i sömnlös natt, så att du knappt kan andas,
och kakelugnens vita lik dig skrämmer,
kan du ej tro, att morgon mer skall randas.
Nu sover allt. Blott du är förbigången
och ligger trött och lyss till mörkrets susning.
Nej, aldrig, aldrig blir det morgonljusning
och aldrig, aldrig börjar fågelsången!
Du lyssnar spänt, med pulsen plötsligt stannad,
och kryper hop, likt en av Gud förbannad.
Omsider i en dvala in du gungas
och genom avgrund efter avgrund slungas.
- - -
Du vaknar lugn. Din säng av sol är varm
och se, din son har lagt sig på din arm!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar