Vilken flax

Vilken flax,

att taxichauffören Max Sachs 

från Savolax

så här dags 

hux flux

fick en braxen och en lax!

S Lindström (Tristan):

Alla aktiva astrologer

Alla aktiva astrologer anmodas att altruistiskt assistera 

vid anabaptisten Alfonso d´Albuquerques autodafé i Alicante 

annandagen Anno adertonhundra aderton. 

Anslående allsånger avsjungas under akten

av Andalusiska Annonsacquisitörers amatörkör.

S Lindström (Tristan):

Brasan

 

Vi sitter vid brasan och ser hur det slår
litet flammor upp ur glöden.
Vi är gamla i dag, vi har haft våra år
av konstiga dagar och öden.
Det är så mycket man sitter och minns -
vi är ju ett åldrande par.
Men lågorna fladdrar, du känner det finns
litet värme kvar.

Det blir nog till sist ett besynnerligt ting,
det hjärta, som elden betvingat.
Det följer så mycket till sist med en ring,
som aldrig var lovat och tingat.
Man måste stå färdig och lugn och kavat
för livet som för döden.
Pilgrimssyster, lekkamrat,
nu stillnar det kring våra öden.

Bengt E Nyström:

Liv i skola mig skickar -

Född med blänkande blickar,

Livsbejakans rosor två

en på varje kind -

Liv i skola mig skickar,

kramar mig trött, pudrar mig grå,

biter med bister vind.

Lurar mig först att sjunga

ljusblått lov med min tunga.

Lockar mig upp att döna

högröd sång till den sköna.

Trattar mig full av godan tro -

lyriska blomster på mark...

Ger mig sen med broddad sko

eftertrycklig spark.

Född med ömmaste drömmar -

solkattstankar, tinder, glans -

spelande humör,

styr mig ödet med tömmar,

slår mig i grus, välter nånstans

bäst jag i vissling kör...

Stött är min glada vilja.

Hoppets kvist bär persilja.

Äpplet, som sken i handen,

ruttnat rinner i sanden.
Glatt argument i livets lopp,

tusende muntrande ord

dödsves magra fingertopp

smular ner till jord.

Född med lemmar, så rena -

blåa ådran varsamt lagd

över marmorgrund...

Snart i stridsregn, som stena,

smutsa och slå, står jag försagd,

blek och med mulen mun.

Trycker vid stormigt hörne

hatten ner kring mitt törne.

Fångas av blåst och vräkes,

piskas, steglas och späkes...

Skurar mig matt och spak på strand -

drypande bittert mitt bad...

Ändå klingar starkt ibland

röst i storm: "Var glad!"

Snart med blänkande blickar

än en gång jag helad står,

frank till lovsång opp.

Framtid blinkande skickar

löften åt mig - törnkransen går

strax i en lysten knopp.

Ungdoms fjärlar, som svinna,

vill jag i ilsprång hinna.

Fram emot klara dagar

glad i ögat jag jagar.

- - -

Sjungen mig full av tröst och tro,

lyriska stämmor i park!

Hej, min gråhet! Av min sko

tag en ärlig spark!

B Sjöberg:

Tankar då Consistorii-Amanuensen m.m. Herr A. E. H. sammanvigdes med Jungfru C. M. B. den 19 oktober 1800

 

Rörd mänskans oskuldsstånd jag mig idag påminner
och stiftaren, som knöt det första äktaband.
Jag stamföräldrarna i Paradiset finner,
förenta av gudomlig hand.

Och samma eld ännu den ädla elden tänder,
i vilken aldrig än en oren låga brann;
ack! gnista från en Gud, dig himlars Fader sänder,
ty äkta kärlek tänder han.

Då mänskan bar Guds bild avtryckt uti sitt hjärta,
då synd till namn och gagn var obekant ännu,
och då ej brott fått än vårt stora värde svärta,
då, helga låga, tändes du!

Du vid vårt släktes fall ej första gången brunnit;
det väsendet, som har vår jord till fotapall,
har strax vid skapelsen dig oundgänglig funnit,
du faller först vid världens fall.

Minns floden, i vars djup Gud vredgad världen sänkte,
månn´ svallet utav den förstör vart äkta par?
Nej, alla hjärtelag ej Noe flod fördränkte,
ett fartyg fyra räddat har.

Om fördomen, förstärkt av lathets gamla vana,
åt första stiftelsen med sneda ögon ser,
vi blott påminna oss ett bröllop uti Kana,
och kan väl nånsin sägas mer?

Guds Son, vår Frälsare, till gäst här bliver bjuden,
och, store Gudaman! du var närvarande,
en gäst, som hedrade så brudgummen som bruden
och spridde nåd, välsignelse.

Du värda par, som går att denna dagen knyta
ett band av största vikt, det äldsta som vi ha:
än Jesus bjudas kan, nåd skall det par ej tryta,
som bjuder Gud för världarna.

Må i ditt äkta stånd en plantskola för dygder
man se uti sitt flor med friden sammanbo;
njut kristnas lugn och fröjd i dessa kvalens bygder,
så njutes försmaken av änglars himlaro.

Förenens, värda två, att vandra himlens bana,
ack! makalösa syn: se makar frukta Gud,
och höra dem till bön varandra ömsint mana,
då kommer Jesus uppå bud.

Förenens bedjande, att vinna Jesu hjärta,
I segren säkert då I kämpen båda två.
Förening mellan två förljuvar livets smärta,
men delar tidens bördor så.

Uppå en slipprig väg, och uti mörkrets våda
två hjälpa lätt varann, när en betarvar allt;
känn makars dyra plikt att ömt varandra råda,
en helig Gud har så befallt.

Och mattas en av sorg, gack helst att kvalen lindra
med ömt deltagande, med tröstens ljuva röst;
din makas tåreström just vid dess fall förhindra,
sprid lugnet i ett kvalfullt bröst.

Sist störtar döden allt; han äktabandet river,
skilsmässa döden gör ännu en gång, som förr;
här sås i skröplighet, men där förklarat bliver:
de råkas inom himlens dörr!


L Linderot:

S:t Lukas var en läkare

S:t Lukas var en läkare

som undersökte, forskade.

En oxe har han som symbol,

en knegare som motstånd tål.

Han skrev mest till Teofilos,

fast andra läste med, förstås.

Och Lukas evangelium

hörs nu i hem och kyrkorum! 

Från första julen till den påsk

då Jesus gav sitt liv för oss

ger Lukas oss berättelsen

om det som hände först och sen.

Apostlagärningarna blev

den bok som Lukas sedan skrev

om pingsten, Anden, kyrkan, tron

om resor, skeppsbrott, Guds mission.

S:t Lukas intervjuade

så många som han hann få med.

Maria liksom Paulus

gav reportagen extra skjuts.

S:t Lukas lydde Jesus Krist

och blev en sann evangelist.

Den 18 oktober är

den dag vi firar Lukas här!

A Holmberg:

Oxen i Sjöga

Biskopen drog till Sjöga,

borterst upp i sitt stift,
steg i stolen,
sken som solen,
tydde den heliga skrift.
Bönderna lyssnade stumma.
Då från kyrkans kor
hördes det mäktigt brumma:
Ljug ej, bror!

Häpen såg bispen en mule
röras på målad mur,
tänke: Lukas,
du skall stukas,
ditt katolska djur!
Kyrkan lät han limma
vit som en skinande lärft.
Templet stod som i dimma,
svalt, kalt, kärvt.

Långa tider därefter
skrapas nu sten på sten.
Fram ur putsen,
töcknet, smutsen
växer kött och ben.
Kyrkfolkets undrande öga
hänger vid bildrikt kor.
Ypperst är oxen i Sjöga,
sträng, stark, stor.

Stor är oxen i Sjöga.
Pannan är som ett valv.
Satan, den lede,
flyr för hans vrede,
lik en ringa kalv.
Mångförgylld om horna
går han på himlens äng,
vaktar de fromma korna,
stor, stark, sträng.

Heliga oxe i Sjöga!
Heliga äro dina horn.
Helig är svansen
du lyfter i dansen
upp mot kyrkans torn.
Heliga äro dina klövar,
som trampat Kanans mark.
Bland pelarträd du strövar,
stor, sträng, stark.

Åldriga evangelister,
träden nu alla fram!
Kitt och klister,
allting brister,
världen står i damm.
Märken I ej hur det grånar
åter till medeltid?
Luften morlar och dånar:
storm, ström, strid.

Ängel, blås i basunen,
bryt ditt sista sigill!
Smattra, örn,
kring kyrkans hörn
din apokalyptiska drill!
Ryten, I lejonlundar,
ert blodsevangelium!
Oxen ensam begrundar,
stor, sträng, stum.

Fjärran i fridens ängder,
ledd som med solskensgarn,
följer stuten
glansbegjuten
himmelens förstfödda barn.
Ensam vid drömmande tjärnen
går han i oljeskog;
blommor bär han på stjärnen,
vingar gro kring hans bog.

Den fängslade bardens maka

Fick fordom jag vara i blomstrande vår 

din unga, din lyckliga brud,

hur skulle jag nu, när stormen slår, 

ej stå trofast hos dig inför Gud? 

Ej kunde jag dela din ära och glans, 

där din bana gick högt över min, 

men i fängelsets cell, här rum för mig fanns, 

sen dig lidandet korat till sin. 

Och icke din ära, din glans och ditt namn 

det var som hit lockade mig: 

Men mig fängelset syntes min käraste hamn, 

sen där man fängslade dig. 

Går än genom sekler i jubel ditt namn, 

nu trycker dock bojan ditt bröst. 

Men kanske ges ro i en älskande famn 

eller lugnar en smekande röst. 

Och levde jag en gång i kärlek och vår 

den strålande dagen med dig, 

så lyser nog än, fast mörkret här rår, 

ett stilla ljus dock för mig. 

Då ville jag skämta i kärlek och vår, 

din unga, din lyckliga brud. 

Nu vill jag väl ock, då sorgen oss slår, 

stå trofast hos dig inför Gud.

F C Runeberg:

När månen går ned

 

Liksom, i nattens tystnad -
när fält och sjö ses glittra som av silver
vid västanvindens lekar,
och skuggorna från bergen
ses trolla fram på vågen
bland villor, lövverk, kullar
de älskligaste syner
och locka oss med tusen drömgestalter -
månskivan, invid brynet
av Apenninens kammar eller nära
Tyrennerhavets yta,
syns sjunka: liksom världen mister färgen
därvid, och skuggspelslivet
kring berg och klyfta blir till idel mörker;
och i den blinda natten
en forman på sin dunkla stråt hörs hälsa
det sköna färdeljusets avskedsstråle,
som nu har svikit honom,
med någon liten sorglig melodi; -

så svinner ungdomstiden,
så svikes mänskolivet
av ungdomshoppet: skuggor,
det ljuva villoskenet,
ge sig på flykt. Vad hoppet lät oss skymta
i fjärran, vad vi gjorde
oss räkning på - det har så brått att fly oss!
Omtöcknat, övergivet,
är allt vårt liv, och vandringsmannen spanar,
förbryllad, fåfängt efter mål och mening
med denna långa väg som han har för sig.
Vad ser han? Att mot honom
vår jord är just så liknöjd,
som han är främmande för livet här.

Se, alltför sällt och lyckligt
skulle vårt usla öde
därovan synas, om vårt ungdomstillstånd -
då ändå minsta nöje är så dyrköpt! -
vidvarade så länge livet varar;
och alltför mild den lagen
som dömer alla varelser till döden:
om halva levnadsvägen
som står de arma åter
ej vore värre lott än själva döden.
Ett påfund, värdigt gudar,
det värsta kval av alla,
uppfunno dessa makter: Ålderdomen -
vars njutningslust är livlig,
fast varje hopp att kunna följa lusten
är släckt; fast nöjets alla källor sina;
fast plågan ökas, utan vederlag.

I kullar, fält och vatten!
Fast västerljusets glans för er har slocknat,
den glans som strödde nattens fåll med silver,
ej blir det edert öde
att länge sörja edert ljus: i öster
skall eder himmel ljusna
på nytt, om några väkter; gryningsdagern
skall följas av en sol, vars hulda ljuskrets
med sina starka flammor
skall bada er i floder
av mäktigt ljus, och dallra
igenom eterhavet. Ack, men livet,
vårt mänskoliv - när det en gång förlorar
sin ungdomsdag, ger ingen ljusning mera,
och ingen sol, det livets färg ger åter.
Livslångt blir mörkret efter vårens glädje:
därefter unnar Himlen
oss intet mer att bida än - en grav.

G Leopardi:


G L på dödsbädden (ännu inte 40 år!):

Det bodde en förste i Urvädersgränd

 

Det bodde en förste i Urvädersgränd,
en förste av Guds nåde.
Han hade en nabo i Vintappargränd,
som var illa känd.
Det var åttamördarn Tim Tåde.

Det levde en förste i stor misär
vid stadens svartaste gata.
Han hade en underlig umgängessfär,
en svartkonstnär
och en gammal värdshusragata.

Var afton spelte den försten knack
med dessa obscura personer.
Han lyssnade stum till deras snack.
Det var ju pack
och han hade setat på troner.

Men tiden blev försten lång och tung
förutan vän eller like.
Vad skall den göra, som varit kung,
när han var ung,
men som mistat sitt konungarike?

H Löwenhielm:

Friarekonsten

Sköna Iris, sad´ Clianter,

du har gjort mig till din slav:
Dina ögons diamanter
ha min frihet tacklat av.
Ack! hur är mitt fängsel präktigt,
ty min Iris är min vakt:
ack! hur är det väldet mäktigt,
som är i en skönhets makt.

Låt mig dina bojor bära:
unna mig din fånge bli.
Aldrig skall jag mig besvära,
aldrig vill jag bliva fri.
Ditt behag skall bli min vilja,
och din vilja är min lag:
intet skall mig kunna skilja
från att lyda ditt behag.

Svar:
Starka kön, som Er berömma
utav styrka, mod och vett,
kunnen I det väldet glömma
som Er Moses en gång gett?
Kan en präktig skönhets stråla
så förtjusa edert mod,
vill jag väl din´ tjänster tåla,
och din kärlek kalla god.

Se! här har du hand och hjärta:
akta nu den gåvan grant.
Låt ej vanans välde svärta
vår förenings ljuva pant.
Kom ihåg, när du mig vunnit,
vad du lovat mig förut,
och betänk, att vi ha bunnit
en olöslig vänskaps knut.

Fästman:
Hör! min flicka, sen ditt sinne
mig en stadig trohet svor,
bör du hava i ditt minne,
att en fästmös plikt är stor:
ingenting bör hon besluta,
förrn hon fått sin fästmans ja,
och jag bör min rätt åtnjuta,
någon lydnad av dig ha.

Svar:
Ack! hur kan du det begära?
Ty jag är i vanan än,
att ta mot beröm och ära,
böner, löften av min vän.
Vänner kunna icke lyda:
deras kärlek är den lag,
som kan bägges plikt uttyda
till varandras välbehag.

Man:
Nej! Min hustru, var så nådig,
och betänk, att jag är Man:
hon är allt för överdådig,
det står ej en kvinna an.
Mitt är väldet av naturen,
jag är huvud, jag är karl.
Papegoja, sitt i buren,
du är nu i mitt förvar.

Svar:
Se! så går det, när man givit
sig en gång i manna-våld:
den som förr har dyrkad blivit
är då under träldom såld.
Tänk! hur snart det kan sig byta:
den nyss, såsom fången, bad,
kan nu lik ett lejon ryta,
sen han nått sin önskans grad.

Flickor, rädens denna fara!
Tro mig, när en ungkarl ber,
att han skall Er träl få vara,
nämner sig, men menar Er.
Liten tid en fånge heta,
för att evigt Herre bli,
är en konst, som kunnat reta
tusen in i slaveri.

Tr. 1745

H C Nordenflycht:

Skogens goda fé

Där bland furor orren spelar,

där den ömma trast fördelar
sina toners lust och kval,
där mot häll, som överhänger,
vilda hallonbusken klänger,
har jag bott i åratal,
och jag vet var smultron glöda
mer än eljes purpurröda,
vet var dolda källor flöda
med en dryck, oändligt sval.

Medan nattvioler dofta,
komma vilda duvor ofta
för att matas av min hand.
När min stämma vänligt kallar,
mellan solförgyllda tallar
blickar älgen fram ibland.
Sjunger jag vid skogens stränder,
medan månen strålar sänder,
kommer lätt en kull av änder
för att lyss vid fjärdens rand.

Nalkas från den granna världen
något fjäsat barn av flärden,
någon vän av stoj och hån,
in i mina skrymslen djupa
far jag skygg och huvudstupa,
stum och sorgsen, därifrån.
Ej hans blick, som nöjet mattar,
mina enkla fröjder fattar,
åt min ljusa frid han skrattar,
lustans högtförnäme son.

Men ett barn jag tröstar trogen,
när av våda mitt i skogen
det i kras sin bunke slog,
och åt hjon, som går och vallar
och sin stilla visa trallar,
ofta nog jag vänligt log,
och åt odlarns unga dotter,
som går hem från ängens slåtter,
ger jag livets bästa lotter,
ger jag kärleks lycka nog.

Och ibland - ack, alltför sällan!
- har jag sett vid svala källan
skalden stå, min hjärtanskär.
Om hans ögon, bäst han njuter,
mina händer tätt jag sluter,
viskar: »gissa vem det är!»
Och han svarar: »Länge gömda,
underbara, evigt drömda,
sällan sedda, aldrig glömda!
Det är du, min själs begär!»

När han löser mina händer
och förtjust till mig sig vänder,
ofta redan flydd är jag.
Väl han klagar: hårda sköna!
Men jag vet att hemligt löna:
I hans drömmar natt och dag
gjuter milt jag skogens tjusning.
Skuggors lek och dagrars ljusning,
källors sorl och tallars susning
blandas i hans harposlag.

C D af Wirsén:

Det en gång sagda blir alltid sagt

 

'

Det en gång sagda blir alltid sagt

och står till tidernas slut,

och ingen ångestnatt har makt

att plåna det ordet ut.

Men sällsamt är, att ett enda ord

kan kväva det vackra vi minns

och göra vår skiraste dröm till jord,

tills ångern ensam finns.

Så kolnar två långa, tunga år,

då det fagraste spirade fram,

för bara ett ord, som evigt står

och gör mitt liv till en skam.


K Boye:

En vettvillings begrundan under ofrid

 

Alla murvlar hata mig,
vad skall jag göra?
En mot hundra är ett krig
som kostar blod att föra.

Min väg är icke deras stråt
och blir det aldrig heller.
"Stäm om", de säga, "pipans låt,
så får du karameller."

Nyss kom där en och som han satt
och löste på sin tunga,
med vissen hy och slokig hatt,
begynte han: "Vi unga..."

Och hur "Vi unga" så till slut
höll tal om livsens vatten,
så kom han lika hastigt ut
och efteråt kom hatten.

Den nästa bjöd jag te med dopp,
han tömde koppen stilla.
"Ni är en hedning", slog han opp,
"som ej vi äldre gilla."

"Ni trotsar och förnekar mångt,
vart skall den resan barka?"
När nu "Vi äldre" hann så långt,
då sov jag, så jag snarka´.

Nej, jag är ingen murvelgud,
den saken kan ej lappas,
men ha ni lust och trumman ljud,
så kom och låt oss nappas!

V v Heidenstam:

Stjärnorna

 

Nu är det slut. Nu vaknar jag.

Och det är lugnt och lätt att gå,

när inget finns att vänta mer

och inget finns att bära på.

Rött guld i går, torrt löv i dag.

I morgon finns där ingenting.

Men stjärnor brinner tyst som förr

i natt i rymden runt omkring.

Nu vill jag skänka bort mig själv,

så har jag ingen smula kvar.

Säg, stjärnor, vill ni ta emot

en själ som inga skatter har?

Hos er är frihet utan vank,

i fjärran evigheters frid.

Den såg väl aldrig himlen tom,

som gav åt er sin dröm och strid.

K Boye:

Bräckligt och tunt är vår kärleks hus

Bräckligt och tunt är vår kärleks hus
men ändå bär det knutar av ljus.

Vi bor här bara på nåder och lån
och måste snart flytta härifrån.

Och ändå är det som tiden stod still
för vi har ju ej annat att ty oss till

än detta hus med väggar av sång -
och ej som andras av stål och betong...

Och fast det är bräckligt så vill vi bo kvar
för det är ju det enda vår kärlek har

och vi får aldrig annat än detta hus
med väggar av sång och knutar av ljus...

R P Olofsson:

Aftonbön för egendomslösa demokrater

Gud som haver barnen kär,

se till mig som liten är.

Vart man sig i världen vänder

skymtar bombgrossörers händer.

Davidsson, som liten är,

anar nog varthän det bär

och vad fridsamhet får tåla:

pansardjuret ur sin håla

ser det sommargröna land

och ska ta det ur hans hand.

Res dig nu och fyll med tunga

stenar, Davidsson, din slunga,

ty din stilla kväll blev störd

av granaters nederbörd.

Taktfast nalkas galenskapen.

Möt den med ditt enkla vapen.

Lyckan kommer, lyckan går.

Svårt är det som förestår.

Vart du dig i världen vänder

ser du snart som svarta bränder

rester av din sommarvärld.

Ja, dess liv förgås med svärd.

Dock, förfäras ej du lilla

man fast natten börjar illa.

Gud, som haver barnen kär,

ser till dig som liten är.

Storm och blod har du att bida -

kanske står dock på din sida

någonting som är för mer 

än ett skolat högkvarter,

grova pengar, blod och stål:

rättens lysande symbol.

Gud, som haver barnen kär,

se till Davidsson som är,

fastän fattig, svag och naken,

barnslig nog att tro på saken!

Thorsten Jonsson:

Prinsessan

 

Alla kvällar lät prinsessan smeka sig.
Men den som smeker stillar blott sin egen hunger
och hennes längtan var en skygg mimosa, en storögd saga inför verkligheten.
Nya smekningar fyllde hennes hjärta med bitter sötma
och hennes kropp med is, men hennes hjärta ville ännu mer.
Prinsessan kände kroppar, men hon sökte hjärtan;
hon hade aldrig sett ett annat hjärta än sitt eget.

Prinsessan var den armaste i hela riket:
hon hade levat alltför länge på illusioner.
Hon visste att hennes hjärta måste dö och söndersmulas helt,
ty sanningen fräter.
Prinsessan älskade icke de röda munnarna, de voro främmande.
Prinsessan kände icke de druckna ögon med is på botten.
De voro alla vinterbarn, men prinsessan var från yttersta södern och utan nycker,
utan hårdhet, utan slöjor och utan list.

E Södergran:

Impromptu

'vid åskådandet av en kinesisk guldfisk

hos kapten R*** den 11 oktober 1770

Jag såg en fisk, gutår, kamrater!
Från Kina pilegrimmen var;
dess gyllne purpur brann så klar,
och fjällen blänkte som dukater.
Båd´ guld och vatten såg jag här,
och skönhet tände lust och låga;
mitt sinne tänkte på sin plåga
att vara fattig, törstig, kär.

C M Bellman:

Infall

En tjuv nog oförsiktig var

att genom näsvist tal och svar
fångvaktarn så förargad göra,
att denne honom slog vid öra
och sade: »Slyngel, vet och lär,
det tåls ej ovett här på orten!»
»Nå», inföll tjuven, »om så är
att ni mig finner till besvär,
så kan ni köra mig på porten.»

A M Lenngren:

Kommen för Herren

Kommen för Herren med tacksamhet, gamla och unga,
kommen med fröjd att vår Fader av hjärtat lovsjunga!
Vidga dig, bröst,
lyft dig mot himlen, min röst,
jubla Guds ära, min tunga!

Härliga verk hava framgått ur Skaparens händer:
sommarens ymnighet strödde han kring våra stränder.
Syndares jord
dukar han liksom ett bord,
manna av himmelen sänder.

Gud har gjort under och rikligt välsignat vår möda.
Växten han givit, och jorden har burit sin gröda.
Än mera gott,
rikare gåvor jag fått
själen till glädje och föda.

Innan jag ropat om nåd är han redo att svara.
Saligt det är i hans heliga tempel att vara.
Han med sitt ord
mättar sin hungrande hjord,
leder till källan den klara.

Kommen, I folk, och förnimmen, att Herren är nära!
Sjungen, I himlar, och jord den Allsmäktiges ära!
Hjälp oss i dag,
Fader, att dig till behag
heliga tackoffer bära!


P Nilsson

Sommaren

 

Bortom slättens grå oktoberdimma

skymtar som en silverstrimma
viken där du lärde dig att simma.
Och då vinden ökar, virvla bladen
på din cykelväg till staden.

Då du sista gången
ställde cykeln i sitt stall,
var det sommar än, och sommarsången
steg i björklövssus och böljesvall.
Nu är denna sommar all,
och du själv är gången.

Ljus var sommarn till det sista,
lätt den dag, du skulle mista,
allt från morgonen, då vinden blåste
blåa löften i ditt rum,
till dess aftonen blev skum
och din cykel trött du låste.

Dödens snabba, heta plågor
skymde sommarn i din själ,
men när trött du tog farväl
drömde du om blåa vågor.

G M Silfverstolpe:

Franzén 250 år: Den sjuttionde födelsedagen

 

Nära till spiseln satt i sin länstol Walther den gamle,

han som i fyrtio år bestritt församlingens org’spel.
Far och farfar suttit förut i den stora, siratligt snickrade
stolen av al, på det mörkbrunt skiftande juftet. 
Lutande över postillan, han nu, med händerna knäppta, 
suckade tyst för sig, nu högt uppläste de tröstrikt
manande ord. Till slut begynte, med ögonen slutna,
huvudet nicka och sjönk i en stärkande middagsslummer.

Klädd i sin högtidsrock, satt gubben, rakad och borstad, 
ty han fyllde i dag sina sjuttio vintrar med heder.
Också hade hans son, den vördige pastorn i Näsby, 
skickat till honom i går ett bud med fyra buteljer 
gammalt hälsosamt franskt, och lovat att jämte sin unga, 
blomstrande fru i dag besöka de gamle, om nå’nsin
vägen det tillät, ty fastän snöplogen med tre par
duktiga oxar där gått, så var den dock åter igenyrd.

Under måltiden nyss steg gumman upp och med småslugt
leende min tog fram en korkskruv, ställde för gubben
en av flaskorna fram, och han drack med henne sin sons skål,
jämte den blomstrande fruns, som han gärna omfamnade en gång
än för’ sin saliga död. Nu låg på boken hans snövitt 
glänsande hår: glasögonen lågo bredvid och den nya
sammetsmössan med rävskinnsbräm och tofs utav gulltråd.

Mor hade hängt för fönstren och sängen rena gardiner,
sopat golvet, bestrött det med granris, brett över bordet
den rödblommiga duken och blåst på det rara citronträ’t
dammet av löven. Också levkojorna blåste hon rena,
glad, att de knoppades re’n. På hyllorna glänste, av engelskt
tenn, blankskurade fat och tallrikar. Över dem stodo
muggar av blått porslin, och under dem hängde en eldtång
jämte en prydelig aln, ett besman och mangel och strykjärn.

Men det gröna klaveret, som nyss den gamle med strängar
åter försett och stämt, stod främst i rummet en prydnad. 
På notställaren låg uppslagen en gammal koralbok, 
gumman lyfte på den, såg efter, om under den gömdes
damm, och satte den ner igen, så att nummern var ostörd. 
Även det präktiga skåpet av ek, med serafims-huvu’n,
blommor av valnöt, mässingsbeslag och skruvade fötter,
henne till brudskänk köpt av modern, klockerskan salig,
hade hon dammat utav och bonat med vax, att det glänste.
Ovan på kransen stod en hund och ett gapande lejon,
bägge av gips, sex slipade glas med gull uti kanten,
tre par koppar av blommigt porslin och korgar med äpplen.

Nu steg gumman ifrån sin spinnrock, trippade sakta
till vägguret och knöt slaghammarens snöre på spiken, 
så att det klingande glas och kucku ej skulle i förtid
väcka den gamle. Se’n stod hon vid fönstret och såg, huru
stormen jagade tapptals dit snöflingorna, skakade gårdens
träd och de hoppande skatornas spår bortblåste på ladan.

Hjälp oss Gud! Vad det stormar, vad snön uppstapplas i högar!
sade hon sakta för sig och runkade ängslig sitt huvud.
Stackars resande folk! Vem kör väl sin hund i ett sådant
väder på dörr’n. Dock kommer min son. Det känns i mitt hjärta
slå så besynnerligt. Se, huru katten, på foten av bordet,
slickar sin tasse och kammar sitt skägg och borstar sin nacke.
Det betyder ju främmand’ i alla förnuftigas tanke.

Sade, och tog fram kopparna, ställde dem sakta i ordning,
fyllde i sockerdosan och drev bort flugor, som gubbens 
flitiga smälla bespart till vintersällskap, och nedtog
sjöskumspiporna båda, så väl den silverbeslagna,
skänkt av hans son, som den andra, varmed han dagligen rökte.
Skakande hällde hon se’n kardusen över en tallrick.

Nu till stugan bredvid hon varsamt öppnade dörren,
vinkade fram Susanna ifrån sin surrande spolrock,
talte med nedstämd röst och bad henne skynda till vedbo’n.
Tag en börda och bär hit in; men sakta på golvet 
lägg den, hör du, mitt barn, att ej du väcker den gamle. 
Krafsa ur ugnen se’n ett par, tre kol, och i spiseln 
blås upp eld till en brasa. Du vet, huru farsgubben klagar
ständigt om köld och mitt om sommaren sitter i solsken.
Även de unga, som komma från resan, behöva ett varmt rum.

Pigan hämtade ved och blåste på kolen, med kindren 
pösande, hostade se’n och grät och trätte på veden,
tills den äntligt blev tänd. Nu brann den med sprakande låga
hastigt till glöd, och vid glöden satte sig gumman beskäftigt
ner, för att bränna sitt kaffe. Hon rörde om bönorna flitigt.
Knastrande brynte de sig och svettades olja och vällukt.
Därpå lyfte hon ner ur en skrubb den behändiga kvarnen, 
skakade bönor däri och satte den knäna emellan,
höll med sin vänstra hand den fast och mol med den högra,
plockade upp ur sin famn var böna, som hoppat ur tratten,
drog se’n lådan därut och strödde på papper det malna,
snodde om veven igen, men stannade, medan hon talte:

«Spring, Susanna, och tag en bit av den mögliga limpan,
locka i lidret Burdus och stäng den vaksamme in där,
att hans skällande ej, när de komma, må väcka den gamle.
Hör se’n efter, om Matts re’n gått att hämta ur sumpen
gäddorna. Vänta! Förut skall han vedträn klyva så många,
säg honom det, att vi kunna vår gås väl bryna på spetten,
kliv på duvslaget se’n, och se, om släden ej kommer.»

Pigan med brödet gick, och, på knät sig klappande, listigt 
lockade in Burdus och lät den skrapa och gnälla, 
vadade sedan i drivan till Matts, som i stallet med iver
hackelse skar, ty han frös. Och se’n hon sagt vad hon skulle,
klev hon på duvslaget upp och pustade, rev sig i händren,
stack dem inunder sitt förkl’e och slog sig på axlarne korsvis;
men nu såg hon i molnet av flygande snön, huru släden
slingrade ut för backen vid byn med klingande bjällror.

Hoppande ner från stegen, hon sprang att berätta åt matmor.
Gumman med darrande knän lopp ut, och med klappande hjärta
andades kort, och en toffel ifrån henne flög uti brådskan.
Pigan till porten sprang och öppnade. Närmre och närmre
hördes nu bjällrornas klang och den klatschande piskan, och slutligt
även hästarnes trav, som in på gården med släden 
ilade, höllo vid dörr’n och snöiga rykte och fnyste.

Gumman vid släden stod och skrek: «Välkomna! välkomna!»
Famntog först sin son, som främst sig skyndat ur släden,
sprang se’n och hjälpte hans maka ifrån sin lurviga fotsäck,
knöt upp banden på huvan, och kysste; och tårar av glädje
föllo från gummans ögon på dottrens rosiga kinder.

«Men var är far? Han mår väl ej illa på födelsedagen?»
frågade sonen. «Tyst!» sad’ modren med vinkande händer,
 «tyst! han sover. Mitt barn! kläd av den snöiga pälsen:
väck honom se’n med en kyss, du allrakäraste dotter.
Stackars barn! vad din kind är röd av den kyliga vinden!»

Skyndsamt hängde hon upp deras pälsar på svarvade knappar,
vred helt sakta på nyckeln och böd dem stiga i stugan,
där den blomstrande frun, med sin älskvärt leende uppsyn,
skyndade fram och kysste den gamle på kinden.
Förvånad såg han upp och slöt sina barn i darrande armar.

F M Franzén:

Höst

 

Till frkn X.

Nu föll det sista plommonet för året,
föll tungt av dagg, som vätte mig i håret.

Ja, sommaren sin sista kyss har givit.
Nu blir det höst, som det i sekler blivit.

Jag vandrar i det våta trädgårdsgruset
omkring Ert hem, det trevna utvärdshuset.

Träd fram, min käresta, till fönsterranden,
där ömt jag står med plommonet i handen.

Ett sista tack jag vill Er gärna visa
för vad Ni varit mig av sommarlisa.

Er kärlek, sen den dag Ni vart förbländad,
är som ett plommon läckert formfulländad.

Och i ert väsen - hör och minns det gärna -
bor djupast sett en viss poetisk kärna.

Dock, - suckar hösten i Er faders täppa,
och det är tid, att vi varandra släppa.

Blott innan sista plommonet jag äter,
Ert hedersord, att ni mig ej förgäter!

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):