Augusti

Det susar i gårdens träd

och luften är sommarvarm.

Jag går i ett hav av säd.
Jag håller ett barn på arm.

Vad är det för trolleri,
att allt har fallit mig till?
Jag speglar mig skyggt uti
mitt jollrande barns pupill.

Knappt vågar jag klä i ord
allt det jag bävande vet:
jag går på min del av jord
med min del av odödlighet.

Jag sätter den lilla ner
och lägger mig själv bredvid.
Jag blundar och vet ej mer
av dagar och år och tid.

Med bröstet mot jordens bröst
jag hör ur ett hav av säd
mitt barns förundrade röst
i sus av vänliga träd. 

H Blomberg: