lördag 11 december 2021

Anders Carl Rutström 300 år: Ur "Om själens sanna omvändelse"






















I Lammets död och smärta
består mitt nådaval;
i hans uppstungna hjärta
och i hans själakval
anser jag mig intagen,
betald, förlossad nog,
och det uppå den dagen,
då han på korset dog.

Allt sedan har jag varit
hans arv och egendom,
fast jag har vilse farit
och föga brytt mig om
den väg jag månde vandra,
om han till livet drog,
ell´ om, med många andra,
jag dödde när jag dog.

Så flöt min halva levnad 
mig som en ström förbi,
jag fann en usel trevnad
i syndens slaveri.
Jag hissnar, när jag minnes
ett så osaligt liv:
hur jag var nöjd till sinnes
i dödens tidsfördriv.

Men mitt i döden sänder
den evige mig bud;
och mitt i dödens länder
jag flydde bort från Gud.
Jag såg att jag var naken,
spetälsk, ja, dum och döv,
och gick att hjälpa saken
med Adams fikonlöv.

Först uti Moses öken,
där jag min tid förnött
och mig i otrons töcken
på bördan burit trött.
Så fort som jag där hunnit,
med många tunga fjät,
så fort har satan spunnit
ett konstigare nät.

Den usla tid, jag lydde
naturens vilda lag,
jag mig det minsta brydde
om Gud och dess behag.
Sen, väckt ifrån de döda,
tog jag gestalt av träl
och had´ med mycken möda
så när förgjort min själ.

Jag ville Gud åkalla,
till nådastolen gå,
när jag ej månde falla
en vecka eller två.
När hjärtat hade känning
av nådens kraft och ljud,
då var min lösepenning
fullgällande för Gud.

Men var min själ oriktig,
kall eller spridd omkring,
var nåden mindre viktig
och blodet ingenting.
Så for jag fram i villa,
så matter, som en träl,
och ständigt mådde illa,
med en förtvivlad själ.

Jag kände i min anda
och i mitt kötts begär
de laster allehanda
som kunna nämnas här.
Jag sökte dem att dämpa,
men livet var förkvavt.
Jag hade ej lärt kämpa
i Jesu Kristi kraft.

Mitt hjärta var en bölja,
som i ett stormigt hav
måst alla väder följa
och rädas gå i kvav.
Av allt det, som jag trodde,
var intetdera visst,
ty i min anda grodde
förtvivlan, dom och brist.

Jag talte nog om trona,
om nådens rika älv.
Jag ropte: Herre, skona!
men litte på mig själv.
När jag ej något kände,
som sargade mitt bröst,
var det i mitt elände
för mig en hemlig tröst.

Mitt hjärta höll för ringa,
att Jesus för mig dött,
mot det att kunna tvinga
till helgelse mitt kött.
Att Gud för hela världen
en härlig seger vann,
det såg jag allt i flärden
med mindre aktning an.

Men helig bli och salig
var kedjan av mitt liv,
fast under en otalig
naturens bång och kiv.
Ett "bättren eder!" hördes
igenom märg och ben,
men byggningen uppfördes
förutan hörnesten.

Jag fann för gott att mena,
det Jesu död och blod
blott var för fromma, rena
en helig reningsflod,
men ej för de gudlösa,
som voro liksom jag,
det vor´ att nåden slösa
till köttsens välbehag.

Om allt, som var fullbordat
i Jesu blod och svett,
blev även ömkligt ordat,
som vore det väl skett,
men den som ej kund´ fatta
helt riktigt denna tröst,
den vore till att skatta
som aldrig återlöst.

Jag sökte saken göra
i Herrans ögon god
och själen min framföra
med tungt och sargat mod.
Men aldrig blev det fyllest
utgråtet vid hans dörr,
och intet hopp om hyllest
gav mig till Jesum förr.

Mitt hjärta stundom kände
av nåd sig genomträngt;
strax trodde jag nu hände,
vad jag had´ länge tänkt:
nu är jag ren och riktig
samt helig överallt,
och aldrig mera pliktig
fördärvs och synds gevalt.

Knappt var en dag förliden,
jag hade ingen tro,
var strödd, från grunden vriden
och utan samvetsro,
ty frukterna ej priste
den telning, hos mig grott,
och nogsamt mig beviste
att jag ej hade trott.

Jag las vad Andan skrivit,
men tydde själv det ut,
och vad till livs var givet,
blev mig ett dödsbeslut,
ty täckelset det hängde
för mina ögons hus
och Jesum utestängde,
all världens sol och ljus.

Nu jag mig själv förvitte,
nu gick mot Gud i krig,
nu lika orätt litte
på nåden inom mig,
nu ville mig omvända,
nu gilla Guds förbund,
nu hävde över ända
den enda livsens grund.

Jag ville ej medgiva,
att Gud var re´n försont,
men att han väl skull´ bliva,
när jag ej gjorde ont,
när jag blev sönderkrossad
av lagsens dunderslag,
samt helt och hållen lossad
från syndsens våld och lag.

Att Jesus för mig dödde 
och allt däri bestod,
att nådens källa flödde
långt mer än syndsens flod
för alla syndarena,
det stötte mitt förnuft,
fastän det helga ena
bort bli på stunden ljuvt.

Så mycket jag förmådde
med tusende besvär
jag gjorde: synden rådde
och allt var lika när´. 
Sist gav jag mig förlorad
och tänkte i min nöd:
kanske jag är utkorad
av Gud till evig död.

Ack! vad för irrig lära,
det största raseri,
att, Jesum till vanära,
gå nådens tron förbi,
att hata och förkasta
hans Evangelium
och helt onödigt hasta
till mörksens pinorum.

- - -

Att tro det blodets värde
ej gäller inför Gud
för dem, som äro snärde
i syndens band och bud,
det är, ehur det klingar,
tvärt mot den Helga Skrift,
och själen mordiskt tvingar,
likt finaste förgift.

Visst gäller det för alla,
ja, för Guds helga tron.
Dess värde kan ej falla,
men innebär pardon
för onda och för fromma,
men den, det ej antar,
vill ej till bröllops komma,
fastän han bjuden var.

Guds Lamm blir ock beskrivet
blott såsom läkare 
och som av Fadren givet
till bara helgelse.
Helt annat lärer Paulus
i de korinters brev,
men du, ännu en Saulus,
besinna vad han skrev!

En annan Jesum målar
som Faderns kärleks pris,
blott såsom mildhets strålar
och nådenes bevis,
men Kristus är utgiven
och för oss vorden död,
ja, vreden stillad bliven
i Jesu marterflöd.

- - -

Så är då Jesu lydnad
vår enda sällhets stöd,
hans lidande vår prydnad,
som står i liv och död.
Hans kärlek ej fördränkes
av Adams syndaflod,
men den som tror försänkes
och renas i hans blod.

- - -

Märk, tron är utav nåden,
men nåden ej av tron.
Först bäras himlabåden
om nåd till var person,
men sedan följer vakna,
upplysas, böjas, ja,
all egen kraft att sakna
och blott för intet ta.

Det ena Jesus gjorde,
och det är en gång gjort,
i himlen och på jorden 
har det ock blivit sport;
det andra skall nu hända,
det gör hans Ande, märk!
det är att oss omvända,
och verka Andens verk.

Kan detta ske ell´ icke,
är nåden given dock;
om vi oss därtill skicke,
så ha vi gåvan ock.
Men om vi den förskjuta,
är gåvan likväl till.
Vill du ej livet njuta,
så dö då, som du vill.

Du dör, men ej behöver
att dö, ty du är köpt.
Guds Ande du bedrövar,
helst du var även döpt.
Du ställer dig helt farligt
i en osäll gestalt,
sen dör du oförsvarligt,
och därmed är det allt.

Att nåden oss förvärva,
si det har Jesus gjort,
samt rättighet att ärva,
och öppnat livsens port
för hela mänskosläktet,
si, det är redan gjort,
ja, haver krossat häktet,
som visst är mer än stort.

Men vad som nu bör göras,
är taga nåden an
och nu sig låta föras,
som bruden till sin man,
att sig hans rätt ikläda,
fast fattig och ovärd´,
i tron till arvet träda,
av nåd därtill beskärd.

Här finnas tusen tröster,
den endast vill kan ha,
var själ blev återlöster
på berget Golgata.
Den detta tror, han bliver
båd salig, helig, böjd,
och går med munter iver
i liv och döden nöjd.

Ja, den som tror, han gläder
båd Gud och himlens här,
i Lamsens vita kläder
han härligt klädder är.
Men den, vars otro övar
mot Jesum avigt mod,
Guds Ande han bedrövar
och ratar Jesu blod.

Han så frivilligt skiljes
från nådavalets ord,
gör satan själv till viljes.
Det största själamord
på anden sin den dyra,
det sista syndafall
begår han i sin yra,
och evigt ångras skall.

Men den på blodet vilar,
har ständigt sol och dag,
står fri för skott och pilar,
för otro, synd och lag,
ty allt vad han bör göra,
har Jesus redan gjort,
och vill sitt verk utföra
i själen alltid fort.

Var dag nu själen röner
mer nåd, mer tro, mer kraft,
mer lust till lov och böner,
mer liv av livsens saft,
mer ljus, mer klarhet, styrka,
hon får nu tusenfalt,
samt Gud i Kristo dyrka,
ja, helgas över allt.

Dock, detta är ej grunden
som hon nu vilar på,
men som i första stunden
hon nåd av nåd månd´ få,
så vill hon nu ock njuta
förlåtelse av nåd,
samt liv och räkning sluta
i kraft av fridsens råd.

Utfattig hon sig kände
i livsens första punkt,
när Anden henne sände
ett hjärta svårt och tungt,
men ännu mer hon finner
sitt djupa syndafall,
ju närmare hon hinner
till Jesu fotapall.

Den själen står på grunden,
som på ett hälleberg,
skall ej i sista stunden
för döden skifta färg.
Hans liv är Jesum känna,
vill mer dock känna´n än.
Hans levnads lag är denna:
en Guds och mänskovän.

Si, den kan ledigt kämpa
båd´ in- och utom sig,
samt syndens gnistor dämpa
och föra andans krig
mot själve Leviatan
och hela mörkrets makt,
ty Jesus haver satan
i döden nederlagt.

Si, den kan sjunga, prisa,
tillbedja Herren Gud,
sig för hans ansikt´ visa
i Lamsens bröllopsskrud,
samt utav hela världen
var timma avsked ta,
och göra sista färden
förnöjd. Halleluja!

Guds Ande, mig bevara
från all min egen tröst
och lär mig vörda bara,
att jag är återlöst.
Det dyra ordet höra
till all min själafröjd,
si, det skall evigt göra
min ande i mig nöjd.

Är det Guds blod som strömma´
till alla själars väl,
så må vi högt berömma,
ho har ock mera skäl,
än Adams fallna släkter,
som blott för Gud bestå
i vita silkesdräkter,
dem de i blodet få?

Ack! ville var en tunga
om det som Jesus gjort
predika, tala, sjunga,
skull´ saken vinnas fort.
I herdar, troget ropen,
som fören Andens värv,
så att den arma hopen
må räddas från fördärv.

Nu kommer, mänskor alla,
till nådastolen fram.
Bland oss låt evigt skalla:
Halleluja, Guds Lamm!
Hav evigt pris och heder
av dina köpta får!
All världen, fröjdens eder:
Guds salighet är vår.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar