gossevarmt av lycklig förtrolighet.

Lyckliga sommarkvällar, månögda, skördetunga, 
mörknande sagoriken, alltid jag minnes er.
Blicken står vaket spänd, men hjärtat är tungt
av åren, 
finner ej barnets ensliga, drömmande gårdar mer.

De prata och orera

 











De prata och orera 
om alla världens ting. 
Jag hör dem resonera - 
visst om Saturni ring! 
Men medan orden svalla, 
min själ långt borta är: 
jag hör ej på er alla — 
jag hör min hjärtanskär! 

Jag måste, att dem villa, 
ju hövligt mot dem le 
och låtsas lyssna stilla; 
högst sansad de mig se. 
Men tyst, men tyst — i drömmar 
långt borta nu jag är; 
till hjärtat glädjen strömmar: 
jag ser min hjärtanskär. 

De orda om hur farligt 
vår värld dock löper vill; 
de tro, att helt allvarligt 
jag lyssnar nu därtill. 
Och så  det är otroligt 
hur falskt dock är ens sinn! — 
så ler jag och har roligt 
med hjärtevännen min! 

4. 12. 95.

Salme på Olavsdagen





















Du folk i Hellig Olavs hjem, 
som han blandt frie førte frem, 
som han gav lov og kristen tro 
ved dåpen i sitt martyrblod, 
nu reis deg, syng på Olavs dag 
til Olavs Gud om Norges sak. 

Når hjemmet ei i stort som smått 
har egen lov og egen drott, 
det er så vondt å bli seg selv; 
vi sitter ustøtt som på et hvelv. 
Det hadde Hellig Olav sett, 
for ham gikk hjem og Gud i ett. 

Det var for begge, da det gjaldt, 
at han gikk frem, og at han falt. 
Og begge to stod opp i glans  
med ham igjen som sønnen hans. 
Fritt Norge lå i seiers-ljom 
av klokkene fra Olavs dom. 

Og denne pakt har stått ved lag 
i folkets sinn til denne dag 
tross fristelser og tunge kår 
igjennom mange mørke år. 
Å, du som elsket Olavs verk, 
gjør oss i prøvestunden sterk! 

Hvelv over frie, norske hjem 
det lyse håp som samler dem! 
Gi at hver mor med barn på kne 
må trygg og glad vår fremtid se! 
Da blir det gamle hjem så kjært 
og kommer oss så nært, så nært.

söndag 28 juli 2024

Gula kväkande grodor

 














Gula kväkande grodor
ur var mänskas mun
oförhappandes:
Man kan inte
man bör inte
man får inte
(t.ex. skriva som just nu).

Kan – kvack
bör – kvack
får – kvack
                              kvack
!


H Parland:

Bönen

 
















Det var rätt sent. Hon hörde gökens läte 
när månens skära steg ur dimblå sky. 
Hon steg helt stilla ur sitt traktorsäte 
och neg tre gånger djupt för månens ny. 

Tre gånger neg hon djupt för månens skära! 
Vem niger väl så vackert nutilldags? 
Vad bad hon om? Att trädan skulle bära 
till sist en vacker skörd av gyllne ax? 

En stum besvärjelse av livets lagar, 
ur gången tid en nästan hednisk rit? 
Nej, Gud, som styr för alla våra dagar, 
o, låt omsider vännen komma hit. 
... 

Ty allt hon bad om på det stilla fältet,
alltmedan månen gick sin tysta ban 
under det osynliga Vinterbältet, 
det var: "Låt vännen komma hem från stan!"

lördag 27 juli 2024

Marta Maria

 

 












Jag kysser bort ditt anlet 
så svalt och lugnt, 
så att det åter lyfter 
sig varmt och ungt. 
Och rynkan i din panna 
blir åter slät, 
och du blir mjuk i midjan 
och len om knät. 

Och brösten åter lyftas 
i fulla drag 
med ungmöskära knoppar 
till bröllopsdag. 
En Marta som med smärta 
tre barn har fött, 
blir till en ung Maria, 
som undret mött. 

Du vilar saligt nyfödd 
djupt i min famn. 
Du älskade, jag döper 
dig i mitt namn. 
Nu livets vatten fuktar 
din ögonfrans 
ur djupa, varma källor 
med guldmörk glans. 

Men ur din gudahöghet 
du plötsligt väcks. 
Din halvmånslika panna 
i mörkret släcks. 
Det går en råkall rysning 
över ditt skinn. 
Din blick, som speglat himlar, 
har krupit in. 

Jag hör hur sakta domnar 
ditt blods musik. 
Du knäpper om dig kappan 
så Martalik. 
Maria, som högtsalig 
bland solar satt,
nu frågar kort och ivrigt: 
”Var är min hatt?” 

Vi mötts i jordens gathörn 
ett ögonblick. 
Trots allt, trots allt varandra 
vi aldrig fick. 
Möt mig på Vintergatan 
med vingad själ. 
Den som är först, han väntar. 
Till dess farväl. 

Men även högt bland stjärnor, 
ifall du kom, 
du skulle ofta vakna 
och se dig om. 
Du tycker till och håller 
mig långt ifrån. 
Tyst, vem är det som gråter? 
Din yngste son.

fredag 26 juli 2024

"Lärares bönepsalm" på Jesper-dagen (Jesper Svedbergs dödsdag)

 
















O Gode Herde, som 
gav ut ditt liv för fåren
och gav dem läkedom
utur de helga såren,
du håller ännu vakt
allt om din klena hjord
med dine Gudoms makt
och med ditt helga ord.-

Jag är bland dina får.
Dock haver du mig kallat
till herdesysslan svår
och vården mig befallat
om din dyrköpta hjord.
Ack, Herre, huru skall
en mask på denna jord
förrätta så högt kall?

Men efter detta är
ditt stora verk allena
och du, o Herre kär,
har sänt mig att där tjäna,
så giv ock nåd därtill, 
med gåvor mig bekrön
att tjäna som du vill.
Ack, Herre, hör min bön!

Att jag med kristligt nit
må söka ditt namns ära,
församling din med flit
uppbygga, föda, lära.
Ej akta världens pris,
ej heller trug och hot,
men på enfaldigt vis
befordra syndabot.

Styrk mig med Andens kraft
din sanning att utsprida,
och intet spara straff,
fast jag skall därför lida.
I ditt försvar mig tag,
ty jag ej tala får
till vars och ens behag,
men vad ditt Ord förmår.

Då jag förkunna skall
ditt Ord och dina under,
det vare gudligt tal
och inga mänskofunder.
Giv att din goda säd
om är ditt helga Ord
av mig på läras rätt
och falla i god jord.

När jag med Ordet ditt
rätt visar andra vägen,
så styr, Gud, sinnet mitt,
att jag ej är benägen
till synd och ont begär,
och därmed slår omkull
vad av mig uppbyggt är,
och lever syndafulll.

Giv att jag ej begär
gods, rikedom och ära,
men att jag nöjder är
med det du vill beskära.
När jag har dagligt bröd,
jag mig åtnöja vill
och vänta till min död
vad du mig skickar till.

Du Överherde, giv
att jag din´ får så aktar
att de få evigt liv; 
och jag mitt ämbet´ aktar.
Då till sist uppenbar
blir av dins himmels tron.
Giv mig bland änglaskar´
en oförvansklig tron.

torsdag 25 juli 2024

Pilgrimsvägen

 


















Jag kommer från ett mörkoland, där köld och stormar bo,
och vandrar jag, så är det för att hjärtat vill ha ro.
Jag hörde som i sömn en sång om bergens vita glans
och staden, staden bortom dem, där köld och storm ej fanns.

Jag fick ej frid för sångens skull, och ingen får väl det,
som hört från harpor utav guld en helig hemlighet.
O, ingen kan bli bofast mer i någon jordisk ort
som skådat bergen i en dröm och anat stadens port.

Jag vet att vägen skall bli brant och luften tunn och kall;
ju högre väg dess tyngre steg och farligare fall.
Allt vad jag äger bär jag med, och bördan som jag bär:
en fattig pilgrims längtan till den stad som evig är.

Och når jag aldrig bergens snö och aldrig stadens port,
jag vet dock att jag lugnt skall dö och prisa livet stort,
ty den är ej begråtansvärd som stupat vid sin stav,
blott den som hörde ropet men som aldrig gav sig av.


H Blomberg:
Bildresultat för Harry Blomberg dikter

onsdag 24 juli 2024

Kristina

 




















I. 

På sorggemakets svarta sammet 
en solglimt faller från gardin, 
i sneda strimman dansar dammet 
som pärlorna i ett glas vin. 

I stormande och hädisk smärta 
en kvinna finns här dag och natt. 
Ett guldskrin med en hjältes hjärta 
hon tillber som sin enda skatt. 

En liten flicka sammankrupen 
på pallen dväljs vid hennes fot. 
Det bor en sällsam glans i djupen 
av dessa stora ögonklot. 

Hon vänder sida efter sida 
i boken, som till jul hon fick, 
och Gustav Adolfs segrar skrida 
förbi i Merians kopparstick. 

Blott någon gång från bladen ilar 
en flyktig blick, brådmoget klok. 
Så kyligt undrande den vilar 
på gråterskan i änkedok. 

Nu knackar det på dörren sakta: 
försiktigt, tyst den låtes upp. 
På tröskeln syns en man betrakta 
med forskaröga denna grupp. 

Utöver kragens spetsar skjuter 
ett brett och tvärklippt, grånat skägg, 
den svarta silkesstrumpan sluter 
sig utan veck om kraftig lägg. 

Sin hälsning med en hovmans vana 
till damen sirligt fram han bär, 
men något finns, som låter ana, 
att det är han, som råder här. 

Som svar han blott får tårefloder; 
till flickan med sin bok i knät 
han vänder sig från hennes moder 
och kallar henne Majestät. 






















II. 

Det är fest på Mälarstränder, 
skott och jubel och trumpeter, 
vinkaskader, äreportar, 
nya tyska härligheter. 

Nyss den myndigvordna drottning 
förts högtidligt över torgen 
steg för steg på vita gångarn 
till den gamla Vasaborgen. 

Blanka skådepengar regnat 
bland de trogna Stockholmsborna, 
och vid ingången till slottet 
hästen tappat silverskorna. 

Gråa murar halvt försvinna 
bak brokad och draperier, 
mellan kronor skimrar vasen, 
styv av gyllne broderier. 

Nu ej mer den bleka kärven, 
som den stod på Upplands gärden, 
men i rang med örn och liljor 
känd och ärad över världen. 

I den stora vida salen 
 under tronens purpurhimmel 
högt hon synes, segerjungfrun, 
ovan huvudenas vimmel. 

Riksförmyndarne, de gamle, 
lägga i den ungas händer 
frukterna av tolv års bragder, 
makt och skatter, nya länder. 

Framför trapporna till tronen 
rad av vita hjässor sänkes, 
som en silverkrusad dyning 
böjs vid strand, där vila skänkes. 

Diplomatiskt och betänksamt 
söka främmande gesanter 
pejla varje blick, som strålar 
under kronans diamanter. 

De i sina pannor välva 
ren latinska orationer, 
där en hymn till Nordens Pallas 
höjs på alla smickrets toner. 

Sluge statsmän, edra herrar 
bedjen att sin oro kväva: 
Tankar på ett baltiskt välde 
ej Kristina föresväva. 

Spetsen pennorna att skriva 
hem till edra kabinetter, 
att i afton Gustavs dotter 
ger den bästa av baletter. 

Vårdslöst där mot pelarn lutad, 
skön och spotsk och missbelåten 
står en yngling, vilkens hållning 
föga anger undersåten. 

Det för hans skull är, som Stiernhielm 
bråkat har sin svenska hjärna 
att till kvällens upptåg finna 
rim, som än mot udden spjärna. 

Amarant bak atlasmasken 
efter honom blott skall spana, 
liksom fordom på Endymion 
genom skyar såg Diana. 

Där han skrider i gavotten, 
stolt och fri och obesvärad, 
skall han bära i sin ficka 
gåvobrevet på ett härad. 























III. 

Där en bro är kastad över 
bäckens smala silverband, 
där går gränsen mellan Sverige 
och den danska kronans land. 

Bredvid pålen, blågult målad, 
väntande en barnflock står, 
deras trogna, svenskblå ögon 
tindra under lingult hår. 

De ha hört, att drottning Kerstin 
skall förbi här inom kort, 
men de tro ej, det är möjligt, 
att hon far för alltid bort. 

Varför skulle hon dem lämna? 
Hennes namn är dyrt och kärt, 
och en bön för hennes välgång 
var det första, mor dem lärt. 

Ha de ej för henne burit 
en bedrövelse så stor 
förra sommaren, då länsman 
ut till knekt tog äldste bror? 

Fick ej sedan far för skatten 
släppa till den ena kon? 
Att hon reser bort för alltid, 
fatta ej de små vid bron. 

Hela morgonen de plockat 
blommor, röda smultronbär 
för att visa drottning Kerstin, 
huru högt hon älskad är. 

Hör, nu rullar det i backen, 
och nu syns ett moln av damm. 
Kring den tunga guldkareten 
skymta fjäderhattar fram. 

Utur vagnen ljöd ett löje, 
skärande och kallt som stål, 
och en fru med mörka herrar 
talte utländskt tungomål. 

Vagn och ryttare försvunno 
borta på den andra strand. 
vid ett slag av kuskens piska 
barnen korgen släppt ur hand. 

Blommorna i landsvägsdammet 
andades sin sista doft, 
röda smultron lågo spillda 
liksom hjärtestänk i stoft. 

Drottning Kerstin, drottning Kerstin, 
Sveriges famn nu sluter sig, 
Sverige, där jämväl den minste 
velat ge sitt blod för dig! 























IV. 

Vi blir i viskning varje ord förnummet? 
Vi dessa smygande och tysta fjät? 
På sin förvandling väntar här i rummet 
ett stackars ensamt, jordiskt majestät. 
På vissnad panna stora pärlor glida, 
men själen är att släppa stoftet sen 
och ryggar än för språnget i det vida, 
som droppen skälver ytterst på en gren. 

Och dock det bör ej kännas tungt att vandra. 
sen lycka, makt och ära gått förut. 
Du är så arm, Kristina Alexandra, 
då skådespelet lider mot sitt slut. 
Med klangen av ditt sista guld förstummad 
vart smickrets flöjtton, dina skalders röst. 
Nu dör av lejda främlingar försummad 
hon, som sin tron haft rest i svenska bröst. 

Hon hör ur töcknet av en dunkel dvala, 
hur ren man skiftar hennes egendom, 
hur kardinaler lågt och ivrigt tala, 
hur klockor ringa i det stora Rom. 
Än nattens febersyn alkoven fyller; 
se, hur de skymta i varandras spår, 
allt från den höge med ett blodigt kyller 
till glömda tjänare från späda år. 

Och nu en landskapsbild -- med friska björkar 
en fager åbrädd vid en liten bro. 
Den andra strandens skugga djupt förmörkar. 
Hit kom väl aldrig hon förut? Dock jo! 
Ur skuggan vill hon åter över spången, 
här kejdas hon av en osynlig hand. 
Men hör den ljuva, underbara sången, 
som klingar från den ljusa, gröna strand! 

Nej, detta är ej någon dröm. Vem vågar 
att sjunga utanför, trots strängt förbud? 
Ur dvalans slummer plötsligt väckt, nu frågar 
den döende, vad det väl är för ljud. 
En nordisk studiosus blott, de svara, 
som vilat sig på trappan här helt kort, 
sin morgonpsalm han börjat sjunga bara, 
men om hon vill, han strax skall visas bort. 

»Han stör mig ej, han stanna må!» hon säger 
och sjunker vaggad av den enkla ton 
med sluten blick tillbaka på sitt läger. 
Vad det blev ljust! Hur kom hon över bron? 
De röde präster viska med varandra 
och fatta forskande en kallnad hand. 
Vid svenska ljud Kristina Alexandra 
förts över bron till obekanta land.

tisdag 23 juli 2024

Kål- och nässelfjärilarna




Hårt är att från en kålmask stamma 
och sig förföljas se med harm. 
Svårt att en nässla få till amma
och näras vid så vresig barm. 

Dock får man sig i puppan gömma 
och bli en fjärilskandidat. 
Ja, blommorna din härkomst glömma, 
där ingen är Aristokrat. — 

Men varför dig till liljan böja? 
Se, Mutter väppling håller krog! 
Hos henne kan du gärna dröja, 
hon ger dig villigt, ger dig nog! 

Din ätt ändå bland nässlor trives, 
på sådant lever mången man. 
Du vita jämt från kålen drives, 
ditt ursprung ej förnekas kan. 

*

— Men lycklig den, som äger vingar! 
Den når väl höjden någon gång. 
Glatt från förtalet du dig svingar
och blev dock ämne för en sång!

Rena ros, av godhet fager

















Rena ros, av godhet fager, 
skära sken av sannings dager, 
helga Brita, för oss bed! 
Sprid ett doft av dina dygder, 
gjut ett ljus från dina bygder 
hit i sorgens dalar ned! 

Kristus närt dig, 
lett och lärt dig, 
ömt dig aktat, 
troget vaktat, 
från din levnads första dar. 
Vid hans vilja, 
väna lilja, 
sköt du stängel, 
tills som ängel 
över skyn du kronan bar. 

Kärlek danat 
allt du anat, 
dig omgjordat 
och fullbordat 
till din stora strid och lön. 
Ren i handel, 
ren i vandel, 
from i nöden,
from i döden,
är din hela själ en bön.

Emmas klagan

 
















Edvin kom där borta, 
kom ej fram till mig! 
Edvin såg sin Emma
och fördolde sig! 
Han, som smög sig ständigt 
i min väg förut, 
gick jag in i hyddan 
eller gick jag ut! 

Tyst! jag hör hans stämma? 
O! den känns så väl! 
Först med den han trängde 
in sig i min själ.
Så bakom mitt fönster 
sjöng han mången kväll. 
Ack! nu stäms hans luta 
vid en annans tjäll. 

Se! han knyter blommor: 
o! han knöt dem förr 
till en krans, var morgon 
ny, uppå min dörr. 
Den, som nu där hänger, 
kom dit längese’n; 
och beständigt falla 
vissna blad av den. 

Edvin går där åter: 
ej min Edvin mer. 
Nu en ann’ än Emma 
han sitt hjärta ger. 
Kan man ge sitt hjärta, 
se’n man en gång gett? 
Kan det ges åt flera, 
det som är blott ett? 

Ack! jag i min enfald 
trodde honom så: 
trodde, när han räckte 
mig sin hand därpå, 
att om jag än bröte, 
bröt ej han ändå.
Ack! jag i min enfald 
trodde honom så! 

Skön, med vårens sippor 
slog hans kärlek ut. 
Ack! med sommarns rosor 
tog den hastigt slut. 
Kanske, när han ser dem 
spricka ut igen, 
kommer han tillbaka 
till sin glömda vän. 

Men då skall jag svara: 
jag vill älskad bli 
ej blott rosentiden; 
den är snart förbi. 
Vill du ej bli hos mig 
över vintern än, 
flyg då kring som fjäriln, 
och försvinn som den.

måndag 22 juli 2024

Maria Magdalenas jubel



Å saliga stund utan like! 
Han lever, han är inte död! 
Nu sprider i skuggornas rike 
uppståndelsens morgon sin glöd. 
Han är inte längre i graven 
där sargad och bleknad han låg. 
Jag såg honom lysa som dagen
och skönare syn jag ej såg! 

Han lever, och jag skall få bringa 
hans vänner den Levandes ord! 
Tänk, jag som är ringast bland ringa, 
den minsta han har på vår jord, 
tänk, jag får hans hälsning frambära, 
jag sjunger min lovsång till Gud! 
Mer kunde ej änglar begära
än gå med så underbart bud! 

Å saliga stund utan like! 
Han lever, han lever igen! 
Han vandrar i segrarens rike, 
min själ, inte sörjer du än? 
Ditt hopp att den döde få sköta 
höll kvar dig i klippgravens lund, 
så fick du den Levande möta, 
å saliga, saliga stund! 


Putin är förfärligt from
















Putin är förfärligt from,
Svenskbybornas helgedom
brann i drönarbombattack
den 1 juli - tack!

1885
blev den svenskbybornas hem.
Orgeln från Odessa var,
men inget är nu kvar. 

Kyrkans tretti första år 
i förklarat minne står. 
Världskrig sen, banditfason 
och rysk revolution.

1920-tal
blev en ändlös rad av kval.
Sista året drog man ut,
i Sverige var till slut.

Några for tillbaka, men
stalinterrorn tog de män
som var vuxna när de kom
och inte helt tänkt om.

Unga kommunister tog
så en traktor fram och drog
ner den gamla kyrkans torn,
i deras rygg ett horn.

Som kulturhus fick den stå,
i förfall se åren gå,
men på 90-talet den
blev satt i stånd igen.

Torn och spira, lökkupol,
kors med samma ändamål,
ortodox och lutheran
tog strid mot själva fan.

Nu när allt förstörts igen,
känns det som för länge sen:
här får inte mänskor bo
med kärlek, hopp och tro.

Men ett fritt Ukraina ska
byggas ur ruinerna
och Guds rike ska bestå
när annat ska förgå.

Maria Magdalena

















Maria Magdalena var 
en tjej vars minne har levt kvar 
hos många i två tusen år, 
en stark person, som ni förstår. 

Maria hette många då, 
hon var från Magdala, och så 
blev Magdalena ett sånt namn 
som skilde dem ifrån varann. 

De sju demoner som hon haft 
vek undan genom Jesus´ kraft. 
Hans egen Ande fick hon sen, 
den sjufalt gode Hjälparen. 

Maria följde Jesus glad, 
från by till by, från stad till stad. 
På samma väg, så Lukas skrev, 
Susanna och Johanna klev. 

Till påsk hon såg vid kors och grav 
att han var död som hon höll av, 
och den uppståndne Frälsaren 
hon tog för trädgårdsmästaren. 

"Var har du lagt den dödes kropp?" 
sa hon till honom utan hopp. 
"Maria!", sa han. Hon fick le: 
"Rabbouni, lille Mästare!" 

"Maria, släpp mej", Jesus sa, 
"gå, vittna för lärjungarna!" 
Apostlarnas apostel är 
ett namn hon därför ofta bär.  

Att vittna om vad Herren gjort 
är både underbart och stort.
Maria gick med glädjebud,
och vi får också gå med Gud.

söndag 21 juli 2024

Fredens Johanna d'Arc

 





















Din aska ströddes ut för himlens väder, 
Johanna d’Arc! -- och dock du lever än. 
Ett Domrémy blir varje hem igen, 
där franska kvinnor bära sorgekläder. 

De unga sönerna till fallna fäder 
av bleka mödrar fostras upp till män. 
Bland mödor mogna, minnesgode sven, 
och timra åter upp förödda städer. 

Bliv sansad, sedlig, stark, de svagas värn, 
ty rätt och frihet rå på blod och järn -- 
en annan hämnd kan ingen mor predika. 

Hell, fredens Frankrike, du ärorika! 
Då världens hjärta klappar lugnt vid Seine, 
hon fyllt sitt värv, "Jehanne, la bonne Lorraine!" [1]

[1] François Villons trohjärtade uttryck.


lördag 20 juli 2024

Rör vid mina ögon

 









Sanningens ande, rör vid mina ögon,
så att det min syn förvänder vändes rätt.

Ge mig idag det mått av ljus
som skärper synen och inte bländar.

Befria mitt samvete från ansvar som inte är mitt
och från skuld som du, min Gud, inte tillräknar.

Jag vill leva idag medveten om din närvaro
och se din nåd som famnar ofullkomligheten.

Med mitt öga se, med mitt öra hör.
Med mina händer handla, i mitt hjärta var.


©Margareta Melin (publ. med förf:s tillstånd)

M Melin: 

Margareta Fredkulla

 





















Vi kvittra furuskogens tysta fåglar?
Och ekorrn, varför hasar han sig ned
längs trädets stam och river styggt i barken
och stannar äntligen på lägsta grenen
med upprätt svans och ögonen som eldkol?

Och tjädern, varför dundrar han nu fram
liksom en vingad åska mellan träden?
Vad se de? Kvinnorna, som samla ved,
till dalen komma skrikande och säga,
att något ljust och fagert red längs vägen,
att vackra mänskor färdas genom skogen.
Ve, deras skumma ögon! Träskens dimma
kringdansade bland röda furustammar.

Här kommer nu en liten kolarpojke,
nedrusande till dalen nedom skogen.
Hans ögon skina i hans svarta anlet,
och andfått stötes talet ur hans strupe.
Han ropar:”Varen glada, varen glada!
Prinsessan kommer. Under furuträden
jag sett den fagra sakteligen rida,
och skogens tysta fåglar hava kvittrat
vid hennes åsyn. Ekorrn har sig kastat
från furutoppen ned att skåda henne,
och tjädern dundrat fram emellan träden.
I skolen vara glada, vara glada!”

Håll, pojke, tig då! Ej ett ord om detta!
Bortbyting, varför kommer du med sagor?
Björnunge, tig, ifall du älskar livet!
Prinsessan! Tror du, att du såg prinsessan?
Det var ett rå. Prinsessan kommer icke.
Gud ömke sig, prinsessan kommer icke.
Tyst, pojke! Gäcka ej de arma bönder,
som bo längs gränsen dessa onda tider,
då Nordens kungar ej bevara freden!
Vi äro såsom får, från hjorden skilda,
av björnar jagade, i bråddjup fallna.
Vi skåda varje dag och varje timma
med avsky döden in i likblekt anlet.

Vi veta vad du menar med din saga.
I fjol, då svea-konungen herr Inge
höll möte med den norske konung Magnus
Kungahälla vid den stora älven
för att få slut på grymt och blodigt krig,
bestämde de för att befästa freden,
att konung Inges dotter skulle komma
till Norge nästa vår och bli dess drottning.

Vad säger han? Såg han prinsessan komma?
Vi kunna icke tro det, icke tro det.
Tyst, tala ej om pärlbesatta kronan,
förtälj oss ej om gångarns purpurtäcke!
Vi hava glömt att hoppas, glömt att tro.

Då vintern kom, den långa, svarta vintern,
och vi i låga, skumma stugor sutto
och sågo röken bolma upp från härden,
framsvävade däri alltjämt gestalter,
spjutväpnade, ompansrade med ondska,
som hotade med död och sår oss arma.

Och dessa voro förebud för andra,
som skymtade i våra skumma drömmar.
De sågos varligt smyga genom skogen,
vår gård de hunno under nattens mörker.
Bäst som vi sovo, svängde eldröd hane
till takets krön. Och in i rökfylld stuga,
där mänskor kvävdes, trängde segerskrien
från druckna mördare, från kungens hirdmän.

Vad? Var hon fager, där hon red bland träden?
Ack, tig då, tig då, tala ej om detta!
Låt det ej viskas fram, låt det ej höras
av vinden ens, ej ens av vägens stenar!
Vi bliva galna, bliva rovdjursgalna,
ifall du åter narrar oss att hoppas.

Se, somliga, som endast väntat kriget,
ha slagit upp sin fyllda skattekista
och manat vägens vandrare att taga!
Och andra, som ägt gillesmat och mjöd,
i gästabud förtärt sitt arvegods
och vänta döden, vältrande i synder.
De fega skövla själva sina gårdar,
nedslakta all sin boskap, bränna höet.
En ovän skall ej hava gagn därav.

Men andra sitta inom låsta dörrar,
försmäktande som fångar, som förryckta.
Vi hava ock hört budskap. Ej om jungfrur,
som fredligt tåga fram i mörka skogen
och locka markens fromma djur att glädjas,
nej, onda budskap komma ifrån gränsen.
De komma uti skaror såsom vargar,
ej gods de röva, men de röva modet.

Gud ömke sig om alla arma bönder!
En man låg gömd och frös ihjäl i klyftan,
då på sin gård han oskadd kunnat dröja.
En drar nu kring och mördar barn och kvinnor,
han var i fjol så blödig, att han grät,
då kungens hirdmän dödade hans söner.
 En miste vettet, där han gick i skogen
och såg en rök och trodde hemmet brinna,
då några barn blott hade tänt ett risbål.

Gud ömke sig om alla arma bönder!
Vad? Är här ännu en, som vill oss dåra?
En fredlös man, som tänker, att hans straff
skall bliva upphävt, då han bådar henne,
som hela folkets hjärta suckar efter.
Fred vare med dig, men vi tro dig icke.

Säg ej, att det är vår, att konung Inge
har lovat oss fredsjungfrun nu till våren!
Vän, höst och vår är lika för oss arma,
som sitta stängda inom mörka väggar.
För vår skull må på åkern drivan dröja,
ty våra plogar skola ej den fåra.
Och regnet må bli hängande i molnen
och intet frö i jorden gro och spira.
Vi skola intet så och intet skörda,
vi sitta stilla, bidande fördärvet.

Vi komma dessa vilda män från skogen,
årbrutna vikingar, förlupna trälar,
nedrusande med glädjeskrik mot dalen?
Om allt är sant, vi kommer hon då icke?
Nog talat, bröder! Visa oss prinsessan!
Låt henne plötsligt stå i skogens bryn!
Då hon på silverskodda fålen blänker,
då hennes krona strålar över dalen,
då skola gränsens bönder börja hoppas.

Guds moder, hjälp oss! Kommen hit och skåden!
Vad är det? Skydden, skydden edra ögon!
Sen upp mot skogen! Gören korsets tecken
för ögonen, och skåden upp mot skogen!
Där kommer någon på den mörka vägen,
som ur den svarta furuskogen framgår
som ur ett källarvalv. En jungfru kommer
med fagert följe. Se vi henne alla?
Är detta ej ett rå, ej trollens narrspel?

På knä och bedjen, sjungen fromma sånger,
och ringen, ringen uti alla klockor!
Ack, låt oss dö just nu, förrän vi veta,
att detta endast är en fager drömsyn,
som våra feberheta ögon skapat!
O, kära, väna, morgonljus och blomma!
Hon kommer närmare, hon syns allt bättre.
Det var ej någon dimstod mellan träden,
det är en kungadotter. Tacken, loven!

Nej, kära, att du äntligen är kommen,
att det är du, som rider ned i dalen!
Du lyser fin och fager under kronan.
Ack, kära, väna, låt oss riktigt se dig!
Vik undan guldinvävda silkedoket,
som fladdrar om dig ned till kjortelfållen!

Nu, bönder, hasten! Sätten plog i åkern!
Här rider freden. Kasten säd i jorden,
och sänden hungrig boskap ut på betet!
Här rider glädjen. Gräven gömda skatter
ur jorden fram, och öppnen stängda portar!
De unga skola åter bära smycken,
husmödrar breda vävar ut på bleket,
i kistan tunga vapenskruden kastas.

Gud skydde dig, Fredkulla, där du rider!
Han är väl sedig, denna svarta gångarn,
som går högtidligt fram i purpurtäcke,
med stora plymer vaggande vid örat, 
med manen delad uti många flätor,
omvirade med tofsbeprydda guldband. 

Gud signe dig, som kommer här så präktig,
så att ditt stånd vi genast skulle känna 
och undfå tröst i våra arma hjärtan! 
Gud signe ännu mer ditt milda anlet! 
Nog skall den unge norske kungen glädjas,
då han får sluta dig i sina armar. 

Ack, kunde fattigt folk dig ändå löna 
så, som du det förtjänar, unga jungfru!
Den gamle kolaren i mörka skogen, 
som eljest stänger till med bult och slå 
för varje vandrare, som söker skydd, 
vill locka in dig i sin mörka stuga 
och fägna dig med frusna bär från myren.
Och, unga jungfru, träd, som stodo bara,
till dess du kom, beklädas nu med löv, 
och marken skyndar sig att duka upp 
med alla vårens blommor, där du rider.
Och barnen möta dig med späda kransar,
och alla ropa mot dig överljutt: 
”Fredkulla hell! Hell fredens milda jungfru!” 

Men detta är så litet. Give himlen, 
att fattigt folk dig bättre kunde löna! 
Nej, lilla kungadotter, gråt ej, gråt ej! 
Vi äro glada. Glömt är allt elände. 
Bry dig ej om oss! Se ej våra trasor! 
Bliv icke rörd, för att vi svärma kring dig!
Tänk ej på vår förtvivlan! Se oss icke! 
Vi måste se oss mätta på ditt anlet. 
Vi måste smeka dina vita händer 
och känna, att vi hava freden bland oss.
Men du, tänk ej på oss! Betänk din lycka!
Dröm om kung Magnus! Le mot prisad hjälte! 
Lyss till hans vackra visor! Smek i tanken
hans långa, mjuka, silkebleka hår! 

Se, jungfru, snabbt gick färden genom dalen. 
Här ligger älven, och på andra stranden 
är Norge. Där är skeppsrikt Kungahälla,
där väntar nu din brudgum på din ankomst. 
Och jublet växer. Skaran kring dig växer,
alltsom du rider fram mot färjestaden. 
Se eldarna! Se där på alla kullar, 
där brinna glädjeeldar till din ära! 
Och vägarna till färjestaden, jungfru, 
de myllra så av folk, att man vill tro 
att vägen själv fått liv och kryper framåt.
Och hör, de hava redan lärt att ropa:
”Fredkulla hell!” Hör, orden bäras tydligt
emot oss över älvens blanka vatten! 

O jungfru, jungfru, tänk på vad du lovar!
Du blev för hänförd. All vår myckna glädje
har gjort dig alltför hänförd. Ack, det syntes 
så lätt för dig. Det har väl tyckts dig ljuvligt 
att bära fredens fröjd till våra hyddor. 
Och när de ropte där på andra sidan, 
så blev du alltför hänförd. Men vi sågo 
dig som en ängel, rörd av helig iver, 
då du höll inne purpurtäckta gångarn 
och höjde dig i sadeln, sträckte armen 
mot himmelen och talte. Unga jungfru, 
vi skola alltid, alltid minnas orden: 
”Så länge som jag äger blod i hjärtat, 
så länge som jag äger ord på tungan, 
så länge skall jag verka fredens verk”, 
och här du snyftade och sade sedan 
knappt hörbart, liksom anande en fara:
”om än det skall mig kosta liv och lycka”.
Nej, jungfru, tänk nu ej så sorgsna tankar!
Låt dina tårar torka, tänk på annat! 

Här sitter invid gröna vägakanten 
en liten ensam, fattig herdegosse. 
Han är fullt ut så glad som någon annan,
och han vill ge dig vad han äger bäst. 
Hör vad han sjunger för dig klart och fagert! 
Det är en liten ömklig kärleksvisa 
allt om en konung högt i Nordanlanden,
som trånar efter Österns kejsardotter. 

”En är hon, som mig binder 
att vaka långa nätter. 
En är, som mig förmenar 
att njuta lek och fröjder. 
Den fagra mön i Östern, 
som själv sitt rike värjer, 
svarthårig, svartögd stridsmås, 
Matilda, kejsarns dotter. 
Vad är i hemmet bättre 
än stolt och fager hustru? 
Nu följer mig min längtan 
på fältet och i stugan, 
från tinget rider sorgen 
tung jämte mig på hästen, 
den sorgen, att jag aldrig 
skall kejsarns dotter äga.” 

Envar, som färdas till ett okänt land, 
är glad, då han på vägen möter någon, 
som känner det och kan berätta om det.
Och därför må det glädja dig att lyssna 
till varje än så ringa sång och sägen 
från det där obekanta landet kärlek. 
Men fråga icke vem det kunnat vara, 
som diktat visan! Och ifall du frågat, 
så vänta ej på svaret! Hör ej gossen! 
O, för din lyckas skull, stäng till ditt öra,
då gossen svarar, stolt att kunna svara!
”Fredkulla, konung Magnus diktat visan 
i tanke på Matilda, kejsarns dotter.” 

Ack, kära, väna, morgonljus och blomma! 
Vad sorg, som nu kom störtande emot dig! 
Du frågar: ”Vad skall jag hos denne konung, 
som trånar efter Österns kejsardotter? 
Om mig har han ej diktat några visor, 
som gå från mun till mun alltöver landet,
för mig har han i hjärtat ingen kärlek.”
Vart far du, jungfru, rider du i sömnen? 
Vi rycker du så raskt i sammetstygeln?
Vart vill du? Varför kallar du ditt följe?
Ack, jungfru, är det du, som ropar sådant?
Som beder: ”Följen med mig hem tillbaka,
o, haven miskund med mitt arma hjärta
liksom med kungens! Hörden I ej visan?
Det är ej efter mig den mannen längtar,
hans trånad heter Österns kejsardotter.” 

Men hoparna som tätnat mer och mer,
alltsom du nalkats älven, ropa högljutt:
”Fredkulla hell!” 
Och de på andra stranden, vilka strömma
från torg och gata ned till färjestaden,
upprepa som ett tusenstämmigt eko:
”Fredkulla hell!” 
Den milda rösten, jungfru, höj den icke!
Säg icke sådant: ”Kära, goda herrar, 
och ädla fruar, fören mig tillbaka! 
O, hörden I? Vi göra synd mot kungen, 
jag vill ej tvinga mig till drottningnamnet,
blott hem, I goda herrar, vill jag komma.” 
”Fredkulla!” ropar folket runtomkring dig, 
”Fredkulla!” ropa hoparna, som redan 
att möta dig ha vältrat ut ur staden. 
Du sätter händerna för dina öron 
och driver fram den stora, svarta hästen
med höga tillrop. ”Ack, att folket tege!
Fredkulla! Å, det blir väl fred ändå, 
fast jag ej kommer. Ack, att folket tege!
Vad svor jag nyss? Men detta rör ej freden.
Kung Magnus börjar icke något krig,
därför att jag ej kommer. Han blir glad.” 

”Fredkulla!” ropa hoparna i fjärran, 
men folket närmast vägen börjar mumla:
”Vart rider hon? Vart flyktar fredens jungfru?” 
”O, kungadotter, hör!” en moder ropar. 
”Mitt huvud darrar under årens tyngd,
skall kriget nu beröva mig min son?” 
O, kungadotter, hör! Längs hela dalen 
slås dörrar till! Hör, vapenkistan öppnas!
Hör, bonden rycker plogen upp ur jorden!
Vad menar du, som sätter dina händer 
för öronen? Du måste höra, höra.
Fredkulla, skönliga du bär ditt namn. 
Vi våga icke kasta säd i jorden. 
Vår dotter skall i år ej fira bröllop. 
Då gårdar brunnit, skola gamla kvinnor 
en nidstång resa å den svarta grunden. 
Fredkulla, ditt är namnet den skall bära. 
Fredkulla, då vi falla, tänk på oss! 
Då boskap rövas från oss, tänk på oss! 
Då våra fränder hämnas, tänk på oss! 
Då vilda dåd vi öva, tänk på oss, 
liksom på dig vi alltid tänka skola! 
Rid hemåt, jungfru, över våra kroppar! 
Vi kasta oss på vägen framför hästen. 

Vad svor du, jungfru? Hör, vad ropar folket 
i fjärran på den andra sidan älven? 
Vi kyssa dina händer, unga jungfru. 
O, stanna, stanna, rid ej hem ifrån oss!
Förtvivlan av ett fattigt, krigstrött släkte 
är det, som väser, tigger, ber omkring dig.
Vi vilja ej dig tvinga, ingen rör 
vid hästens tyglar för att vända honom. 
Det är blott några vilda män från skogen, 
förlupna trälar, dem du bådat miskund, 
som mot dig hotfullt draga sina knivar, 
men i detsamma kyssa kjortelfållen. 

Vad gör du? Varför höjer du ditt ridspö? 
Det viner utan miskund ned i flocken. 
Och vadan detta ropet: ”Undan, undan!”
Ja, ske då, som du vill, din väg är fri. 
Vi bäva för dig. På din panna vilar 
en outsäglig sorg, en hopplös smärta. 
Du pinas intill vanvett. Rid du hemåt! 

Hur smeksamt glida icke dina blickar 
mot skogbevuxna kullarna i fjärran! 
Där bakom ligger hemmet, unga jungfru,
dit som ett sårat djur du ville fly. 
Rid ditåt, jungfru! Gör vår ängslan kort!
Sitt ej och stirra så med heta blickar, 
så heta, att var tår med ens förtorkas! 

Men se, nu vänder du helt stilla hästen. 
Ah, kära, unga jungfru, ensam, onödd, 
du ville rädda åt dig offrets ära 
av kärlek till den stora, sköna freden. 
Du vänder hästen. Hell dig, fredens jungfru! 
Ej raskt, ej muntert, endast fot för fot 
går det framåt. Håll er nu undan, folk,
träng ej er glädje in på hennes sorg! 
Låt henne rida före hela flocken! 
Och ingen våge prisa hennes gärning! 

Nu färdas färjan sakta över vattnet. 
Och fredens jungfru står där, föres stilla,
av ingen tvingad, framåt mot sin uppgift.
Så se då, jungfru, detta stora vatten, 
som obevekligt drives ned till havet! 
De lena böljorna få icke tveka 
att kasta sig uti den starkes famn, 
om än han synes bitter och förfärlig. 
Om älven även finner på sin väg 
en liten fager, sävomkransad bukt, 
så får den ändå icke dröja där. 
Och om den skulle vilja vända åter 
till fredlig källa, gömd i tysta skogen, 
så kan den icke heller göra detta. 
Den måste framåt, obevekligt framåt. 

Fredkulla, detta är bestämmelsen, 
som är dig förelagd. Du måste vara 
den lena böljan, som i världens ofrid
ingjutas skall för att dess sälta mildra. 
O, älska detta, jungfru, sörj ej mera! 
Ljuvt är att vara en av ödets store. 
Och, jungfru, se än mer! Från Kungahälla
framrida några stolta riddersmän. 
Lyft ögonen från marken! Se kung Magnus!
Det gyllne lejonet på hjälmen vilar, 
det lyser från hans röda silkekläder, 
det fladdrar på baneret ovan honom. 

Se konungen! Han själv är Nordens lejon.
Se hur det långa, silkebleka håret 
kring skuldran fladdrar, se hans stolta hållning, 
se krigarblicken i hans djärva ögon! 

De komma, dammet välver upp framför dem. 
De komma, deras svarta skuggor rida 
i aftondagern långt utöver fältet. 
De komma, marken skälver under ritten. 
Lyft ögat, jungfru! Möt din unga brudgum! 
Tänk icke mera, att du hellre ville 
dig kasta under dessa snabba hovar, 
som dåna mot dig, och på gråa vägen 
förtrampas under dem och möta döden!

Se människan!

 


















Man drömde i världen om lycka och frid,
och trallade glad sina sånger.
Man tyckte barbarisk den hänsvunna tid,
log åt den otaliga gånger.
Vad framsteg kulturen i världen har gjort —
ej mer skall man tända på bålet,
mot fullheten människan hastade fort —
och snart var man framme vid målet.

Vad välstånd bland folken! Ej mer någon kris.
Vad sämja bland jordens nationer!
Snart skulle vår jord bli ett skönt paradis,
med glans från de mäktiga troner.
Så samhällen byggdes, så stiftades lag,
man mänskliga snillet berömde.
Och nya system kommo till på en dag,
men urtidens Gud man dock glömde.

Vad glans och vad ära i nöjenas sal,
där smickret och guldet har makten,
där stjärnprydda gunstlingars lysande tal
sågs stråla bland väldiga prakten.
Där hördes ej nödrop, blott klingande skratt;
till Molok man skänkte sin dyrkan,
och mörkret blev djupt, som i forntidens natt,
bland folket i staten och kyrkan.

Vid klingande spel i sin stora salong
man njöt på de fina kalasen,
med skämt och kurtis, och jubel och sång,
man höjde de slipade glasen.
Vid blixtrande tjusande små ögonkast,
som hetta det eldiga blodet —
på bonade golvet förutan ens rast
gick tangon, som blivit på modet.

Men malströmmen rusade hejdlöst förbi
därute i slummen, på gatan.
Där hördes dess skärande dödsmelodi,
man skrattar åt den, så gör — satan.
Och grottkvarnen mal än i dag, som i går,
sitt säde så blodet det flödar.
Och massorna krossas, men icke en tår
man fäller, blott tiden man dödar.

Då kom, som en ljungeld från himmelens rand,
ett budskap: Är världsfreden sluten?
Nej, budkaveln skallar från strand och till strand
‘ ‘ Till vapen, ty freden är bruten! ’ ’
Till vapen, nu blottas nationernas svek,
till vapen båd gamla och unga!
Så börjas på allvar den blodiga lek,
nu krigsbatterierna sjunga.

Den slumrande krigsguden vaknat så vred.
Lyss, hör du kanonernas åska?
Vad seklerna uppbyggt, det rives nu ned;
bland härarna, tänk, vilken brådska!
De störta tillsammans med härskri och gny,
och minor i luften ses springa.
Och krutröken gömmer den klarblåa sky,
och blodig är mördarens klinga.

Nu spelas det opp —- nu är helvetet löst,
i lågor står nu Europa.
Ur vägen med Kristus och allt religiöst!
Låt dödsrikets kvastar nu sopa! —
Nu slaktas på slagfältet mödornas son,
och under de järnskodda hovar
man trampar sin broder, o, tänk vilket hån!
Var såg man väl uslare bovar?

Ja, mordängeln går bland nationerna fram,
man aldrig har skådat dess like.
Och Kristus, som hängde på korsträdets stam,
som dog, att oss giva ett rike,
han hånas, och smädas på nytt av sitt verk,
för vilket sitt blod han dock spillde.
O, arma förvillade människa, märk,
än är du, som fordom, en vilde!

En blodtörstig vilde, trots all religion,
som lärt dig, mig tycks, blott att hata.
Du sade oss dock, att du kommit till tron
på honom, som dog på Golgata.
Du törstiga vilddjur i människohamn,
se in i din själ, dig ej sjåpa —
du känner ej Kristus, du bär blott hans namn;
ryck av dig din hycklarekåpa!

Bekänn att du är, såsom fordom du var,
en slav för passionernas nycker.
Av gudabelätet knappt något finns kvar,
fast helig och from du dig tycker.
Du kallat dig kristen, fy skam, och vet hut! —
det talet gjort Mästar’n blott smärta.
Du är vad du alltid har varit förut,
en hedning i själ och i hjärta.

Ja, friden har flyktat från koja och borg,
och massorna bäddas i graven,
och mödrarna dö av förtvivlan och sorg,
och döttrarna skändas av slaven.
Men lyssna, en dag efter mödosam färd,
då världsstormen längre ej viner,
skall stiga en bättre, en pånyttfödd värld
ur askan av dina ruiner!



F A Bloom: