På 50-årsdagen av Carl XVI Gustafs tronbestigning: Giv Svea Konung Nåd

Giv Svea Konung Nåd, sitt folk med nåd regera!

Sätt kungabarnen så som ringar på din hand!

De högsta Rikets män och var en själ formera,

att kärlek, frid och rätt må kyssas i vårt land,

som du till egendom av evig Nåd utkorat!

Hjälp Sverige, milde Gud! Ell' är det platt förlorat.

(Till Sveriges rike i gemen uppå Nyårsdagen 1767)

A C Rutström:

Carl XVI Gustaf 50 år på tronen: Kungssången

 

Ur svenska hjärtans djup en gång

en samfälld och en enkel sång

som går till kungen fram.

Var honom trofast och hans ätt,

gör kronan på hans hjässa lätt

och all din tro till honom sätt,

du folk av frejdad stam.

Du himlens Herre, med oss var,

som förr du med oss varit har

och liva på vår strand

det gamla lynnets art igen

hos sveakungen och hans män,

och låt din Ande vila än

utöver nordanland! 

Alternativ version, kallad "Nya Kungssången" 

(bearb. A.H.):

Ur svenska hjärtans djup en gång

en samfälld och en enkel sång 

som går till kungen fram:

Var honom trofast och hans ätt,

gör kronan på hans hjässa lätt,

ja, värna sanning, fred och rätt,

du folk av frejdad stam!

Du himlens Herre, med oss var,

välsigna nu den kung vi har

och liva på vår strand 

de gamla dygders art igen, 

ja, tron och hoppet, kärleken,

och låt din Ande vila än

här över nordanland!

Se även Drottningssången!

Psalm på Korsmässodagen: Ett kors, det är det sista, hårda läger

 

Ett kors, det är det sista, hårda läger 

som himlens kung i jordelivet äger. 

Ja, hat som stack och hån som bittert brände 

fick han till vilobädd, som synd ej kände. 

Nu vajar korsmärkt flagg mot himlens skyar 

och över städers larm och tysta byar 

mot tornens kors sej bryter aftonsolen 

och korsets ära sjunger predikstolen. 

De som på skilda vägar har fått vandra 

i kyrkans korsgång möter än varandra, 

och korsets ord från dop och nattvard stiger, 

det livet signar och till döden viger. 

Ja, korset skiner över land och bölja, 

och vem vill inte Jesu intåg följa 

och svinga palmer kring den ende rene 

- men vem vill vara Simon från Cyrene? 

Det är så lätt att lägga kors på andra. 

Det är så tungt att själv med korset vandra. 

Men vill hans famn i kvällens frid du bida, 

i middagshettan håll dej vid hans sida!

C Richardt:

Döbeln vid Jutas

Herr prosten talte: "Döbeln är en hedning,
förtappad är han evigt, om han dör.
Jag kommer, varnar, bjuder tröst och ledning,
och han, han ligger tyst en stund och hör;
då reser han sig plötsligt upp i sängen:
'Driv ut prelaten', ropar han åt drängen,
'och akta dig, om han släpps in härnäst!'
Är det ett språk av en, som nalkas döden?
dock, han må svara själv för sina öden,
jag har gjort nog som människa och präst."

Så talte vid sitt middagsbord, det rika,
herr prosten, där han satt i all sin ståt,
han talte så och drog en suck tillika
och skar en bit av steken än och åt.
Men på sin bädd låg Döbeln, tärd av plågor,
hans barm sågs kämpa, ögat brann i lågor,
och feberflammor färgade hans hy.
i sträcktåg nyss hans skaror norrut ilat,
på tvenne dygn, de sista, icke vilat;
själv var han kommen till Nykarleby.

Han led av pulsens brand, men i sitt sinne
en eld, mer tärande än den, han bar;
såg man hans öga, röjde sig där inne
en oro djupare, än feberns var.
Han räknade var stund, som hann förlida,
han tycktes lyssna, vänta, ängsligt bida,
och ofta var hans blick på dörren fäst.
Den uppläts, flärdlös trädde genom salen
en yngling fram till bädden, till generalen;
och Döbeln talte till sin unga gäst:

"Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke,
och bland fritänkare är jag visst en;
två ting dock lärt mig akta läkarns yrke:
min bräckta panna och min vän Bjerkén.
Vad ni förordnat, har jag därför tagit,
har som ett barn här legat och fördragit
det batteri, ni radat på mitt bord.
Jag vet det väl, ni följer konstens lagar:
men binda de mig här för timmar, dagar,
så bryt dem som en man, det är mitt ord.

Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas,
jag måste upp, om jag i graven låg.
Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas;
där avgörs finska härens återtåg.
Jag måste dit, förrän min trupp är slagen.
skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen?
Vad blir, du tappra här, ditt öde sen?
Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
som gör mig för i morgon sjufalt värre,
men hjälper mig i dag på mina ben!"' 

Den unge läkarn hörde mulen ordet,
dock plötsligt fick hans ädla anlet dag;
han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet
och strök det tomt uti ett enda drag.
"Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder." -
En högre rodnad flög på Döbelns kinder,
och upp han sprang, fast sviktande och svag:
"Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan!
Ni har förstått mig ni, som ingen annan;
ni är en man, och så är även jag."

Vid Jutas hade skotten tystnat alla,
sen döden gjort där ren sin första skörd,
den finska truppen, färdig blott att falla,
ej segra mer, stod bruten, spridd och störd;
ett anfall var tillbakakastat bara,
och Kosatschoffski ordnade sin skara,
beredd att allt förkrossa med ett nytt.
En dyster stillhet rådde under tiden,
som då en åsksky, nyss från valvet skriden,
står dubbelt hotfull åter, där den flytt.

Vem skulle samla våra glesa leder,
en återstod från dyra segrars dar?
Av mod, av kraft, av guldren tro och heder
fanns nog, ja nog, men ordnarn borta var.
Den man, som tänt vårt hopp i nödens tider,
som fört i hundra blodigt sköna strider
sin tappra björneborgska skara an,
han skulle nu ej se dess sista öden,
hans veteraners lugna gång mot döden,
den skulle slumpen leda, icke han.

Det glömmes ej, du var dock där tillstädes,
du, som så ofta sågs i stridens lek,
du, vid vars namn det fosterljud än glädes,
som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek!
Men du och dina ädla vänner alla,
I kunnen kämpa, icke så befalla;
det var hans konst, den sjukes, endast hans.
Du stod där, du, men stum, men klingan dragen,
kall bidde Kothen, sluten red Grönhagen,
blott Konow svor, och bister röt von Schantz.

Giv akt, tyst hör! Det ljöd hurra på höjden.
en man till häst syns nalkas. Vem är han?
Hör, vilken storm av rop! Vad vållar fröjden,
som brusar jublande från man till man?
Hurra, hurra, far över fält och kullar,
det slukar massor, vidgas, växer, rullar
som en lavin av röster ned mot daln.
Ha, han har kommit, han och ingen annan,
den lilla mannen syns med band om pannan,
den ädla, tappra, varma generaln.

Han bjuder tystnad. Hör hans röst! Han ropar
till detta folk, som striden nyss förspred;
Han rider fram, de sluta sig hans hopar,
och det blir skick på nytt från led till led.
I täta rader blixtra ren gevären,
den svartnade, i trasor klädda hären
står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen;
den har ej mer blott döden att förbida,
den tänker segra nu, ej endast strida,
en annan ande vilar över den.

Men Döbeln red längs fronten av sin skara,
sen han den åter stark och tryggad fann,
hans skarpa öga tycktes överfara
var trupp, var rote, varje enskild man.
Det syntes klart för alla, svensk som finne,
att stora planer välvdes i hans sinne,
och sluten var han mer, än han var van;
dock var han ovant mild också den dagen,
och ofta ljusnade de bistra dragen
mot någon välkänd, trumpen veteran.

En sådan stod då i din trupp, von Kothen,
det var korpralen numro sju, Standar.
han stod med söndrig sko på ena foten,
den andra foten blödde och var bar.
Då Döbeln hann den gamle, sågs han stanna.
med blicken mörk, med handen på sin panna,
besåg han stum den gråa krigarns skick.
"Du var dock med", så talte han omsider,
"på Lappos slätt, vid Kauhajokis strider,
är det den lön, du för vår seger fick?"

"Herr general", så svarte veteranen,
"se här är det gevär, ni själv mig gav.
Ännu är pipan utan fel, och hanen
ger eld som fordomdags, det är nog av.
Att jag är dåligt klädd, lär ingen klandra;
men är ej sämre, då man är som andra,
och dräkten är ej mannen, vill jag tro.
Skodd eller oskodd gör till saken ringa;
sörj ni blott för att vi få stå, ej springa,
så hjälper nog sig foten utan sko."

Och Döbeln talte icke mer, men höjde
av aktning hatten vid den gamles ord.
Så red han hän till Brakels trupp; där dröjde
på nytt han nu, han såg trumslagar Nord.
Det var en gubbe, känd sen åttiåtta;
nu var han stel i armen utan måtta
och kunde föga mer en virvel slå;
men fast han sällan släpptes till paraden,
stod han, där blod det gällde, med i raden.
Till honom talte generalen så:

"Kamrat, får du då aldrig nog av slagen?
Finns ingen yngre här till hands än du?
Här har du stått och styvnat hela dagen,
hur vill du röra dina pinnar nu?"
Den tappre hörde halvt förtrytsam orden:
"Herr general, väl är jag gammal vorden,
och att som pojkar drilla blir mig svårt;
men att ha kraft i armen, det är summan.
Skrik ni som Armfelt: 'Marsch, framåt, rör trumman'!
och Nord slår trögt sin virvel, men slår hårt."

Och Lappos hjälte log och räckte handen
åt mannen från den tappre Armfelts dar.
Så red han hän och kom till ån, till stranden,
där Gyllenbögels frikår uppställd var.
Där stod en yngling, nyss från plogen tagen;
genralen såg de bleka anletsdragen,
höll in sin häst och röt med vredgad ton:
"Vem är du, bonde? Säg, vad gäller nöden?
Har du ej lärt dig än förakta döden,
din kind är vit som snö, är du pultron?"

Men ynglingen steg fram och höjde armen
och rev sin slitna gråa tröja opp.
Då lyste fram ett blottat sår ur barmen,
och frisk en ström av blod i dagen lopp.
"Det fick jag, herr genral, här nyss i striden.
Jag blött kanske för mycket under tiden,
och därför har min kind ej rodnat mer;
dock kan jag än de tappres antal öka,
jag låg väl fallen, men låt mig försöka,
jag har fått kraft på nytt, sen jag såg er."

Då bröt en tår ur Döbelns stolta öga:
"Välan då, ädla folk, till strid, till slag!
Jag har sett nog, att tveka båtar föga,
vår kamp blir skön, i dag är Döbelns dag.
Språng av, herr adjutant, vår skörd är mogen;
befall på höjd, på slätt, längst bort i skogen
vår hela front, att den sig framåt rör.
Ej här, därborta må vi pröva svärden:
med dessa trupper kan man trotsa världen,
man väntar ej med dem attack, man gör."

Längs linjen hördes snart ett jubel skalla:
"Framåt, framåt till seger eller död!"
En åska var, Standar, din röst för alla,
och gamle Nord slog trumman, att det ljöd,
och ynglingen med barmen sönderskjuten
gick fram på slätten, med hans blod begjuten,
och främst red Döbeln själv med draget svärd.
Och innan kvällen hann sin skugga sända,
var ryska styrkan kastad över ända,
och räddad Adlercreutz, och fri hans färd.

Och krigets skaror ren försvunnit
ifrån den nejd, där först de mött varann;
men på det fält, där striden hetast brunnit,
stod kvar i kvällens sena frid en man.
Invid hans sida var hans stridshäst bunden.
Han stod där ensam i den hemska runden
bland lik och spillror på en blodstänkt jord.
Långt, långt i fjärran hördes segerfröjden;
den bleka mannen såg med lugn mot höjden,
och från hans läppar ljödo dessa ord:

"En plikt är fylld, de segrat, mina leder;
ett värv är övrigt, även det är mitt.
Fritänkare jag nämns, det är min heder;
friboren är jag, och jag tänker fritt.
Dock vet jag, att varhelst min tanke hunnit,
har ytterst dig den sökt och dig blott funnit,
du, i vars vilja livets banor gå.
Det är till dig jag blickar mot det höga;
här, där blott döden ser med slocknat öga,
kan utan vittnen jag dig tacka få.

Du skänkt mig åter fosterland och vänner
den stund, vårt hopp var djupt i mörker sänkt;
Du skådar allt, rannsaka, vad jag känner,
och se, om jag vet skatta vad du skänkt!
Må slaven för sin Gud i stoftet ligga;
jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga,
jag söker gunst ej och begär ej lön.
Jag vill blott glad inför ditt anlet stanna
med eldat hjärta och med upprätt panna,
det är min manliga, min fria bön.

Du gav mig kraft att stridens massor välva
i omotståndlig fart från trakt till trakt; 

min kropp är bräckt, och mina lemmar skälva,
vad hade jag förmått av egen makt?
Ja, jag har segrat. Kringvärvd, innesluten,
ser Finlands här en väg till räddning bruten,
en ban till bragder öppnad genom mig;
dock är det du, blott du, som frälst oss alla,
min Gud, min broder, hur jag dig må kalla,
du segergivare, jag tackar dig."

Så talte mannen, och hans öga sänktes,
han steg till häst och syntes snart ej mer;
och dagen slöts, och nattens tårar stänktes
på dödens skuggomhöljda skördar ner.
O fosterland, vem spanar dina öden?
Förborgat är, om lyckan eller nöden
en gång skall röjas i din framtids drag;
men hur du jublar då, men hur du klagar,
skall ständigt dock bland dina skönsta dagar
du minnas denna, minnas Döbelns dag.

Johan Ludvig Runeberg:

Gräsets sång

 

I går låg jag slagen

i skurarnas ström.

Nu reser jag mig tvagen

ur förnedringens dröm.

Jag läser i ljuset,

jag hör i morgonsuset

med bävan livets eviga

budord: "Glöm!"

Jag blixtar såg splittra

den ädlaste ek,

och bergen såg jag vittra

i tidernas lek,

men starkare än båda

ur vintrarnas våda

står jag i tusen vårar upp,

odödlig och vek.

Min rot är fäst i döden,

i de multnades bo.

Jag minns ej deras öden,

men jag känner dem gro.

De gångnas ande bävar

i klargröna vävar

och mognar till ett evigt nu

i gräsmarkens ro.

K Boye:

Månaderna

 

Den som har ledsamt i September
och mycket tråkigt i Oktober,
får kanske roligt i November
och målar livet i cinnober.
Men den som gråter i December,
och ej tar tröst i Januari,
gunåda den för Februari!
Dock - detta duger ej, bevars
du måste repa mod i Mars!
Var viss, du skall, om blott du vill,
få gullvivskransar i April; -
så var ej sur och dum - fybaj!
Du skall pioner få i Maj,
och smaka - hör! - en gödd kapun, i
midsommarsdagarne av Juni,
serveras stampagott i skjul, i
de sista dagarne av Juli,
och dricka mjöd med mycken must i
vid årets slut i Augusti.
Så, stärkt av detta, kära vän,
du möta skall det nya år,
som kommer på dig nu igen
och rulla skall i nya spår.
Men tacka Gud då väl du mår,
ty det är allt vad du förmår.

C J L Almqvist:

Högt bland Saarijärvis moar bodde

Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Pavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
Och han bodde där med barn och maka,
åt i svett sitt knappa bröd med dessa,
grävde diken, plöjde opp och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Pavos maka slet sitt hår och sade:
"Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe,
tagom staven! Gud har oss förskjutit;
svårt är tigga, men att svälta värre."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
jag skall gräva dubbelt flera diken,
men av Herren vill jag vänta växten."
Hustrun lade hälften bark i brödet,
gubben grävde dubbelt flera diken,
sålde fåren, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men med den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Pavos maka slog sitt bröst och sade:
"Pavo, Pavo, olycksfödde gubbe,
låt oss dö, ty Gud har oss förskjutit!
Svår är döden, men att leva värre."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Herren prövar blott, han ej förskjuter.
Blanda du till dubbelt bark i brödet,
jag vill gräva dubbelt större diken,
men av Herren vill jag vänta växten."
Hustrun lade dubbelt bark i brödet,
gubben grävde dubbelt större diken,
sålde korna, köpte råg och sådde.
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
men dmed den flöt intet bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
men av den slogs intet ned av axen;
hösten kom, och kölden, långt från åkern,
lät den stå i guld och vänta skördarn.
Då föll Pavo på sitt knä och sade:
"Herren prövar blott, han ej förskjuter."
Och hans maka föll på knä och sade:
"Herren prövar blott, han ej förskjuter."
Men med glädje sade hon till gubben:
"Pavo, Pavo, tag med fröjd till skäran;
nu är tid att leva glada dagar,
nu är tid att kasta barken undan
och att baka bröd av råg allena."
Pavo tog sin hustrus hand och sade:
"Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter;
blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker."

Johan Ludvig Runeberg:

Skeptiker

 

Månen är grön och gredelin 

och ibland är den svavelbrun. 

Jag tycker om att plocka rönnbär 

i höstrusket. 

Mänskorna är mekaniska leksaker. 

Ibland går de sönder, 

ibland skriker de 

när man minst väntar.

K Söderholm:

Visa vid morsmäss

(fritt efter C M Bellman)

Joachim uti Nasaret 

hade en hustru, a Anna! 

Böj din panna, 

böj din panna 

när du henne sett! 

Joachim var en genomärliger man, 

frun lika ärliger också som han, 

hustru Anna, 

hustru Anna 

många hjärtan vann! 

Joachim och hans kära fru 

fick så en dotter, Maria! 

Låt oss fira, 

låt oss fira 

hennes födsel (8/12 tillkomst) nu! 

Dottern hon blev en dag vår Frälsares mor, 

tänk att vår Herre blev vår köttslige bror! 

O Maria, 

o Maria, 

vad Guds nåd är stor!

A Holmberg:

100 år sedan Södergrans död: Inledande anmärkning

 EDITH SÖDERGRAN

SEPTEMBERLYRAN

DIKTER

INLEDANDE ANMÄRKNING

Att min diktning är poesi kan ingen förneka, 

att det är vers vill jag icke påstå. 

Jag har försökt bringa vissa motsträviga dikter under en rytm 

och därvid kommit underfund med 

att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, 

d v s på rytmens bekostnad. 

Mina dikter äro att taga som vårdslösa handteckningar. 

Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp 

vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. 

Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. 

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

E Södergran:

Kantat

vid jubelfest-promotionen i Uppsala den 6 september 1877

Kör

Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!
Din dag är blott en strimma,
som lyser blek och matt ---
se, framom henne dimma
och bakom henne natt!
Och släkten, där du tågar,
i öknen segna ned,
och bävande du frågar:
allsmäktige, vart bär min led?
I jordens syner röjes,
att allt här nere ändligt är;
och då till himlen höjes
din forskarblick, du spanar där,
att solars banor stäckas,
och världar gå i kvav,
och stjärnsystemer släckas
i eterns djupa hav,
Du hörer röster ropa:
allt är förgängelse,
och tid och rum tillhopa
ett hemskt oändligt fängelse.

Recitativ

Och dock, om du i tvivel sjunkit ner
och dröjer dystert grubblande vid vägen,
du griper åter ditt baner
och bär det genom öknen oförvägen.
Vad mer, om spejarblicken ser,
hur bort från fästet tusen solar fejas?
Vad mer, om stjärneskördar mejas
som gyllne säd av tidens lie ner?
Vad rätt du tänkt, vad du i kärlek vill,
vad skönt du drömt, kan ej av tiden härjas,
det är en skörd, som undan honom bärgas,
ty den hör evighetens rike till.
Gå fram, du mänsklighet! var glad, var tröst,
ty du bär evigheten i ditt bröst.

Arioso

Varje själ, som längtan bränner
till vad ädelt är och sant,
bär uti sitt djup och känner
evighetens underpant.
Blir vad själviskt är förgätet,
blir inom dig gudsbelätet
härligare danat ut
genom släkte efter släkte,
skall, hur långt än öknen räckte,
du Jordanen nå till slut.

Kör

Blir vad själviskt är förgätet,
blir inom dig gudsbelätet
härligare danat ut
genom släkte efter släkte,
skall, hur långt än öknen räckte,
du Jordanen nå till slut.

Theologia

(Exod. 17. I Kor. 10:4.)
Tvivlar du, att där i fjärran väntar ett förlovat land?
Smäktar du av tärst och dignar hopplös ned i hetan sand?
Se, då manar Moses-staven vatten fram ur klippans häll ---
därför genom öknen framåt, mänsklighetens Israel!
Staven har du än, som öppnar helga källan, där han slår;
klippan - vilket himmelskt under! - följer dig, var än du går.
Böj ditt knä vid hennes flöden, känn, hur hennes rena våg
svalkar dig med underbara krafter för ditt vandringståg!

Juris prudentia

(Exod. 19)
Som för heta ökenvinden virvla moln av stoft och damm,
så drev Israel från Horeb än i lösa skaror fram.
Kan det tåget nå Jordanen, när ej ordning är däri?
Se, då reser sig mot himlen blixtomstrålat Sinai!
Berg och dälder återskalla åskans dån och lagens röst,
och ett genljud svarar amen ur de häpna mänskobröst,
och de lösa skaror växa, sedan rätten fått en tolk,
växa till ett härligt rike, växa till ett heligt folk.

Medicina

(Num. 21:6)
Nu kring lagens tabernakel går ett enat folk sin ban,
bryter genom svärd och lansar fram mot frihetens Jordan.
Men vi blekna kämpeskaror? Varför sjönk baneret ned?
Lömska feberormar smyga härjande i härens led.
Var är räddning? Här är räddning! Se det tecken Herren gav,
se, hur kopparormen glänser, slingrad om profetens stav!
Och, som Israel går frälsat av den helande symbol,
vandre friska, starka släkten fram mot mänsklighetens mål!

Philosophia

(Exod. 13:21, Deut. 34)
Vandre visa sköna släkten mot det mål oss Herren satt!
Men hur finna rätta vägen genom hägringar och natt?
Se, en eldstod visar stråten, när han är av mörker skymd;
det är tankens ljus, som lyser folket genom nattlig rymd.
Se, i dagens kvalm framför oss drar en stod av skyar; men
skyn är vävd av idealer, Herrens ande är i den.
Siarn står på diktens Nebo, jublande från bergets kam:
Salem, Salem ses i fjärran! Fram till fadershemmet, fram!

V Rydberg:

Min skugga

I sensommarmånsken kring staden jag driver.

I kapp med min egen skugga jag kliver.

Den stiger och faller, den dansar och vacklar

över var husvägg, som månskenet spacklar.

Men alla de åldriga skuggor som huka

i grändernas skrymslen bli avundsjuka.

"Här sitta vi bundna envar vid sin länga,

men denne har liv, han får fladdra och flänga.

Men vi äro dömda att hundraårsgamla

på avfall och råttsmuts och fuktsvampar samla.

Vi skulle väl ock vilja svänga och svansa

och lustigt mot takkrön odh skrorstenar dansa."

Då hör jag min skugga de hotande svara:

"Jag är icke den som jag synes er vara.

Jag är icke fri, jag blott sparkar och knycker,

jag lyder en herre med tusende nycker.

Han blir aldrig trött att mig jäkta och hetsa

och ständigt jag tvingas omkring honom kretsa.

Ej sällan om nätterna måste jag vaka

och vanka på golvmattan fram och tillbaka.

Långt hellre i lugn vid en husgrund jag dvaldes,

ty där jag av oron och hetsen ej kvaldes.

Där kunde jag skåda hur seklerna dugga

som långsamma droppar, jag lyckliga skugga.

Nu får några månvarv jag flaxa och fara,

jag kan icke fatta varför det skall vara.

Snart är jag försvunnen från jordens yta.

Vill någon av eder med mig kanske byta?"

E Lindorm:

Mandolinata

Min jordglob, som dödstyst sig välver

med skyskrapor, flugor och blad,

på färden av vrede du skälver,

men även du darrar så glad.
Det stoftkorn till mänska du födde,

det sjunger mot andra, som glödde,

och gnistorna dansa på gata,

bak parkträd i land eller stad.

Då kvittrar en mandolinata,

då kysses i månskenets bad -

då är det du darrar så glad.

På väldiga ryggen vi segla

som insekter, prickiga, små.

I världshavet stjärnor sig spegla,

i insjön vid skogen också.

På storstadens myrvägar slinga

sig armar kring halsen och ringa

sitt byte - detsamma på gata,

vid pankport i småstäder grå.

Då klingar en mandolinata

i månflöden, ymninga, blå,

då bävar och fröjdas du så.

I länder av lågor förödda

du vet, att där finnes som förr

bersåer kring knutarna strödda

med grönska till fönster och dörr.

Där kysses i skymningen svala

en vit fröken Sentimentala,

en yngling i kvällen får vänta

på soffa av marmor vid strand

en frisk fröken Impertinenta

med pärlemorsken på sin hand

och ögat i glitter och brand.

Vår vördade moder, som bär oss

så envist i rymdernas natt,

som mödan och lidandet lär oss,

som när oss med tårar och skratt,

med brandrök de klaraste frukter

du svärtat, och suraste lukter

du sände kring fält eller gata -

men dock i ditt gåtfulla bröst

det flammar vid mandolinata,

det flyger vid kärlekens röst,

vid toner till svalka och tröst.

Och födde du än kommunalmän

med nyttiga åtgärders rad,

och växte det skarptänkta talmän

bland skyskrapor, flugor och blad,

det växte ock barn, som förbliva

som barn, fast de åldrade driva

och svärma i park och på gata,

när kvällen är månkrönt och blå.

Vid klangen av mandolinata,

vid kärlekens lustfacklor små,

min moder, du fröjdar dig så!

B Sjöberg:

Septemberstämning

 

Myggor dansa i septembersol, 

blomstergången doftar luktviol, 

röda kinder har Pomona.

Astrar glöda, krassen står i brand, 

himlens klarhet strör med givmild hand 

pärlor i den höga almens krona. 

Solen vävt av sommarns gröna blad 

över uggleboet guldbrokad, 

löven falla ner till flossa.

Sekelgamla aplar stå

ödmjukt böjda för att ännu få 

en ”solglaning” över fattig mossa. 

Likt ett herdaminne, fornt och nött, 

stadigt bundet in i purpurrött, 

tjället ärevördigt blänker, 

kastar under levande arkad 

blicken ut mot vackra Sjogerstad 

och på långt försvunna tider tänker. 

Tempelklockan sjunger aftonpsalm, 

bygden lyssnar till den vigda malm, 

evigheten famnar världen. 

Dagen lider, natten är för hand, 

skördefolket sista kärven band, 

solen slocknar över tomma gärden. 

Paul Nilsson, Kyrkoherde i Sjogerstad, ur ”Julhälsningar till församlingarna från präster i Skara stift 1936”

P Nilsson:

Kamrater, innan allt är slut

Kamrater, innan allt är slut

och livet skilt oss åt,
så låt oss samlas en minut
till tack och till förlåt!
Så låt oss räcka än en gång
en vänlig hand åt det som går!
Framför oss ligger tiden lång,
och dagar läggas hop till år.
Så må vårt hjärta en gång än
för allt det gamla slå,
förrän vi stänga allt igen
och vända oss och gå.

Så säga vi åt det som var
ett levnadslångt farväl,
vi skiljas men vi lämna kvar
ett stycke av vår själ.
Men det som var oss kärt igår,
det är likväl ej helt förbi,
ty minnena från ungdoms år,
de dö ju icke förrän vi.
Så låt oss minnas utan agg.
Var oförrätt är glömd.
Så blir en blomma utan tagg
i livets stambok gömd.

Men en gång efter långa år
vi taga boken fram,
där ligger blomman som i går,
fast den är höljd av damm.
Den minner om ett längesen,
en tid förutan harm och svek;
den har en doft av ungdom än,
fast kanske att dess färg är blek.
Så tack för allt! Nu låt oss gå
till kamp och äventyr!
Det finnes dock en himmel blå,
och det är Gud som styr.

E Westberg-Heckscher:

Mäster Abrahams räfst / Bene valete archiepiscop

Jag kungör eder, vänner försann, 

hur vår ärkebiskop ställer sig i Sveriges land: 

hudflänga och skölja med ämbar och spann 

både ung och gammal, kvinna och man.

Han gifter folk tillhopa, som stutar pläga tämjas, 

rätt aldrig något äkta folk så kan sämjas.

Han bekymrar sig ock om våra kyrkoseder, 

bortbyter några mark vax och ett kvintin salt 

och tager av prästen oxe, sölvstop och göddan galt. 

Sakramentet vill han icke upphöja, 

det må för mycket på hans armar töja.

Jag tänker, att Calvin och Zwingel borde akta 

taga våra kyrkoseder bort.

Klagerim vid Sigrid Oxenstiernas hastiga och oförmodliga frånfälle den 3 september 1688

 

När som ett ädelt verk av konstberömda händer
är kostbart sammansatt och allmänt hålls för gott,
av våda oförtänkt en märklig skada fått,
det kränker var och en, det klaga all´ i sänder.

Vi skulle icke då, när mot förmodan händer
att en fullkomlig själ sin dygdelevnads mått
så hastigt fyller upp och skyndar alltför brått
bort till den långa natt, där ingen återvänder,

vem skulle sådant ej de sorgsna tankar göra
att döden makt har fått med våldsam hand förstöra
vad framför annat täckt och högtbegåvat är,

att ödet i gemen vad föga duger väjer
och liksom med behag förtörnat undanröjer
allt vad som komma tycks fullkomligheten när. 

- - -

Dock fast en dejlig ros en euda vårdag räcker, 

fast hennes purpurglans få timmar varat har, 

med överfiödig kraft hon likväl vederkvicker, 

och hennes balsam känns, sen hon förvissnat, kvar.

S E Brenner:

Rapphönstiden

 

Se, rapphönstiden, den är ändå bäst!

September är för mig en enda fest,

med rött och guld i lundernas gardin

och luften stark som gammalt ädelt vin. -

Hur skönt att gå sig trött en sådan dag!

Och tänk ändå, när hundarna få slag!

Och spänningen, när som till slut de stå. -

Nej, ingenting kan detta övergå.

Och vet du, att jag håller det för troligt

att hönsen också tycka det är roligt.

H Hamilton:

Till Carl Larsson på 60-årsdagen

Diktarefurste i färg och i linjernas levande böljgång, 

solskensbarn i din konst, solig och fruktbar och rik! 

Tag en hälsning från en som det aldrig blev givet att skåda 

samma natur så sällt, soligt och hjärtligt som du. 

Troner och riken ha ramlat sen först jag mötte din genius: 

ack, jag var blott liten grabb, först du förtjuste min själ 

med dina gubbar till Dödens ängel och Andersens sagor, 

Kasper och Fältskärns bok – mycket har skiftat sen dess. 

Trappan jag minns med ”Plats för freskomålning” på väggens 

gråa och livlösa plan – ståtligt du fyllde dem, du! 

Tack skall du ha för allt (och tack för din etsning, det enda 

verk av en konstnär, som fann väg till min fattiga vägg). 

En sak likväl jag har emot dig, det kan jag ej neka, 

käre Carl Larsson, blott ett försteg jag har framför dig: 

aldrig, som du och Zorn, har jag varit i gruff med polisen, 

varken Berlins eller vår, för min osedlighets skull... 

Dock, även där kan jag se, med hjälp av min redliga vilja, 

något som talar för dig: flickan är verkligen söt. 1) 

Hell dina sextio år! Du bär dem med rättmätig ära. 

Milt du ler i ditt skägg åt futuristdillerit, 

åt the kubisters tråkiga skämt och åt målaremoder, 

icke bättre ett dyft än krinolin och turnyr. 

Mitt i allt detta skoj är du forntid och nutid och framtid – 

lugnt jag kallar dig så: sann och rätt futurist! 

1) "Modellen skriver vykort": konfiskerad av polisen i Berlin.

 
H Söderberg:

Vid biskopsvisitationen i Bollnäs' församling 31/8-11/9 2011

 

Välkommen hälsar vi vår stiftschef Ragnar!

Katrineberg, Gruvberget, Annefors
och Hällbo, varje plats med kartans kors,
blir mål idag för cyklar, motorvagnar.

Gud give oss det ord som evigt gagnar!
För ingen av oss blev ju skapt som nors -
vår höga kallelse är människors:
att bli Guds himmels skörd och inga agnar.

När blodlös tro och genuskaos tycks vänta,
blir "e. Kr." dubbeltydigt värre
och kyrkan går, trots friskt hopp, mot en risktopp.

Men just när andra läror blir frekventa
hörs en missionsbefallning från vår Herre
och våra unga vädjar: var vår biskop!

Gruvberget den 1 september 

Biskop Ragnar Persenius, informellt Ragge Pagge, biskop i Uppsala stift 2000-2019:

A Holmberg:

Ode till Vindelälven

 

Du ilar ständigt mot kusten
till havet vid flodfärdens slut,
och aldrig försvinner dig lusten
att rinna österut.

Visst får du stunder av vila
ibland på blänkande sel,
men sedan måste du ila
att få i havet din del.

Och jag här på älvsbrinken tänker
hur flyende flyktigt det är,
det vatten som porlar och stänker
mot älvskantens stenbarriär.

- - -

Och dock, vilken glädje du skänker
åt dem som bor vid din strand;
dina livfulla droppar de blänker
som pärlor på glittrande band

i skummande brusande forsar
i sommarskönt Vindelälvsland,
som här nu min färdväg korsar
och sätter mitt hjärta i brand.

Du strömmar ivrigt mot kusten,
fast vägen är slingrig och lång,
men aldrig förlorar du musten
du fått genom seklernas gång.
Din stämma är ännu ej brusten.
Håll ut med din tidlösa sång!

(Vid Vindelälven i augusti 1970)

Människorna

Jag sitter och ser på dem genom ett glas, 

som jag tagit i arv från min moder. 

De springa omkring vid dagsljus och gas 

att skaffa sig spilta och foder. 

Där är lama och lytta och döva med lur 

och blinda, som stappla och treva, 

och pucklar, som göra de sköna sin kur. 

Så dö de. Hur kunna de leva?

H Söderberg:

Om doktor Jonathan Swifts död

Av honom själv 1731.

 

Den tid skall komma snart, dà även jag 

bör vandra hädan enligt tingens lag, 

då av de närmsta vännerna, jag anar, 

var enda en för mig en slutpunkt spanar. 

Och fast jag knappt den saken kan förstå, 

hur av min död de kunna fördel få, 

dock ungefär som så jag hör dem tala: 

»Ack, för vår domprost börjar det att dala! 

Den stackars mannen vissnar dag för dag, — 

det syns ju tydligt i hans anletsdrag. 

Den gamla svindeln, varför jämt han koppas, 

går icke bort, förr’n han i graven stoppas. 

Därtill hans minne är på knäcken bragt: 

hans minns ju aldrig mer, vad han har sagt,

han kan ej mer erinra sina vänner, 

och var han sist åt middag, han ej känner. 

Han med historier ständigt plågar en, 

dem han berättat femti gånger re’n. 

Hur kan han tro, vi skulle lyssna lugna 

på infall, gammalmodiga och tvungna? 

Men nu han umgås blott med yngre folk,

som dricker ur hans vin, trots sådant smolk . . . 

I poesien hans låga upphört brinna; 

en timme tarvar han ett rim att finna. 

Hans eld är slut, hans kvickhet tömd, tyvärr, 

hans kraft förbi och hans pegas — en märr. 

Om han lagt pennan bort, oss skulle glädja, 

men det finns folk, som ej det hjälper bedja.

Se’n visar man, vad vänlighet man har, 

i det man ökar på min levnads dar. 

»Visst är han äldre, än han sagt», de klandra. 

»Han är ej alls så duktig som vi andra: 

han dricker knappt sin vinbutelj, ni vet, 

och det är allt ett dåligt tecken, det. 

Hans mage börjar också att fallera. 

I fjor var han ju duktig, tyckte vi, 

men nu, för tusan, är han rent förbi: 

må han blott icke före vårn krepera!» 

Sig själv man smickra vill med sådant skämt; 

»Med oss är, Gudi lov, ej än så slemt» ... 

I såta vänner, det har ingen fara! 

Om på ett år ni tagit miste bara, 

är dock, vad som prognos ni sagt, helt visst, 

och i fullbordan går det nog till sist. 

Hör på! Den ödesdigra dagen randas: 

»Hur mår vår domprost?» — »Nätt och jämt han andas.» 

»Nu har den sista dödsbön upp man stämt.» — 

»Han rosslar knappast mer.» — »Nu har han slutat.» 

— Igenom halva sta’n så ryktet tutat, 

långt förr’n dödsklockan börjat har sitt klämt. — 

»O, må vi rusta oss att vandra hädan! 

Vad har han lämnat, och vem tar hans arv?» — — 

»Jag vet ej mer, än vad som påstås redan, 

att allt donerat är till allmänt tarv.»

— — »Att staten? Kors, men sådant är ju nycker; 

för honom staten intet gjort, jag tycker. 

Blott hat och avund fick han övernog: 

men allt han gav, — och först och främst han dog. 

Och hade han då ej i hela landet 

en enda släkting, värdig skyldskapsbandet? 

Mot främlingar han visar strax sig god, 

förgätande sitt eget kött och blod!» 

Nu alla vittra huvud sammangaddas, 

med elegier hela staden laddas, 

i varje tidning står en liten bit, 

förbannande vår domprost hit och dit. 

Doktorerna, om sina rykten ömma, 

på mig helt visligen sitt ovett tömma: 

»Hans fall var kinkigt — medges! Men, förlåt! 

Säg, varför följdes våra råd ej åt? 

I fall så skett, han hade, kry som våren, 

nog levat än de närmsta tjugu åren;

ty när han öppnades, man såg på stund, 

i alla ädla delar var han sund» ... 

Här skiftar scenen nu för att uppdaga, 

hur de, jag älskat har, min död beklaga. 

Av stackars Pope en månad sörjes jag, 

av Gay en halv, av Arbuthnot en dag, 

ja, själva S:t John faller nog till föga 

och torkar pennan med ett fårat öga. 

För resten — ryck på axlarna och rop´: 

»Rätt ledsamt, — dock, vi dö ju allihop!» ... 

Men mina kvinnovänner, vilkas hjärtan 

ha bättre lärt att eftergöra smärtan, 

ta nyheten emot på sitt manér: 

»Så — är vår domprost död! (Vad trumf, jag ber?) 

Må Herren vara själen nådig, amen! 

(Nu, mina damer, svarar jag för slammen.) 

Sex prostar skola bära pelln, man tänkt. 

(Vad skall nu spelas på de båda essen?) 

Er man skall väl gå med i sorgprocessen, 

när sådan hedersvän i jord blir sänkt?» — — 

»Ack nej, den synen är för svår, min söta, 

dessutom bör i morgon kväll han möta; 

min damklubb skulle taga illa opp

ifall han feltes i kadriljens tropp. 

Han älskade vår prost, (jag hjärter kastar), 

men ock den bästa vän mot graven hastar. 

Hans stund var kommen, slutad är hans färd: 

vi hoppas honom i en bättre värld.» 

Dock — varför sörja alls, när vänner myllas? 

Ty den förlusten kan med lätthet fyllas. 

Ett år — och scenen ändrats kring min grift! 

Då frågar ingen längre efter Swift,

som man, gunås, lär icke sakna mera, 

än om han aldrig råkat existera. 

»Ja, var är nu Apollos favorit? 

I graven — och hans verk måst följa dit, 

hans öde delande, hur än de ville, 

ty gammalmodig var hans art av snille.» 

En lantpatron sin tur till Lilitot gör 

och efter Swifts båd’ vers och prosa spör. 

»Jag hört hans namn», så hörs bokhandlarn stamma; 

»Han dog visst för ett år se’n.» - »Just den samma.» 

I boden letas fåfängt. — »Kanske har 

dock antikvarien än ett exemplar; 

jag sände en av dessa sista dagar 

en massa böcker till en sockerbagar’. — 

att tänka honom leva fullt ett år! 

Jag ser, att här jag för en främling står. 

Domprosten var ju bra för sina tider 

och kunde rimma — det ej tvivel lider. 

Men nu likväl är hans manér förbi, 

och bättre smak ha, Gudi lov, nog vi. 

Förlegat stoff är icke mig i tycket, 

men splitter nya ting — det har jag mycket. 

Får kanske visa något nytt och kvickt? 

Här Colley-Cibbers födelsedagsdikt, 

och här till drottningen ett vackert ode, 

som ni ej sett, av Stephan Duck, den gode...

Här en försvarsskrift från en viss person, 

där mr Henleys sista oration. 

Än har ej kolportören hunnit få dem: 

—  behagar kanske eders nåd se på dem?» 

Beträffande hans vers och prosaverk, 

så ger jag ingen dom om dessa —- märk! 

Mig rör ej, i vad form kritiken stöpt dem, 

jag vet blott ett — att alla mänskor köpt dem ... 

Han gav, vad smått han hade, utan krus, 

att bygga upp åt dårars mängd ett hus 

och med satirisk penna teckna tingen, 

ty vår nation dåraktig är som ingen. 

Men när man nu ej räds hans snärtar mer, 

må man förlåta då hans stoft, jag ber!

J Swift:

Sensommar

Gulmåran doftar vid bleknande renar,
blåklockan lyfter som förr över stenar
kalkarnas havsblåa skimmer.
Fåglarna slutat att sjunga.
Vinden har strävare röst.
Här vill jag stanna, där björkarna gunga,
medan mitt hjärta förnimmer
klangen av avsked och höst.

Barndomen susar kring mörknande kullar.
Här vill jag ligga, då kvällsmolnet rullar
fackelblomsrött över gläntan.
Blommorna äro oss trogna
även när annat blir stoft.
Något skall klarna och något skall mogna,
medan jag känner min väntan
famnas av mårornas doft.

G M Silfverstolpe:

Engelbrekts hus

 

 

"Så sant jag är kommen från Kopparberg
och bär tre liljor i vapen,
I fån ej som skyar skifta färg,
ej längre förspilla rikets märg,
men bryta livegenskapen!"
Så talte en herre av bergsmanssläkt,
det var den redlige Engelbrekt,
men rådet tvekade bara.
Då harmades bönders skara,
det gick ett brus genom täta led,
och Vätterns vågor brusade med.

"Vi skola väl hålla besvuren lag
och band, som med ed vi knutit",
så talade biskop Natt och Dag.
Då sorlade folket med friska tag:
"Kung Erik sin ed har brutit!"
Och vredgad häftigt vart Engelbrekt,
i kragen grep han biskopen käckt:
"Eho, som ej lyda hastar,
jag ned genom fönstret kastar."
Där nedanför hördes härens larm,
och Vättern vräkte mot hamnens arm.

För farligt det nu de tredskande blev:
de bondenävar ej skona.
Ty präntades strax uppsägelsebrev,
där tydligt och klart till kungen man skrev,
att borta var rike och krona.
I gillessalen blev bordet täckt
med kannor och krus för Engelbrekt,
till gigorna hördes sången
i glänsande solnedgången.
Det goda öl var i träget bruk,
och Vättern låg som en gyllenduk.

På gillesgolvet var lövverk strött,
vart anlet av sol förgylldes,
man gladdes, att saken raskt var skött,
man hörde så månget gott: "Väl mött!"
och bägrar av skaffarn fylldes.
Med tack, att våldet brutits itu,
man tömde gillesskåln för Vår Fru.
Augustimånen ur skogen
gick upp över dalallmogen,
det blev så ljust i varenda håg,
i silver skimrade Vätterns våg.

För Köpings hus och för Borganäs,
de grusade fogdenästen,
för allt det trug, som bitit i gräs,
för kraft, som rår på smicker och fjäs,
man drack vid den glada festen.
När morgon sken på Vadstena torg,
gick Engelbrekt att ta Stegeborg.
Men huset står där än i dagen,
där bispen han tog i kragen.
Det än bär namnet Engelbrekts hus,
dess minne sjöng jag vid Vätterns brus.

C D af Wirsén: