Som vän av antikviteter
jag känner en aktning halv
för multnade majestäter
i Riddareholmens valv.
Sin jordiska halt de förråda,
de hjältar av Vasastam,
och kommer du åt dem av våda,
då falla de sönder till damm.
De voro en tid så käcke,
de mådde en tid så gott,
då under prunkande täcke
de sovo på Stockholms slott.
Nu ha de av kungaståten
ej mycket mer i behåll
än rostiga chifferplåten
och fanor med sliten fåll -
standarer för Tillys kroater,
standarer liknande lump,
dem kungen - nej, legosoldater
ha tagit av lycka och slump.
I valven tysta och öde
ett timslag äskar gehör,
det väcker ej upp de döde,
som sova därnedanför.
Det tolkar hur tiden vankar,
hur sekler komma och gå
med ämnen till nya tankar,
dem forntid ej mäktat förstå.
Ja, medan i gravarnas häkte
allt andas föråldring och kvalm,
förändras det nya släkte
som vimlar å Riddarhusmalm.
De gamla idéerna vika
om ära grundad på arv -
god morgon, du ärorika
förbrödringens tidevarv!
En gång kanske portarne knarra,
och flyga upp med en smäll,
så stenkatafalkerna darra
i Riddarholmens kapell.
I kungarnas gravhärbärge
där böljar en likprocession,
där bäres en konung av Sverige,
som aldrig satt på en tron.
Linnés och Berzelii rike
han styrde med ledande hand,
i vetandets vida rike,
i konstens förlovade land.
Man jordar vetenskapsmannen,
där Karlarne sova ut
med min, som förråda tyrannen,
och kläder, som lukta av krut.
Och då, genom götiska fenster,
skall solen belysa ett tak,
där män med lika förtjänster
förenas i samma gemak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar