Sankta Lucia, ljusklara hägring

Sankta Lucia,

ljusklara hägring,
sprid i vår vinternatt
glans av din fägring.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

Kom i din vita skrud,
huld med din maning.
Skänk oss, du julens brud,
julfröjders aning.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

Trollsejd och mörkermakt
ljust du betvingar,
signade lågors vakt
skydd åt oss bringar.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

Stjärnor som leda oss,
vägen att finna,
bli dina klara bloss,
fagra prästinna.
||: Drömmar med vingesus,
under oss sia,
tänd dina vita ljus,
Sankta Lucia. :||

S Elmblad:

Anders Carl Rutström 300 år: Vår sällhet och dygd

Vår sällhet och dygd 

är grundad och byggd 

på starkare kraft 

än himlen och jorden 

i skapelsen haft 

- som däri bestod: 

vi skaptes med orden, 

men köptes med blod. 

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: En punkt i evighetens längd

En punkt i evighetens längd,

begynnelsen av tiden

är hela kreaturens mängd,

till varelse framskriden,

då himmel, hav, natur och jord

den evige med blotta ord

i bästa ordning ställde.

Och detta Herrens storverk var

fullkomligt, gott och härligt.

Men ack! hur efter några dar

det skövlades förfärligt.

Då blev det ont, som förr var gott,

och uti första mänskans brott

har hela världen syndat.

Dock skola mänskor ej förgås,

ty Gud är mänska bliven,

och i hans död och liv för oss

är evig lösen given.

"Fullkomnat!" ropte han till slut.

Så strök han hela skulden ut.

Den detta tror är salig.

Så sjunge den, som salig är,

och kan i trone sjunga;

så sjunge hela himlens här

och alla mänskors tunga

dig, Jesu, evigt lov och pris,

att du på så fullkomligt vis

från döden oss har räddat.

Ja, salig såsom Adam själv

och lika ren som Eva,

jag tvagen är i nådens älv

och får i blodet leva.

Nu har jag en förlossad själ

till skänks av min Immanuel,

min skapare och frände.

A C Rutström:

Anders Carl Rutström 300 år: Ur "Om själens sanna omvändelse"

I Lammets död och smärta

består mitt nådaval;

i hans uppstungna hjärta

och i hans själakval

anser jag mig intagen,

betald, förlossad nog,

och det uppå den dagen,

då han på korset dog.

Allt sedan har jag varit

hans arv och egendom,

fast jag har vilse farit

och föga brytt mig om

den väg jag månde vandra,

om han till livet drog,

ell´ om, med många andra,

jag dödde när jag dog.

Så flöt min halva levnad 

mig som en ström förbi,

jag fann en usel trevnad

i syndens slaveri.

Jag hissnar, när jag minnes

ett så osaligt liv:

hur jag var nöjd till sinnes

i dödens tidsfördriv.

Men mitt i döden sänder

den evige mig bud;

och mitt i dödens länder

jag flydde bort från Gud.

Jag såg att jag var naken,

spetälsk, ja, dum och döv,

och gick att hjälpa saken

med Adams fikonlöv.

Först uti Moses öken,

där jag min tid förnött

och mig i otrons töcken

på bördan burit trött.

Så fort som jag där hunnit,

med många tunga fjät,

så fort har satan spunnit

ett konstigare nät.

Den usla tid, jag lydde

naturens vilda lag,

jag mig det minsta brydde

om Gud och dess behag.

Sen, väckt ifrån de döda,

tog jag gestalt av träl

och had´ med mycken möda

så när förgjort min själ.

Jag ville Gud åkalla,

till nådastolen gå,

när jag ej månde falla

en vecka eller två.

När hjärtat hade känning

av nådens kraft och ljud,

då var min lösepenning

fullgällande för Gud.

Men var min själ oriktig,

kall eller spridd omkring,

var nåden mindre viktig

och blodet ingenting.

Så for jag fram i villa,

så matter, som en träl,

och ständigt mådde illa,

med en förtvivlad själ.

Jag kände i min anda

och i mitt kötts begär

de laster allehanda

som kunna nämnas här.

Jag sökte dem att dämpa,

men livet var förkvavt.

Jag hade ej lärt kämpa

i Jesu Kristi kraft.

Mitt hjärta var en bölja,

som i ett stormigt hav

måst alla väder följa

och rädas gå i kvav.

Av allt det, som jag trodde,

var intetdera visst,

ty i min anda grodde

förtvivlan, dom och brist.

Jag talte nog om trona,

om nådens rika älv.

Jag ropte: Herre, skona!

men litte på mig själv.

När jag ej något kände,

som sargade mitt bröst,

var det i mitt elände

för mig en hemlig tröst.

Mitt hjärta höll för ringa,

att Jesus för mig dött,

mot det att kunna tvinga

till helgelse mitt kött.

Att Gud för hela världen

en härlig seger vann,

det såg jag allt i flärden

med mindre aktning an.

Men helig bli och salig

var kedjan av mitt liv,

fast under en otalig

naturens bång och kiv.

Ett "bättren eder!" hördes

igenom märg och ben,

men byggningen uppfördes

förutan hörnesten.

Jag fann för gott att mena,

det Jesu död och blod

blott var för fromma, rena

en helig reningsflod,

men ej för de gudlösa,

som voro liksom jag,

det vor´ att nåden slösa

till köttsens välbehag.

Om allt, som var fullbordat

i Jesu blod och svett,

blev även ömkligt ordat,

som vore det väl skett,

men den som ej kund´ fatta

helt riktigt denna tröst,

den vore till att skatta

som aldrig återlöst.

Jag sökte saken göra

i Herrans ögon god

och själen min framföra

med tungt och sargat mod.

Men aldrig blev det fyllest

utgråtet vid hans dörr,

och intet hopp om hyllest

gav mig till Jesum förr.

Mitt hjärta stundom kände

av nåd sig genomträngt;

strax trodde jag nu hände,

vad jag had´ länge tänkt:

nu är jag ren och riktig

samt helig överallt,

och aldrig mera pliktig

fördärvs och synds gevalt.

Knappt var en dag förliden,

jag hade ingen tro,

var strödd, från grunden vriden

och utan samvetsro,

ty frukterna ej priste

den telning, hos mig grott,

och nogsamt mig beviste

att jag ej hade trott.

Jag las vad Andan skrivit,

men tydde själv det ut,

och vad till livs var givet,

blev mig ett dödsbeslut,

ty täckelset det hängde

för mina ögons hus

och Jesum utestängde,

all världens sol och ljus.

Nu jag mig själv förvitte,

nu gick mot Gud i krig,

nu lika orätt litte

på nåden inom mig,

nu ville mig omvända,

nu gilla Guds förbund,

nu hävde över ända

den enda livsens grund.

Jag ville ej medgiva,

att Gud var re´n försont,

men att han väl skull´ bliva,

när jag ej gjorde ont,

när jag blev sönderkrossad

av lagsens dunderslag,

samt helt och hållen lossad

från syndsens våld och lag.

Att Jesus för mig dödde 

och allt däri bestod,

att nådens källa flödde

långt mer än syndsens flod

för alla syndarena,

det stötte mitt förnuft,

fastän det helga ena

bort bli på stunden ljuvt.

Så mycket jag förmådde

med tusende besvär

jag gjorde: synden rådde

och allt var lika när´. 

Sist gav jag mig förlorad

och tänkte i min nöd:

kanske jag är utkorad

av Gud till evig död.

Ack! vad för irrig lära,

det största raseri,

att, Jesum till vanära,

gå nådens tron förbi,

att hata och förkasta

hans Evangelium

och helt onödigt hasta

till mörksens pinorum.

- - -

Att tro det blodets värde

ej gäller inför Gud

för dem, som äro snärde

i syndens band och bud,

det är, ehur det klingar,

tvärt mot den Helga Skrift,

och själen mordiskt tvingar,

likt finaste förgift.

Visst gäller det för alla,

ja, för Guds helga tron.
Dess värde kan ej falla,

men innebär pardon

för onda och för fromma,

men den, det ej antar,

vill ej till bröllops komma,

fastän han bjuden var.

Guds Lamm blir ock beskrivet

blott såsom läkare 

och som av Fadren givet

till bara helgelse.

Helt annat lärer Paulus

i de korinters brev,

men du, ännu en Saulus,

besinna vad han skrev!

En annan Jesum målar

som Faderns kärleks pris,

blott såsom mildhets strålar

och nådenes bevis,

men Kristus är utgiven

och för oss vorden död,

ja, vreden stillad bliven

i Jesu marterflöd.

- - -

Så är då Jesu lydnad

vår enda sällhets stöd,

hans lidande vår prydnad,

som står i liv och död.

Hans kärlek ej fördränkes

av Adams syndaflod,

men den som tror försänkes

och renas i hans blod.

- - -

Märk, tron är utav nåden,

men nåden ej av tron.

Först bäras himlabåden

om nåd till var person,

men sedan följer vakna,

upplysas, böjas, ja,

all egen kraft att sakna

och blott för intet ta.

Det ena Jesus gjorde,

och det är en gång gjort,

i himlen och på jorden 

har det ock blivit sport;

det andra skall nu hända,

det gör hans Ande, märk!

det är att oss omvända,

och verka Andens verk.

Kan detta ske ell´ icke,

är nåden given dock;

om vi oss därtill skicke,

så ha vi gåvan ock.

Men om vi den förskjuta,

är gåvan likväl till.

Vill du ej livet njuta,

så dö då, som du vill.

Du dör, men ej behöver

att dö, ty du är köpt.
Guds Ande du bedrövar,

helst du var även döpt.

Du ställer dig helt farligt

i en osäll gestalt,

sen dör du oförsvarligt,

och därmed är det allt.

Att nåden oss förvärva,

si det har Jesus gjort,

samt rättighet att ärva,

och öppnat livsens port

för hela mänskosläktet,

si, det är redan gjort,

ja, haver krossat häktet,

som visst är mer än stort.

Men vad som nu bör göras,

är taga nåden an

och nu sig låta föras,

som bruden till sin man,

att sig hans rätt ikläda,

fast fattig och ovärd´,

i tron till arvet träda,

av nåd därtill beskärd.

Här finnas tusen tröster,

den endast vill kan ha,

var själ blev återlöster

på berget Golgata.

Den detta tror, han bliver

båd salig, helig, böjd,

och går med munter iver

i liv och döden nöjd.

Ja, den som tror, han gläder

båd Gud och himlens här,

i Lamsens vita kläder

han härligt klädder är.

Men den, vars otro övar

mot Jesum avigt mod,

Guds Ande han bedrövar

och ratar Jesu blod.

Han så frivilligt skiljes

från nådavalets ord,

gör satan själv till viljes.

Det största själamord

på anden sin den dyra,

det sista syndafall

begår han i sin yra,

och evigt ångras skall.

Men den på blodet vilar,

har ständigt sol och dag,

står fri för skott och pilar,

för otro, synd och lag,

ty allt vad han bör göra,

har Jesus redan gjort,

och vill sitt verk utföra

i själen alltid fort.

Var dag nu själen röner

mer nåd, mer tro, mer kraft,

mer lust till lov och böner,

mer liv av livsens saft,

mer ljus, mer klarhet, styrka,

hon får nu tusenfalt,

samt Gud i Kristo dyrka,

ja, helgas över allt.

Dock, detta är ej grunden

som hon nu vilar på,

men som i första stunden

hon nåd av nåd månd´ få,

så vill hon nu ock njuta

förlåtelse av nåd,

samt liv och räkning sluta

i kraft av fridsens råd.

Utfattig hon sig kände

i livsens första punkt,

när Anden henne sände

ett hjärta svårt och tungt,

men ännu mer hon finner

sitt djupa syndafall,

ju närmare hon hinner

till Jesu fotapall.

Den själen står på grunden,

som på ett hälleberg,

skall ej i sista stunden

för döden skifta färg.

Hans liv är Jesum känna,

vill mer dock känna´n än.

Hans levnads lag är denna:

en Guds och mänskovän.

Si, den kan ledigt kämpa

båd´ in- och utom sig,

samt syndens gnistor dämpa

och föra andans krig

mot själve Leviatan

och hela mörkrets makt,

ty Jesus haver satan

i döden nederlagt.

Si, den kan sjunga, prisa,

tillbedja Herren Gud,

sig för hans ansikt´ visa

i Lamsens bröllopsskrud,

samt utav hela världen

var timma avsked ta,

och göra sista färden

förnöjd. Halleluja!

Guds Ande, mig bevara

från all min egen tröst

och lär mig vörda bara,

att jag är återlöst.

Det dyra ordet höra

till all min själafröjd,

si, det skall evigt göra

min ande i mig nöjd.

Är det Guds blod som strömma´

till alla själars väl,

så må vi högt berömma,

ho har ock mera skäl,

än Adams fallna släkter,

som blott för Gud bestå

i vita silkesdräkter,

dem de i blodet få?

Ack! ville var en tunga

om det som Jesus gjort

predika, tala, sjunga,

skull´ saken vinnas fort.

I herdar, troget ropen,

som fören Andens värv,

så att den arma hopen

må räddas från fördärv.

Nu kommer, mänskor alla,

till nådastolen fram.

Bland oss låt evigt skalla:

Halleluja, Guds Lamm!

Hav evigt pris och heder

av dina köpta får!

All världen, fröjdens eder:

Guds salighet är vår.

A C Rutström:

Här kommo tio tjog förkylda finska knektar

Här kommo tio tjog förkylda* finska knektar

och mången officer, som sällan gärna svektar,
soldater svenska med, av dussin många nog
som å de norska fjäll blåkullakölden slog.

Ack, jämmer, jämmer stor, som rörde stockar, stenar!
Här måste sågar fram, ambesser, prylar, prenar,
när få ell´ ingen fanns, som dessa läka må,
så måst´ jag tvungen ock den mödan ta mig på.

Jag ville skalda om blåkullafärden stygga,
som månd´ mång tusen man förkväva, slå till rygga,
men Clio frusen är; de döda ligga där,
de kylda fördes hit, att få sjukhuset här.

Här mängdes arla, sent, i pannor, pottor, krukar
kylplåster till mång´ pund som breddes ut på klutar.
Här klipptes mångom hand, tå, finger, fötter av.
Av allom endast en här dödde, fick sin grav.

*förkylda=förfrusna

O Broman

Folkupplagan

När kungar skola skjuta folk, 

begagnas kulor och kanoner. 

Kanonen, som är maktens tolk, 

dock kostar upp till millioner. 

När folken skola skjuta kungar, 

då ha de bara dynamit, 

kanonen länsat deras pungar, 

och fattig hjälte blir bandit. 

O Barthold Swartz, du store, 

man firat nyss din jubelfest, 

som om din stora upptäckt vore 

ibland de bästa allra bäst. 

Ditt pulver svart liksom din kappa, 

det var en präktig medicin, 

det verkar hastigt som Jalappa, 

och botat kyrkans kolerin. 

Men ock det slagit blåa dunster 

i folkens ögon när det brann, 

och alltför dyr på dina gunster, 

du aldrig blev en folkets man. 

Nobel, ditt namn hörs sällan prisas! 

Din upptäckt stundom dock med skrik 

sig påmind gör, men då förvisas, 

ty den har luktat politik. 

Din vita salva redan botat 

så många sår av käpp och knut, 

och fast med tullförbud man hotat, 

den har gått fri som kungligt krut. 

Den frigjort snart det gamla Russia, 

den slår i kistan spik på spik. 

Om världen ej ett stort Borussia 

skall bliva ömkligt, blodigt lik, 

då är det du som har meriten 

att jorden ännu ej står lik. 

Så vit som snö är dynamiten, 

“som oskuld och som arsenik!” 

Du Swartz, en liten edition lät taga 

för de förnäma och för furstehusen! 

Nobel! Du gav en väldig folkupplaga, 

som ständigt lägges upp i hundratusen!

A Strindberg:

Nobelpriset

Nej, tyst, sirén ifrån den undre världen,

som efter slutad diktning stör min kväll!
Vik hädan och försvinn från huvudgärden
med vad du har att viska om Nobel!

Du vet min syn! För mig är större heder
att självmant stå tillbaka något år...
I morgon skriver jag och undanbeder
mig priset, som må delas, bäst det går.

Blott gå din väg, och låt mig nu få sova
å Sångmöns arm, en lyckligt nöjd poet,
som tackar Gud för ödmjukhetens gåva,
den största, som jag näst min harpa vet.

A:lfr-d V:stl-nd (Nils Hasselskog):

Anna

Varför slog du kring min hals din arm?

Varför var din kyss så ljuv och varm?
Varför stal du friden
och det djärva modet ur min barm?

Högre var det mål jag ställt för mig
än ett famntag och en kyss av dig;
stoltare den strävan,
som min unga aning skapte sig.

Kärlekens förtjänst är dock så svag,
allt dess svärmande föraktar jag.
Icke vid din sida
vill jag drömma bort min levnads dag.

Si, en härlig väg för mannen står,
ärans ljusa väg, evar han går;
och dess lagerkrona
kan han fläta fritt omkring sitt hår.

Stolta mod, som värmer så min själ!
O, bliv endast du min arvedel,
och jag säger långsamt
åt min kärleks gyllne dröm - farväl.

Nej, kom åter till mitt bröst igen,
du mitt vilda hjärtas milda vän!
Anar jag det högsta,
o, så står du alltid högre än.

Flammar ej ditt bruna ögonpar
för vad livet bäst och ädlast har?
Ser jag ej din panna,
lik en molnfri himmel, mild och klar?

Du är själen av mitt unga liv;
andans kraft och höghet åt det giv!
Du är mig en stjärna;
natt och töcken från min själ fördriv!

Ja, min barndoms vän, min ungdoms brud,
låt mig höra dina läppars ljud;
ack, det klingar ljuvligt
som ett halvförgätet bud från Gud.

L Stenbäck:

Marias lovsång (Magnificat)

Min själ prisar Herrens storhet,

och min ande fröjdar sig i Gud, min Frälsare.
Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet;
och se, härefter ska alla släkten prisa mig salig.
Ty den Mäktige har gjort stora ting med mig,
och heligt är hans namn.
Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte
över dem som fruktar honom.
Han har utfört väldiga gärningar med sin arm,
han har skingrat dem som tänkte övermodiga tankar i sina hjärtan.
Härskare har han störtat från deras troner,
och ringa har han upphöjt;
hungriga har han mättat med sitt goda,
och rika har han skickat bort med tomma händer.
Han har tagit sig an sin tjänare Israel
och tänkt på att bevisa barmhärtighet
mot Abraham och mot hans säd till evig tid,
efter sitt löfte till våra fäder.

Maria:

Vårt land

Vårt land, vårt land, vårt fosterland,

ljud högt, o dyra ord!

Ej lyfts en höjd mot himlens rand,

ej sänks en dal, ej sköljs en strand,

mer älskad än vår bygd i nord,

än våra fäders jord.

Vårt land är fattigt, skall så bli

för den, som guld begär,

en främling far oss stolt förbi,

men detta landet älska vi,

för oss med moar, fjäll och skär

ett guldland dock det är.

Vi älska våra strömmars brus

och våra bäckars språng,

den mörka skogens dystra sus,

vår stjärnenatt, vårt sommarljus,

allt, allt, vad här som syn, som sång

vårt hjärta rört en gång.

Här striddes våra fäders strid

med tanke, svärd och plog,

här, här, i klar som mulen tid,

med lycka hård, med lycka blid,

det finska folkets hjärta slog,

här bars, vad det fördrog.

Vem täljde väl de striders tal,

som detta folk bestod,

då kriget röt från dal till dal,

då frosten kom med hungerns kval,

vem mätte allt dess spillda blod

och allt dess tålamod?

Och det var här, det blodet flöt,

ja, här för oss det var,

och det var här, sin fröjd det njöt,

och det var här, sin suck det göt,

det folk, som våra bördor bar

långt före våra dar.

Här är oss ljuvt, här är oss gott,

här är oss allt beskärt;

hur ödet kastar än vår lott,

ett land, ett fosterland vi fått,

vad finns på jorden mera värt

att hållas dyrt och kärt?

Och här och här är detta land,

vårt öga ser det här;

vi kunna sträcka ut vår hand

och visa glatt på sjö och strand

och säga: se det landet där,

vårt fosterland det är!

Och fördes vi att bo i glans

bland guldmoln i det blå,

och blev vårt liv en stjärnedans,

där tår ej göts, där suck ej fanns,

till detta arma land ändå

vår längtan skulle stå.

O land, du tusen sjöars land,

där sång och trohet byggt,

där livets hav oss gett en strand,

vår forntids land, vår framtids land,

var för din fattigdom ej skyggt,

var fritt, var glatt, var tryggt!

Din blomning, sluten än i knopp,

skall mogna ur sitt tvång;

se, ur vår kärlek skall gå opp

ditt ljus, din glans, din fröjd, ditt hopp,

och högre klinga skall en gång

vår fosterländska sång.

J L Runeberg:

Finlands värn

Och solen steg upp över öar och djup

och brann genom dimmans duk.
Liksom i purpur plöjde vår slup
i bölja mornad och mjuk.

Kupoler glänste med grekiska kors
som guld över Sveaborg,
men ännu i skugga låg Helsingfors
med tomma gator och torg.

Nu kursen styrdes, vid ljusnande dag,
emellan prickar och grund
förbi en murad arkipelag -
vulkaner i nästa stund.

Och vinden riste med tveksamt grepp
i boj och i ankartross
på tsarens förtöjda pansarskepp,
på Peter Velkijs koloss.

En krets av klippor med vallar och värn
och flytande fästen bredvid,
förfärliga, mörka - granit och järn,
triumfer för våldets tid!

Där låg den vaknande, vackra stad
bak dessa hotande skär,
låg där med parker och esplanad
i dessa vulkaners sfär.

En molntapp i fjärran Afghanistan,
en krusning vid Hellespont
hit fram som ett skydrag hinna kan,
en storm på finsk horisont.

En nyck, av halva vår världsdel lydd,
kanske i morgon helt kallt
till några "större" intressens skydd
kan bjuda blomstringen: halt!

*

Men kronorna logo i tidig stund
med glittrande dagg på blad,
då fötterna åter kände grund
i öppen, ljus esplanad.

Där stod på sin sockel en hög figur
mot himmel i rosig färg.
Orubblig i bronsen, fast som en mur,
så stod han där - Runeberg.

Och Suomi, lutad till sockelns fot,
sin fristad hos bilden fann,
som hennes öde, i med och mot,
är bundet till denne man.

Ett frö för framtiden, stilla gror
hans tanke i Suomis bröst.
En tveksam främling i folkens kor
hon var, tills hon hört hans röst.

Vart drömmande ljud från skog och strand,
var stammande hjärteton
förstod sig själv och brast ut: Vårt land!
Då föddes en ny nation.

Så siarens ord vart ett Finlands värn,
dit nyckfulla vindar ej nå;
inom en ring av granit och järn
det ståndar - och skall bestå

ännu då böljornas lätta skum,
som brytes mot skärens rand,
blott finner en stenhop på vallarnes rum
med rostig järnplåt ibland;

ännu då "frågan", som stör vår värld
för rätten till ett par sund,
ett löje av ömkan blott aktas värd
helt flyktigt på framtids mund.

Om molnet kommer, orkanens tolk,
och visar sin knutna hand,
den man, som sjungit ihop ett folk,
än skyddar i sången sitt land.


C Snoilsky:

En snubbe på julfest i Sjövik

Vid julfesten i Sjöviks missionshus 

den 3 december 2021

En snubbe på julfest i Sjövik

ej ansåg den platsen nog snörik.

Den kvällen så svalt han -

med ris á la maltan

han strök marken vintermiljölik.

A Holmberg:

Munkåret

Advent, Advent!

En dörr, som står på glänt
till allt, som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Nu är det jul.
En brinnande och gul
och sällsam stjärna står på vakt vid gudabarnets skjul.

O fastelag!
Min ande är så svag,
och efter hetvägg trängtar den varenda fettisdag.

O Påskatid!
Vad luften kännes blid,
nu uppstår allt, som fjättrat låg i dödens boja nid.

O Pingstafest!
Du, som är störst och bäst.
Gud Fader, Son och Helgeand på jorden är vår gäst.

Jfr Löwenhjelms likbegynnande dikt Advent!

H Löwenhjelm:

Adventsljusen tänder vi ett efter ett

Adventsljusen tänder vi ett efter ett:

En brinnande bön för sanning och rätt.

Det första ska lysa i mig, djupt härinne
bevara mitt hjärta och värma mitt sinne.

Det andra ska lysa för alla jag känner
att alla får plats och kan leva som vänner.

Det tredje ska lysa för alla som lider
som kämpar och drömmer om lyckliga tider.

Det fjärde ska lysa för marken och skogen
för luft och för hav och vår framtid på jorden.

Adventsljusen tänder vi ett efter ett:
En brinnande bön för sanning och rätt. 

©Margareta Melin 

(publ. med förf:s tillstånd)
M Melin: 

Advent, advent

Advent, advent!

En dörr som står på glänt

till allt som i ett jordeliv av längtan mig har bränt.

Advent, advent!

En stjärna Gud har tänt,

som furste och som hjälpare sin son Han oss har sänt.

Fragment, fragment!

Nu må det vara hänt,

att med mitt ävlande och liv vart ingenting bevänt.

Läs även den likbegynnande dikten Munkåret! 

H Löwenhielm:

Det snöar över slätten

Det snöar över slätten

i tyst decembernatt,
i vita vidder skönjer
jag bygd och gårdar matt.

Du sorgsna väg därute
i mörker, ruvande tätt,
med svängande gråa vindlar
kring vinterödslig slätt,

du är som min trötta tanke
i fjättrande mörker frätt,
du vita väg, du frusna
i vinterödslig slätt. -

*

Det snöar över slätten
i tyst decembernatt,
ur viddens fjärran skiner
en ensam ruta matt.


V Ekelund:

Radio i advent 1935

Radion ropar som vanligt om krig.

Jag sitter i mörkret och tänker på dig.

Vad blir det för liv och öde du får,
du, som nu går på ditt sjätte år?

Jag sitter i mörkret och tänker på det
och vet bara ett: att jag ingenting vet.

Men minns du filmen om Noaks ark?
När jorden blev torr, tog båten mark

och Gubben Noak och alla hans djur
på Ararats berg stego glada ur.

Nu händer här nästan samma sak,
fast sagan berättas fram och bak,

ty under Afrikas torrperiod
stiger och stiger en blodröd flod,

och när den floden en gång är slut,
vet ingen av oss hur här ser ut.

Kanhända skall den med dån och brak
nå mycket högre än lekstugans tak.

Kanhända ända till flaggstångens knopp
den flodens vågor till sist nå opp.

Ja, det kan hända, att allt vi tänkt
och hoppats och drömt i den blir dränkt.

Jag sitter i mörkret och tänker på det
och plågas av allas ovisshet,

medan du sover, badad och kysst,
och radion änteligen blir tyst.


H Blomberg:

Generationerna

Allting skall dränkas i glömskans rök

och aldrig komma tillbaka.

I glömska skall sänkas hur farfar strök

min kind med sin skäggiga haka.

Hur är det möjligt att av en man

blott minnas den stickiga stubben?

Det är för löjligt, men jag kan

ej mer leta fram av gubben.

Och dock har han blickat av liv så full

som jag och hoppats och stretat.

I världen han skickat av barn en kull.

Nu vet jag knappt vad han hetat.

Knappt papperet minnes mer min släkt,

den är förintad, försvunnen.

Kvar bara finnes den andedräkt,

som går mig just nu ur munnen.

Och lika förstummad skall själv jag bli,

när en gång jag trött mig tumlat.

En löjlig och tummad fotografi,

som tiden har blekt och grumlat.

Jag åter skall vända till intets natt

med allt vad jag njutit och lidit.

En sonson kanhända skall minnas matt

hur vänligt min skäggstubb svidit.

E Lindorm:

En bokmal till prästman i Hamra

En bokmal till prästman i Hamra

sitt prästtjäll begynte belamra

med skrymmande skrifter

om dödas bedrifter -

nu hör han dem spöka och slamra.

A Holmberg:

Farväl med lek och tidsfördriv!

Farväl med lek och tidsfördriv! 

Re’n östans andedräkt i seglen blåser liv.
På vågens höjda rygg vårt tunga Finland vaggas,
och havets tryckta skum för bogen flyr och fraggas:
De svenska bergen smått ur ögnasikte fly,
och redan synas de blott som en svartblå sky
på vilken himlen tycks sin stora rundel vila.
Uti min svenska blod helt sorgsna känslor ila:
jag koxar åt mitt land, och ser med harmsen själ,
hur luften det allt mer mitt öga undanstjäl.

Farväl, min Fosterjord! Gustavers dyra moder,
du land, som prunka kan med Carlars ärestoder;
o! gamla svenska bygd! din mistning smärtar mig,
och hjärtat saknar fröjd, när ögat saknar dig.
Dig, Atland, skall min tjänst evärdligt helgad bliva,
fast Turken ville mig ett storvizirskap giva,
samt hundratusen man att bort till Mosco gå,
och se’n en stor Serail bestå.
Det vore väl en fröjd, att kunna tukta ryssar
och få så många läckra kyssar;
men jag är svensk och svensk jag blir:
Förlåt mig, Herr Sultan! jag kan ej bli Vizir.

Och du, som denna tid Europens statshjul driver
med complimenter och med Livres;
Herr Ludvig i Paris! om du än säga vill:
Tag ett av mina slott, och buga dig därtill;
så bugar jag igen: men lämnar dessa slotten
mot minsta torva jord på Sverges kära botten.
Dess frejd, liksom dess luft, är manlig, sund och ren,
där såg jag ljuset först, där samles mina ben!

Lät Hatt och Mössa dras, lät tvedräktsåskor knalla:
en ek, som då och då en liten skakning har,
i jorden bättre fäste tar.
När Rom ej trätte mer, begynte det att falla,
och England når sin höjd mitt under split och kiv;
parti är fria staters liv.
Ja, gånge hur det vill,
hos mig är ingen bit, som ej hör Sverge till.

J Wallenberg

Allvetande, ditt öga mig rannsakar

Allvetande, ditt öga mig rannsakar, 

du ser mig om jag sover eller vakar, 

och ingen längtan eller oro värker, 

som du ej märker. 

På alla mina vägar du mig följer, 

du är här även när mig skuggor höljer. 

Också det onda som jag gör, dessvärre, 

ser du, o Herre! 

Gud, var kan jag mig för din åsyn dölja? 

Vart ska jag fly, dit inte du kan följa? 

For jag till himmelen är du där redan, 

ja, förr och sedan. 

Och for jag ner i havets djupa grunder 

då är du lika nära därinunder. 

Och for jag dit där morgonsol upprinner, 

du strax mig finner. 

Och om jag mig till nattens mörker vände, 

så blev den ljus lik dagen som du tände, 

ty mörkret inför dig som allting märker 

är inget mörker. 

Låt denna tanke tröst och visdom väcka, 

men mig för synd och själviskhet förskräcka. 

Mitt hela liv jag vill till dig frambära, 

dig, Gud, till ära!

B C Boye:

På havsbottnen

En rödspotta sam på djupet fram,

hon sam så tyst och så allvarsam.
Stora mörkar fläckar på ryggen hon bär,
men det gör då ingen ann´ för när.

En krabba kravlade bland bottnens tång,
hon kröp och kravlade dagen lång.
Den krabban kravlar alltid på sned,
men det har då ingen att göra med.

En sjöborre tyst på bottnen satt,
han spärrade upp sin runda tratt
och slukade allt, som strök förbi,
men det behöver ingen lägga sig i.

A M Roos:

Ack, du underbara blå afton

Ack, du underbara blå afton,

hur skall jag komma in i dig?
Jag går ju utanför
denna blå vägg
och kan inte tränga igenom den.
Omkring mig mumla vardagens blacka skuggor,
de gläfsa och tugga som gamla tomma munnar.
De nafsa mig och vilja gärna bitas.
Jag är trött
på dem. Trött.
Och min panna har blivit fårad
och mina fingertoppar naggade.
Jag vill bort från det som är grått och fult,
bort från en unken luft som bara suger.
Jag vill skönhet.
Blå skönhet.
Mitt hjärta bränner ju av längtan
och dess oroliga slag förvirra mig.
Jag vill vara listig och fal
för att slippa in i det blå.
Har jag intet
att sälja?
Något som jag kunde vara av med
och giva som en lösenspant?
Som en tiggerska vandrar jag
i suckar omkring den blå muren.
Släpp in mig!
Jag ber därom.
Men ingen vill höra på mig,
ingen vill öppna för mig.
Då förstår jag att den blå muren
kommer att fordra det orimliga:
mitt stackars hjärta,
mitt röda hjärta.
Jag skriker för att den vill ha
det enda jag inte kan leva utan.
Men fast jag ej själv vill det
börja mina magra händer gräva
som krokiga klor,
som slipade näbbar.
Och mitt bröst häver sig i ångest.
Klorna slita sönder det.
Ett hjärta — en sådan liten tingest —
sitter ändå så hårt fästat vid kroppen,
den älskade.
Det sköter hela det tunga maskineriet,
oljar det med frustande blod.
Ja, genom hjärtat lever jag
och kan ständigt trampa runt i det grå,
i det fula,
och höja skrumpna ögon mot skyn
som är så full av stjärnor.
Min längtan efter det sköna blå
är starkare än kärleken till hjärtat.
Jag river ut det,
jag räcker fram, det.
Tag det! Släpp nu in mig
till den blå skönheten!
Men knappt har jag uttalat orden
förrän allt blir svart omkring mig.
Natten kom
över jorden.
Jag var dum som gav mitt hjärta.
Nu ser jag ej längre den blå muren.

(Ur BLM nr 1/1932)

A von Krusenstjerna:

Holofernes

Den mäktiga kejsaren Nebukadnesar,

i spetsen för sina assyriska knesar,
drog ut i ett härnad, på kejsaresätt,
och slogs, som hin håle, på Ragau slätt.

Då månde i gräset hans fiender bita:
själv konung Arphaxad, så vit såsom krita,
fann rådligt, att gångaren sporrarne ge,
men dog uppå flykten utav diarré.

Nu sjöng man Te Deum, man firade fester:
Ej kejsarn fick rum mellan Öster och Väster,
så uppblåst av seger, och ära och makt
på tronen han satt uti härskareprakt.

Vid Psaltares ljud och vid ljud av trumpeter,
och harpor, och gigor, och vad det allt heter,
utfärdades strax det förståndiga bud,
att kejsaren Nebukadnesar var Gud.

Och stackare kommo från Öster och Väster,
och alla de kände stor lust att bli präster.
Så rikligt de månde sin rökelse strö,
att Kejsarn, som Phœnix, därav kunnat dö.

I grannlanden uppkom nu ångest och oro,
men Israels barn dock så bange ej voro.
Helt dristigt till tronen de larvade fram,
och pekade fingret och sade: Fy skam!

Det ordet lät sällsamt i kejsarens öra,
Och genast att barnen gudfruktige göra,
begav Holofernes med hast sig åstad,
och lägrade sig för Bethulias stad.

Men barnen försiktigt sig månde betrygga,
med torn och med skansar. De lärt sig att bygga!
De Faraos fogdar, med käpp uti hand,
till Mästare haft uppå Nilflodens strand.

Härförarn sitt manskap vid brunnarne lade,
att Israels barn intet vatten mer hade,
Dock gåvo de vatten och Kejsare hin,
till dess uti staden blev brist uppå vin.

Nu sin nationaldräkt uppå sig de togo;
de aska som puder i huvudet slogo.
De sminkade sig uti synen med träck,
och ända till halsen de kröpo i säck.

Den dräkten var präktig, det kan man straxt höra,
dock var det ej lätt att i henne sig röra.
I synnerhet uti kapplöpning och dans,
ty hål uti säcken för benen ej fanns.

Men Judith sig klädde i sammet och siden;
med span hon sig prydde och gyllene smiden.
Hon påtog sig huva och kostelig skrud,
och stod ibland Israels barn som en brud.

Hon sedesamt månde till stadsporten stiga,
ledsagad av Abra, sin kammarepiga,
som bar i en säck både fikon och mjöl.
I handen hon hade en kruka med öl.

Då sade Ozias: Du Israels lilja,
må himmelens Herre fullborda din vilja,
när natten uppstiger på himmelen blå,
på det bland de heliga räknas Du må!

Men Judith och pigan, så nätta och sippa,
nu månde med grace genom stadsporten trippa,
utöver kornåkrar och blomstrande fält,
bort till den Assyriska Hövdingens tält.

Där satt han, så mätt uppå ära och bragder,
bland purpur och guld och de gröna smaragder.
För honom föll Judith den fromma, på knä,
då sad’ Holofernes: Parlez vous Français?

Fram sattes nu russin och pepparekaka,
men Judith ej ville det ringaste smaka.
Hon satt vid ett bordshörn, rödblommig och täck,
och ärtmjöl och fikon hon åt ur sin säck.

Men Bagoa sängen med omsorg beredde,
ett täcke av purpur däröver han bredde,
Guldpottan han satte på tillbörligt rum
och lämnade kammaren ödmjuk och stum.

Men ack! Holofernes, i gästabudssalen
för ofta i botten beskådat pokalen.
Han skönhet och kärlek och Judith förgat
och somnade in — då blev frun desperat.

Helt tappert hon fattade hjälten i luven,
som låg i sitt purpur, så drucken och duven;
och grym och förfärlig som Parcen, med sax
hon klippte utav honom huvudet strax.

Assyrierne nu utan huvud sig kände;
som halshuggne tuppar kring fältet de rände,
Men Israel efter de flyende sprang,
och likpsalmer för dem i fjällmarken sang.

Vitalis (E Sjöberg):

Trädet på graven

Det växer på en grav
ett litet träd med blom och tagg,
och vad den döde en gång gav,
det gömmer minnet,
det vattnar morgonens och kvällens dagg.

Till graven kom en ung docent
- han hade säkert intet ont i sinnet -
och vad den döde satt på pränt
och vad han skvallervägen hört som känt
(men inte därför hänt) han bar i minnet.
Det var hans yrke, själv poetiskt impotent,
att böka om i diktens blomstersängar,
och på dess gröna ängar
hans gång var lekfull liksom kalvens dans,
och stora som en kossas ögon sågo
hans ögon emot land som lågo
för skumt och fjärran för en blick som hans.

Han såg på trädet med dess tagg och blom
och tänkte först: här måste hållas dom!
Men tänkte sedan: nej, den döde
var ändå alltför stor i diktens värld,
och jag är kanske än för litet lärd
att hålla dom och räfst med skaldens öde...
Men hur docenten står och ser och ser
på trädet med dess rikedom
av gömda taggar under blad och blom,
och hur han tänker mer och mer
på skaldens verk, och hur han vänder orden
om mörkret över vägarna på jorden
och om hur lätt det är att fara vill;
och hur docenten lägger ut (och till)
hans fantasi går in ett litet paktum
med skvaller, gissningar och vad ni vill
- och resultatet blir: ett biografiskt faktum.

Han synar prat och diktning härs och tvärs
och hör så säkert under allting tona
ett minne av ett brott,
men ger som straff åt skalden blott
- ty han är ädelmodig - att försona
allt vad han gjort och inte gjort - med vers...
Och han gör synden stor
och röd av våld och fet av hor,
men blott för glädjen att få stort förlåta,
så att små änglar däråt månde gråta.

Ty änglar gråta stjärnor till att lysa
oss mänskor, när vi frysa
och det är mörkt på vägarna och haven.
Och därför som en mild försoningspräst
och med en hög serafisk gest
åt stjärnorna docenten Böök
bak busken dök
och gjorde något fult på skaldegraven.

*

Den trösten finns: det vore nog en villa
att tro att mannen mente något illa.
"Det borde varit stjärnor", men det blev
- det som docenten skrev.

H Söderberg: