man ser mer ingen ört och ingen vacker ros.
Allt är snart ruttnat bort, all fägring är sin kos,
och sommaren är all, man känner luften svalna.
Så drager lusten bort, de vida skogar smalna
och den förr sorg har haft blir hon nu dubbelt hos.
Han blir av sådan tid nu tyngre än det tros,
att starka och därav försvagade gå valna.
Och jag som haver själv den ganska sommars tid
för kärlek lidit ve, hur ökas nu min plåga!
Ja, är hon därtill vred, som förr mig var så blid,
försmäktar jag än mer av denna här min låga.
Det går mig nog emot, på all sätt jag försökes,
mitt hopp försvinner bort, misströstan mig förökes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar